För aztekerna innebar döden aldrig ett slut, utan ett löfte om en ny början. Döden var inte en fiende, utan en nödvändig del av den kosmiska balansen. Aztekerna visste att deras slut var oundvikligt; varje samhälle når till sist sin afton och sitt fall, vare sig det sker genom våld, hunger, är självförvållat eller orsakat av krafter bortom vår kontroll. Men ur askan stiger alltid något nytt. En cirkel av skapelse, liv och död. Där de som kom innan oss hittar sin ro i efterlivet, och ett nytt ”vi” skapas.
Idag distanserar vi oss från döden, vi tänker inte på den förrän den står vid vår dörr. Under aztekernas tid var man omgiven av döden. Mellan sjukdom, svält och ritualer med människooffer, var döden en viktig del av vardagslivet. Både gudar och människor hade ansvaret att offra sig själva för att fortsätta cirkeln av skapelse. Döden innebar kärlek, plikt, samhörighet med universums pulserande hjärta. Den var en bro till något större. Att dö betydde att gå vidare, början på en ny resa.
När solen sjönk bakom bergen varje kväll, färdades den genom Mictlan, dödsriket. Där vandrade själarna genom nio prövningar innan de fann ro. Resan var lång och mörk, fylld av lidande och smärta, och innebar olika sätt att visa att du förtjänade att finna ro.
I dag ekar deras tro genom tiden. Vi vandrar våra egna vägar, kanske inte genom Mictlan, men genom sorg och förlust, genom kärlek och längtan. Vi, liksom solen, går dagligen igenom en död men lever vidare. Kanske bär vi, likt aztekerna, en visshet om att inget försvinner, att varje slut bär fröet till en ny början. Och när havet smakar salt, som tårar, kan vi minnas att vi alla är del av samma eviga cirkel, och att vi har möjlighet att återupptäckt det som de innan oss visste. Hur det känns att skratta med sina vänner, att lida med sina vänner, att hoppa från en klippa och mötas av kallt vatten, och att möta oss själva i det kalla vattnet. Att somna in varje kväll bara för att återupptäckta oss själva levande på morgonen.