Mannen som går framför mig tänder en cigarett. Jag skyndar mig förbi honom för att slippa röklukten. Det är ett av de största problemen med att vara i stan för min del – folk röker överallt. Men det här är ingen text om rökning. Det är en text om Göteborg, staden där jag har bott hela livet.
Det är fredag och jag har just slutat för dagen. Solen skiner och på Järntorget har körsbärsträden börjat släppa taget om sina blommor. Jag slår in på Haga Östergata för att få en stunds andrum (om det går att tala om andrum när luften är så avgasstinn) innan jag kastar mig in i vimlet på Haga Nygata. För det är en gata som verkligen kan vimla, inte minst en solig fredagseftermiddag i maj.
Tvärsöver gatan hänger en banderoll som med stora bokstäver talar om för osäkra besökare att de har hamnat i HAGA. Lunchrasten borde vara över för längesedan för de flesta, men ändå är uteserveringarna förvånansvärt fulla. Och det är inte bara där det är fullt med folk. Det går en strid ström av människor in i och ut ur affärerna. De där affärerna, ja. Haga är ju ett ställe som är berömt just för sina affärer. Här samsas exklusiva boutiquer och antikaffärer med kitschbutiker, leksaksaffärer och caféer som säljer orimligt stora kanelbullar. Högt blandas med lågt, dyrt med billigt, gammalt med nytt och resultatet blir så mysigt. Det är vad alla verkar tycka om Haga, att det är mysigt. Och jag håller med. Det är verkligen ett mysigt ställe att strosa runt på en dag som denna och mysfaktorn under adventstiden är oöverträffad. Men det är också en plats som alla förväntas tycka om, inte minst vi som är födda i Göteborg, och det är ett högt krav att ställa på en stadsdel.
Mina gammelmorföräldrar bodde någonstans här i närheten när min pappa var liten. Det är lite speciellt att tänka på att det faktiskt var på just de här kullerstens-gatorna han som barn skuttade hem till dem. Här, just här, i denna gamla anrika, vimlande, allmänt älskade del av Göteborg har jag mina rötter sedan flera generationer tillbaka i tiden. Det borde innebära en ännu större anledning att tycka om Haga. Jag borde också tycka om Slottsskogen, Bagaregården och i stort sett hela stadsdelen Majorna. Och det är inget större fel på de platserna. De kan vara riktigt trevliga att vistas på ibland. Problemet för mig är att det verkar finnas ett slags förtryckt mall för vilka ställen jag ska trivas bäst på. Det vill jag bestämma själv. Min lista toppas snarare av de lummiga delarna av Hisingen och Delsjöområdet.
Promenaden Haga Nygata fram går förbi butiker som har specialiserat sig på tvål, newage-litteratur eller teer. Ett par personer som passerar mig i motsatt riktning talar ett språk jag inte förstår, något av de slaviska språken, tror jag. Annars pratar de flesta svenska, en del med bred göteborgsk dialekt. Inte så oväntat kanske, men jag inser att det i den här delen av stan råder brist på det jag alltid har uppskattat mest med min hemstad, nämligen det mångkulturella. På Hisingen där jag växte upp, upplevde jag aldrig någon motsättning mellan å ena sidan det gamla genuint göteborgska i närområdet och å andra sidan nya influenser från hela världen.
Innan jag går till spårvagnshållplatsen stannar jag till utanför ett antikvariat. I hyllorna utanför står böcker till nedsatt pris. Jag läser på ryggen till en Zadie Smith-pocket. Den verkar intressant, men jag bestämmer mig för att inte köpa den. I skyltfönstret ligger några gamla Wahlströms ungdomsböcker. Var det inte så att de hade olika färg på ryggarna beroende på om det var fråga om pojk- eller flickböcker? Gamla böcker som vittnar om en gammal könssyn i en gammal del av gamla goa Göteborg.
På väg till hållplatsen går jag förbi en frisersalong som erbjuder fiskpedikyr. Vitsnörden i mig tänker att det är la änna uppochner att frisören behandlar folks fötter. Däremot avstår jag från att dra paralleller till den närbelägna Feskekôrkan. Göteborgare är jag, stolt sådan, men jag vägrar att vara det på något annat sätt än mitt eget. Ett visst mått av lokalpatriotism gör väl ingen skada. Jag älskar min stad! Jag älskar räkor, Kal och Ada och det distinkta främre [r] som utmärker min dialekt. Men att Göteborg skulle vara objektivt sett bättre än någon annan stad eller ort är jag långtifrån säker på. Kanske ger mina djupgående göteborgska rötter mig rätten att tycka till om hur saker och ting borde vara i den här staden. I så fall vill jag framhålla att jag tycker att vi ska fortsätta värdesätta byggnader och företeelser som ses som typiskt göteborgska, men det får inte ske på bekostnad av utveckling och positiva förändringar. Jag tycker också att alla som vill räkna sig som göteborgare, oavsett födelseort, ska få göra det, och att alla som inte vill det ska vara precis lika välkomna (”Du är välkommen till Göteborg”, heter det ju i en gammal sång). Dessutom tycker jag att det borde vara i lag förbjudet att uttal ordet ”gôtt” fel, men den frågan har inte riktigt lika hög prioritet.
