The Naima Train, eller Maria Nyström som hon egentligen heter, har nyss haft ett litet gig och vi slår oss ner i en dunkel aula på Världskulturmuseet för att göra en intervju. Denna 18-åring blev på allvar ett namn då hon vintern 2010 stod som vinnare i MusikDirekt, en musiktävling för unga mellan 13-19 år. Följande sommar var hon även en av finalisterna i Göteborgs-postens årliga musiktävling GP-scen. Hon vann inte den gången, men hennes musik såg i alla fall till att slå rot ordentligt hos publiken.
Nu har bokningarna börjat rulla in från hela landet och för Marias del har det bara varit att hänga på så gott det går. Den här dagen är hon dock trött. Men det hon gör är så pass givande att hon då och då kan stå ut med sådana här kaotiska tillfällen.
– Den senaste veckan har jag åkt kors och tvärs och har knappt sovit på två dygn. Men oavsett hur trött jag är när jag går på scenen så är jag alltid full av energi när jag går av den, säger hon.
På frågan hur hon vill beskriva sin musik ger hon ett lika diffust som underhållande svar som hon själv blir tvungen att skratta åt. Uppenbarligen är det en svår fråga att svara på. Rytmiskt och melodiskt kärleksgnäll vill hon slutligen sammanfatta det som. Maria tror att varje musiker har någon form av svag punkt de återvänder till i sitt skapande, och hennes är när förhållanden går isär. Men hon skriver inte bara när hon är deppig.
Foto: Lisa Sundberg
– Jag har även låtar som är helt euforiska där jag tycker att fy fan vad livet är gött och det är vår och allt är bara wow! Så jag kan skriva om översvallande känslor åt båda hållen.
– Huvudsaken är att det kommer ifrån mig själv då musik är något väldigt personligt för mig. Annars har jag väldigt svårt för att tro att musik måste ha något särskilt syfte. I min värld så är det bara något som är nödvändigt, och jag tycker att man ska få göra precis som man vill med den. Min musik finns bara för att jag tycker att den låter bra.
Uppvuxen i Annedal i centrala Göteborg, i en familj där båda föräldrarna var yrkesmusiker, har musiken aldrig varit långt borta för Maria Nyström. Sjungit har hon gjort sedan födseln och som liten fick hon en gitarr i händerna med uppmaningen att göra vad hon ville med den. ”Spela eller spela inte” sa hennes föräldrar till henne, svårare än så var det inte. Som bekant valde hon det förstnämnda. Maria betonar också att den avslappnade attityden hos hennes föräldrar har hjälpt henne att hitta något eget. Hade det varit en mer disciplinerad och strikt syn på musikutövandet hade hon nog utvecklats åt ett annat håll.
Maria lärde sig tidigt att tro på sin musik och som tolvåring började hon att spela in sig själv. Några år senare spelade hon i ett band och drömde som så många andra om att bli rockstjärna. Men det var först som sextonåring och solo som hon kände sig redo att fokusera på musiken. Då hade hon även införskaffat en Loop Station, en liten apparat som för henne har blivit ovärderlig.
– Jag satt instängd på rummet och övade på den konstant. Så småningom började jag hitta ett koncept som det faktiskt kunde bli någonting av, och i samma veva kom jag på namnet The Naima Train. Det blev en identitet.
Hela kroppen som instrument
Just att hon använder sig av en Loop Station är något som gör henne till en artist utöver det vanliga. När hon gör en låt så börjar hon alltid med att lägga en loop som får markera rytmen och bygger sedan vidare utifrån den. Majoriteten av ljuden som används kommer från henne själv i form av handklappar, sångstämmor och diverse röstljud. Och vem behöver ett trumset när man kan ha hela kroppen som ett instrument? Det faktum att ingenting är förinspelat utan sker i realtid tror hon skapar en särskild nerv. Enligt Maria börjar det dock bli allt vanligare med artister som använder sig av loopmaskiner.
– Många artister använder det som tillägg i sin musik. Alla använder det inte som ett koncept, som jag gör, men det är helt klart på väg att bli mer allmänt. Till exempel så har man i Los Angeles nyligen haft en tävling för folk som använder Loop Stations.
Jag blir nyfiken på vad Maria Nyström själv influeras av i sitt musikskapande. Hon säger att det är en stor skillnad mellan vad hon inspireras av och vad hon lyssnar på.
– House, dubstep och hiphop är inspirerande att lyssna på rent energimässigt, men inte musikaliskt. Musikalisk inspiration får jag mycket från afrikansk folkmusik och balkanrytmer. Afrikanernas sätt att spela gitarr kan jag applicera på mitt eget gitarrspel. Någon som inspirerar mig både artistmässigt och musikaliskt är Björk, hon är cool!
Som det verkar så hittar Maria inspiration i alla möjliga ljud från lite varstans i världen. Begreppet ”världsmusik” är dock något hon inte gärna använder.
– Jag tycker att det känns ignorant att bunta ihop all världens olika stilar till en enda genre. Snarare bör man ta sig tid till att utröna och skilja på vilka genrer som verkligen spelas. Hur dumt är det inte att som afrikan få stämpeln ”världsmusiker”, och därmed begränsas kraftigt i utbudet av vilka festivaler man kan söka sig till, enbart för att man råkar spela mycket trioler?
Sommarfestivaler och ny EP
Även om Maria Nyström har haft en väldigt lång musikalisk startsträcka fram tills idag så tycker hon ändå att allting har gått väldigt snabbt.
– Det känns sjukt. Jag hoppade ju inte av skolan förra året för att jag trodde att det skulle gå så här bra! Jag tänkte mest att skolan inte är min grej så jag tar ett år ledigt. Men ledigt blev det ju inte över huvud taget, bara helt fantastiskt. Jag fattar fortfarande inte riktigt vad som hände men jag är väldigt glad.
Hur ser då framtiden ut för Maria och The Naima Train? Det visar sig att hon bara veckan efter intervjun ska börja spela in en EP.
– Sedan satsar jag på att spela på festivaler i sommar, både i Sverige och utomlands. Och så har jag i alla fall tjugo spelningar inplanerade den närmaste tiden. Den här veckan har dock varit kaos, jag har spelat alldeles för mycket!
Och visst är det förståeligt att Maria Nyström är trött. Att inte sova på två dygn finns det inte många människor som står ut med, oavsett om man har gjort något så kul som att spela live. Så när intervjun är slut och vi säger tack och adjö, är Maria fri att åka hem och få sig en välförtjänt sömn. För även en så intensiv musikresa som The Naima Train måste ju stanna till och ta en paus ibland. Och resan har, som sagt, bara börjat.
