Ett brev till hejarklackssamhället

Kära positiva, individualistiska konsumtionssamhälle. Jag vet att du bara vill det bästa. Jag vet att du älskar att hylla lyckan, framgången och livet. Att du tror att allt kommer lösa sig och att allt är bra. Det är dags för en intervention.

Solfiltriga, städade Instagrambilder och hurtiga klappar på ryggen. Media som påminner om dieten, resan, sexet, köksinredningen och hårbehandlingen som står mellan dig och lyckan. Allt är möjligt. För alla. Allt kommer att bli bra, bara du ser framåt. Tänk positivt, var positiv. Var glad! Så svårt är det väl inte? Du kan väl åtminstone låtsas?

Jag har tänkt mycket på vår positiva samtid de senaste åren. Det var väldigt trevligt att vara en del av den positiva bubblan så länge det varade. Psykologen Ida Hallgren liknar det positiva tänket och individualiseringen med en religion – de sekuläras sätt att leva och tänka kring vad allt går ut på. Och så stark är kraften, och tabut, att jag tvekar inför att skriva den här texten. Får man ifrågasätta optimism? Då är man ju negativ. Det värsta som finns är ju att stämplas som negativ.

Missförstå mig inte, jag älskar många delar av optimism. Men när går den för långt? Och vilka drabbas då? Internet svämmar över av tips på hur det positiva tänket kan förändra ditt liv. Tänk positivt – bli vacker. Tänk positivt – bli framgångsrik. Tänk positivt – bli frisk från cancer. Det sistnämnda är en populär myt. Det finns videor på YouTube om tumörer som påstås blekna bort bara genom att personerna ”tänker sig friska”. I studier från 2007 och 2005 på patienter som överlevt cancer, trodde mellan 60 och 94 % att de var cancerfria på grund av sin positiva attityd. Vad signalerar den myten till de som inte tillfrisknar? Metaanalyser inom ämnet visar ingen koppling mellan känslor och cancer.

Vårt samhälle hyllar positiva hjältar som kämpar framåt, uppåt. Entreprenörerna. Det mörka får sällan plats i media och tabut kring psykisk ohälsa lever på många sätt kvar. När tragiska livsöden tas upp är det oftast med stor distans till själva människorna och deras upplevelser, och snarare med fokus på systemfel och statistik. De vinklingar om det svåra som tillåts är (tack och lov) cynisk humor och berättelser om kändisar som tidigare har mått dåligt men nu mår bra. Framgångshistorierna. De som, trots sjukdomar och kriser, reste sig upp och fortsatte att jobba. Fy den som bara vill lägga sig ner och ge upp. Det finns alltså ett slags samhälleligt recept på hur vi bör reagera även på fruktansvärda händelser. Även i de allra tyngsta stunderna förväntas vi tänka positivt och vara handlingskraftiga. Något annat är, på ett plan, ett misslyckande. Samtidigt står psykisk ohälsa för 45 % av sjukskrivningarna i Sverige.

Jag skulle vilja påstå att vi lever i ett hejarklackssamhälle. Tänk dig publiken som står i uppförsbacken under ett skidlopp. Flaggor i skyn, vattenflaskor utsträckta. Idrotts­stjärnorna närmar sig, grimaserande av mjölksyra. Svetten stänker, de flämtar. Backen verkar så brant, men de börjar staka sig upp med ursinne och beslutsamhet i blickarna, och publiken brister ut i kör. Frenetiskt klappande händer, ”kämpa på!”, ”snart i mål”, ”heja dig!”. Och det fungerar, eller hur? Stjärnorna får ny energi, ännu mer beslutsamhet och i luften sprids den så upp­höjda, heliga känslan: peppen, hoppet, glöden! Alla är nöjda.

Men de som inte orkade fram till backen då? De som kraschade och inte ens klarar att stå på skidorna, de som inte längre har målet som mål? De vet vi inte vad vi ska göra med. Samhället är oerhört bra på att peppa och hylla de driftiga, men hur hanterar vi de som behöver en annan form av stöd?

Jag, som själv kraschade och fortfarande brottas med psykisk ohälsa, har upplevt en stor handfallenhet i min omgivning. Jag har varit för arg och ledsen för att tröstas, vilket jag tror är en anledning till att många backade. Ingen menade illa, vi har bara inte har fått lära oss hur man gör. Vad säger man? Hur beter man sig när någon mår så dåligt? Det är lättare att inte göra något alls.

Jag vet att jag inte är ensam om att uppleva att omgivningen ofta drar sig undan när något hemskt händer eller när någon är sjuk. Kanske känner de sig otillräckliga och stressade över de inte klarar att lösa situationen, som om vårt mående är ett problem som måste fixas och att deras personliga uppgift skulle bli att få oss att må bra igen. Kanske tror de att de stör, att vi vill vara ifred. Men egentligen är det ofta precis tvärtom. Vi behöver bli störda. Lyssnade på. Vi behöver känna oss sedda och accepterade, vi behöver ha kvar våra sammanhang och vänner. Inga visdomsord krävs, inga slogans, inga förenklade framgångsrecept. Det svåra måste få ta sin tid och få lov att vara svårt. Det sista som behövs är att vi blir ännu mer ensamma och isolerade.

Jag har varit, och är, så arg på förväntningarna om hur jag borde reagera. Jag har också känt en djup skam över mitt mående, och skuld över att jag inte klarar av att ”tänka mig frisk”, som om det går. Som om mitt värde som människa blir mindre av att jag inte orkar låtsas vara glad. Jag har känt, hela tiden, att det här är fel. Kraven på lycka och motivation, den positiva fasaden i samhället, och hur liten plats psykisk ohälsa och döden tar i det offentliga och privata samtalet, är fel.

Vi måste våga prata om det svåra. Våga låta det finnas.

Optimism i all ära. Men det vi behöver är realism. Vi behöver träna på att ge det tunga ett rum, ett språk. Det försvinner inte genom att vi låtsas som om det inte finns där. Vi behöver lära oss att hantera svåra händelser och känslor och att hjälpa varandra, och det gör vi inte genom att kollektivt förneka och förskjuta allt som inte passar in i drömmen om det perfekta, eviga livet. Livet är helt fruktansvärt ibland. Människor trakasseras för sitt utseende, sexuella läggning och religion, skickas till sin död när vi vägrar dem asyl och blir diskriminerade och utsatta för rasism när de får stanna. En av tre kvinnor har upplevt fysiska och/eller sexuella övergrepp. Klimatet är på väg åt helvete. Vi kommer att dö. Många mår så dåligt, är så ensamma och har så ont att de vill dö. Ja, det är så. Hur mycket vi än försöker låtsas som om allt är bra och att döden inte existerar. Det finns otroligt mycket vi inte kan kontrollera i våra liv och vi är inte så trygga som vi gärna vill tro. Vad är då meningen, vad sysslar vi med? Prata om det! Prata med de som gråter nu, inte bara med de som grät för några år sedan och nu blivit glada och driver tre företag. Tänk inte glatt att problemen kommer lösa sig själva och att positivt tänk är svaret på allt. För det är det inte.

Det-löser-sig-mentaliteten och tron på det positiva tänket kan få människor att inte söka den hjälp de behöver. Det är en knytnäve i ansiktet på de som lider och inte orkar mer, och det är en ursäkt samhället använder för att inte utforma beredskapsplaner och förebygga katastrofer av enorma proportioner. Tänk positivt – hittills har ju planeten läkt sig själv. Tänk positivt – vi kommer klara oss bra även utan många djurarter. Tänk positivt – vi har den växande rasismen och nazismen under kontroll, hur illa kan det egentligen bli? Carpe fucking Diem!

I maj anordnade Vetenskapsfestivalen ett samtal i detta ämne, under rubriken Det kan alltid bli värre. Panelen talade om att det finns ett sug i samhället om att prata om det svåra, det som döljer sig under ytan. Jag tror att de har rätt. För hur härligt det än är med hejarop och framåtanda, behöver vi ge utrymme för fler nyanser, fler personligheter, fler upplevelser och erfarenheter. Vi ska inte behöva gömma våra tårar för varandra.

Så, kära positiva, individualiserade konsumtionssamhälle. Hur mår du? Egentligen?

Med vänliga hälsningar,
Ida Lindskog

---