Jag är sen och känner oro inför dagens möte. Då pokemon-appen inte fungerar, lyssnar jag på musik istället. Min favoritlåt för tillfället sätts på repeat och sakta, sakta känner jag hur ångesten blandas samman med eufori. Inom mig uppstår en våg som stegrar, leker och förgör. Men jag har kontroll över den.
Andfådd av min inre ström och hastiga promenad, stapplar jag in genom dörren och möter honom i trappan. Jag hinner inte lugna ned eller förbereda mig inför att sitta mitt emot honom igen. Jag är svettig, känner mig tjock, oattraktiv, mitt hår är fult och min hud är dum. Skör och omtumlad, min röst darrar när vi börjar prata. Jag hinner inte sätta upp några spärrar utan pratar snabbt och ohämmat, viker av med blicken och småskrattar. Det enda jag lyckas hala tillbaka är att berätta om Den Stora Hemligheten, fastän impulsen dyker upp under hela sessionen. Till slut börjar jag gråta för allt blir för mycket, jag hinner inte ikapp. Skrattar fram genom tårarna att jag bara råkar göra det ibland; det är inget att fästa vikt vid.
Han undrar vad det var för låt jag lyssnade på på vägen hit som fick mig att känna mig euforisk. Jag svarar ANOHNI med låten 4 DEGREES, och han frågar vad är det som gör att jag älskar just den.
”Den handlar om att man vill se lemurer och andra smådjur brinna, se stora mammals ligga och gråta på savannen, hundar som gråter ned i en tom vattenskål, se alla djur i träden dö… För det är ändå bara 4 grader som är skillnaden. Den är så grym och hemsk och överdriven. Jag älskar det. Att den liksom är för extrem för att kunna tas på allvar. För det är ju bara 4 grader.”
”Mm, kritik gentemot klimatförändringarna.”
Jag blinkar. Blir irriterad av att han hunnit dra den slutsatsen innan jag själv kommit ikapp. Jag är fortfarande fast i virrvarret, de inre bilderna av dans och piruetter som gör mig lycklig när jag lyssnar på den.
Han ser rätt igenom mig. Vi har pratat mycket om att få vara arg, förnekar att jag blir eller får det. För några veckor sedan påpekade han att jag visst, i små doser, har visat att jag blir det, bara under våra samtal. Jag blev ställd.
Jag nämner att jag gärna skämtar bort saker som är tunga; när det handlar om mig själv.
”Jag har märkt det”, säger han med en allvarlig min.
Jag blir återigen ställd, för det är svårt att fortsätta hålla uppe den lättsamma fasaden när man möts av allvar. Jag lyckas bara le snett och säga: ”Har du?”
”Ja, du har en tendens att försöka prata bort saker, och du låter nästan ironisk när du pratar.”
Jag är tyst och blir irriterad över att han ser rätt igenom mig, kan avveckla en mur som jag spenderat hela mitt liv med att bygga upp.
”Det är ju en framgångsrik metod”, konstaterar han.
”Hur menar du då?”
”Ja, annars skulle du väl inte fortsätta använda den?”
När han mot slutet av mötet frågar hur det känns, så svarar jag:
”Jag vill gå hem och skriva om detta möte.”
https://www.youtube.com/watch?v=Fi0q0O4V5Qs
