Språket är inte statiskt. Det befinner sig i ständig rörelse och de flesta förändringar sker spontant. Men ibland kan språket behöva lite hjälp på traven. Den här texten handlar om ett tillsynes oskyldigt ord som har blivit föråldrat och skulle behöva en modernare synonym.
En ung kvinna jag känner fick nyligen frågan om hon var oskuld. Det var hennes gynekolog som behövde veta det för att kunna avgöra vilka undersökningar som var nödvändiga, så frågan i sig var berättigad. Vad jag ställer mig frågande till är ordvalet. Oskuld är ju motsats till skuld och den som bär på skuld har ju begått något fel. Enligt det resonemanget borde den som inte är oskuld vara skyldig till något slags felsteg. Det synsättet trodde jag var förlegat.
I höstas svepte metoo-rörelsen över världen som en stormvind. Uppgifter om sexuella övergrepp och trakasserier kom från både höger och vänster. Gemensamt för samtliga var att de syftade till att rikta anklagelserna och skulden åt rätt håll, åt gärningsmannens håll. Så länge sådana saker hålls hemliga tar ofta den drabbade själv på sig skulden. (Jag väljer att använda uttrycket ”den drabbade” och inte ”offret”, eftersom det bidrar till att gnugga in stämpeln utsatta personer ofta får.) Naturligtvis är det förövaren som ska klandras, men ofta blir det tvärtom. Jag tror att vi har ett gemensamt ansvar att bekämpa det och om vi tänker på vad orden vi slänger oss med faktiskt betyder och anpassar oss efter det, har vi tagit ett första steg.
Ordvalet påverkar hur det vi säger tas emot. Jag läste en gång om ett experiment där deltagarna fick till uppgift att gissa hur många stenar som fanns i en burk. Den ena halvan av gruppen fick höra att burken innehöll en stor mängd stenar medan den andra fick höra att den innehöll ett fåtal. Skillnaden mellan gissningarna blev mycket stor. De som hade fått höra att burken innehöll en stor mängd drog till med betydligt högre siffror. Påverkas vi av ordval och information i ett sådant oladdat sammanhang, hur mycket mer påverkade borde vi inte bli av tydligt värderande ord och uttryck.
Ponera att en tjej som har blivit utsatt för sexuella övergrepp får samma fråga som min väninna fick. Hon skulle ju bli tvungen att svara nej. I annat fall skulle läkaren inte få tillräckligt med underlag för att kunna bedöma vilka undersökningar hon behövde. Det skulle nästan innebära att hon förklarade sig skyldig till någon annans brott, ett brott som dessutom drabbat henne själv. Därför är ordet ”oskuld” problematiskt.
Men, tänker kanske någon, språket förändras ju. Vi funderar sällan över ordens etymologiska ursprung i vardagligt tal. Och det är sant. En person som säger ”oskuld” reflekterar troligen inte över den aspekt av ordet som har lyfts fram i den här texten. Samtidigt tycker jag mig ana ett slags rosenskimmer kring ordet, som om det bar på en doft av renhet. Jag uppfattar det hur som helst inte som oladdat. Så länge vi använder ett ord med tydligt positiv laddning för att beskriva ett visst tillstånd, kommer motsatsen uppfattas som något negativt eller åtminstone inte lika fint.
Förr användes ordet ”jungfru”. Det kanske hade varit en bra idé att återinföra det. Det har i alla fall inte samma inbyggda skuldbeläggande konnotationer. Men nej, det är nog inte någon bra lösning. Det är bara tjejer som kallas jungfrur och genom att använda det kan det hända att vi ökar pressen på tjejer ”att hålla på sig”. Den könsneutrala aspekten hos ”oskuld” är ju positiv, men det allra bästa vore om vi kunde hitta ett ord som både är könsneutralt och ickevärderande. Ett sådant ord skulle inte minst läkarkåren kunna behöva.
Det talas om ordets makt. Och ord är mäktiga, ibland lite väl mäktiga. När de påverkar hur vi uppfattar våra medmänniskor bör vi fråga oss om vi kanske ska se över vårt språkbruk. I sådana lägen kan vi behöva ta till vår uppfinningsrikedom. Det har gjorts förut – stötande ord har bytts ut mot mer neutrala. Nu gäller det alltså att gnugga geniknölarna igen. För vi behöver en synonym till ”oskuld”.
