I höstas började jag att rensa i min mammas vindsförråd som stått tomt i nio års tid. Det mesta som stod i förrådet var min pappas saker, som han under lång tid sagt att han skulle hämta men aldrig gjorde. Jag började med att plocka ut de saker som inte var för stora eller tunga för mig att bära ned till soprummet. Medan jag rensade hittade jag en gammal hemtelefon som jag trodde slängts för längesen. När jag såg den blev jag påmind om de minnen och känslor jag associerat den med när jag växte upp. Jag brukade förknippa den med en förväntan över att någon skulle ringa, och en besvikelse när ingen gjorde det. Jag känner även en stark koppling till telefonens tidiga tvåtusentalsutseende. Jag tycker generellt att saker såg mycket roligare ut på den tiden. När jag hade rensat klart förrådet övervägde jag att spara telefonen, men beslutade mig till sist för att slänga den. I ungefär fem månader låg den i mitt soprums batterilåda, tills lådan nyligen tömdes.