Eftersom Göteborgs filmfestival är något som i högsta grad intresserar oss på aspekt.nu upprättar vi en tillfällig filmfestivalblogg här på sidan så att DU kan uppdatera dig om vad som händer både bakom och framför kulisserna. Det blir en hel massa film blandat med mingel och färska rapporter från stans utan tvekan största snackis just nu.
Måndag 7/2 kl. 20.00
Dags för något slags bokslut över veckan som gått. Sammanlagt har närmare 450 filmer visats under veckan, varav jag har sett ett tjugotal. Å ena sidan känns det som att man bara har hunnit skrapa lite på ytan samtidigt som många intryck har berört mig på djupet och behöver lång tid för att smältas ned till någonting som går att ta på. Programkatalogen ligger kastad på toppen av en överfull pappersinsamling, liksom mina filmscheman och alla utskrivna pressmail. Jag saknar redan festivalstämningen. Nu finns det inte längre någon befogad anledning att köpa mat på stan och låta bli att träna. Inga mer ”gå före i kön” eller exklusiva pressvisningar. Bara tråkig kontorsvardag med saker som måste göras i tid. Okej, riktigt så illa är det inte. Det finns någonting skönt med att komma tillbaka till jobbet också. Arbetet fortsätter med att bygga upp någon slags hemtrevlig oreda på skrivbordet igen och planera inför kommande artiklar.
Den sista festivalfilmen för i år blev för min del rumänska Principles of life. Tyvärr genomsyras den av en medelmåttig spänning som inte ens lyckas väcka frustration. Först i slutet (och då snackar vi de sista femton minuterna) trappas den upp till någonting riktigt känsloladdat. Som kompensation för avsaknaden av intensitet serveras vi däremot med dialog på dialog som gör det bokstavligt talat omöjligt att hänga med i undertexterna. Jag hinner nätt och jämt läsa den översta textraden innan den försvinner. Checkar då och då av med min kollega som sitter bredvid och skakar på huvudet.
Det är synd på en film som, om den hade varit på svenska eller engelska förmodligen hade fallit mig i smaken. Den huvudkonflikt som rör sig mellan far och son får inte riktigt blomma ut på det sätt som vi biobesökare önskar vilket gör att man lätt tappar någon slags anknytning till-, och förtroende för filmen på vägen. De få gånger som dramatiken får sin rätta plats i storyn griper den däremot ett ordentligt tag om oss som härdar ut och orkar ge den nya chanser att beröra.
Avslutningsvis vill jag rikta ett tack till alla bloggläsare som har följt mig under veckan. Det har varit en ära att få rapportera om någonting som ligger mig så varmt om hjärtat.
Njut av det stundande vårvädret (eller i alla fall vårstämningen) och var rädda om er.
Vi hörs!!
Lisa
Lördag 5/2 kl. 17.30
Dagarna går och jag slits mellan att vilja suga ut det sista ur festivalprogrammet och att försöka återställa mig inför någon slags vardag igen med mat, sömn- och kontorstider.
Min förebild och ögonsten Jan Troell, som har blivit lite av ett återkommande inslag här på bloggen kräver sin egen summering . Att se sin idol för första gången kan te sig på två olika sätt (i alla fall om det är någon man verkligen ser upp till).
1. Man blir förälskad och tror att man ska dö om man aldrig får se denne igen.
2. Man blir besviken och vill aldrig se honom igen.
Hur det gick? Jag överlever med en svalnad entusiasm. Den troellska trollbundenheten tar mig inte längre med samma kraft och den gloria jag tidigare placerat runt hans väsen har sakta börjat mattas ut. Efter ett seminarium och en presskonferens med Troell samt ett kortfilmsmarathon signerat den samme inser jag en väsentlighet i hans tillåtelse att låta filmen berätta med egna ord. Till saken hör dock att han i grunden är fotograf och jag förstår nu att det är utifrån den rollen som han skapar film. Vilket förklarar den brist på substans jag tvingas bevittna i slutet av mitt sökande efter regissören Troell.
Torsdagens presskonferens var inte mindre intressant för det. Troell berättade om sin nästkommande film, Dom över död man, tillsammans med en förväntansfull skådespelarensemble bestående av Björn Granath, Pernilla August, Jesper Christensen och Ulla Skoog. Det är en filmatisering av Torgny Segerstedts liv som privatperson och redaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. En man vars åsikter genomsyrades av hans antinazistiska hållning i ett då neutralitetsförklarat Sverige. Troell avslöjar inför ett gäng överrumplande journalister att det blir hans mest dialogrika film hittills. Pirrig över att se så många kända ansikten på en och samma gång hugger jag tag i en glad och entusiastisk Björn Granath och får en pratstund om film, teater och arbetsförberedelserna inför den kommande rollen, där han ska spela Axel Forssman, Segerstedts advokat. Inspelningarna börjar i Luleå men kommer huvudsakligen att äga rum i Göteborg. Trots en oförberedd intervju med honom fick vi några schyssta bilder.
Fredagen välkomnades med en välbehövlig sovmorgon och för att inledda mitt stundande sunda liv förberedde jag en matlåda med pannkakor och en fruktsallad med keso, som variation till min redan alldeles för invanda Burger King-diet. För tredje dagen i rad kliver jag på bussen med dyngblöta skor och sockor (trots dubbla lager). Västtrafiks sparsmakade syn på service gör inga undantag och unnar naturligtvis inte sina surt betalande passagerare någon värme. Väl framme tar jag en näve geléhallon från skålen på Rivertons receptionsdisk, går in i videorummet och tar av alla lager av strumpor. Bättre kall och barfotad än kall och blöt har jag lärt mig.
Truth about men blev fredagens första film efter rekommendationer av min kollega. Det är alltid lite knepigt att förstå danska på film. Blicken flackar mellan de engelska undertexterna (som jag översätter till svenska för mig själv) och bilden, samtidigt som öronen intuitivt lyssnar på det som låter så likt svenska.
Tuva Novotny spelar (tack och lov!) en av huvudrollerna. Hon pratar förvisso felfri danska men jag inbillar mig att hennes repliker är lättare att förstå eller så är det bara en släng av högfungerande placeboeffekt.
Filmen behandlar, som så många andra, ämnet 30-årskris i form av rädslan för att binda sig. Den får mig att för ett ögonblick känna en obehaglig försmak av tidsångest utspätt med ett tvångsmässigt jagande efter ouppfyllda ungdomsdrömmar. En lagom portion humor levereras trots den stundande misären och får filmen att gå till minnet som en ganska lättgreppbar film.
Det ska erkännas att den filmiska utformningen inte tilltalar mig personligen men den lyckas ändå att ta oss igenom flera av livets allvarsämnen utan att snubbla över (eller för den delen överge) sin lättsamma genre. På ett emellanåt fyndigt sätt guidas vi igenom det som med all rätt kallas livets berg- och dalbana.
Truth about men bejakar (och då menar jag bejakar) dramaturgins alla lagar och lyckas med att leverera en lika behaglig avslutning som den känsla vi välkomnas av i de inledande scenerna. Dessutom besitter filmen en stark vilja att bjuda in sina tittare till att utvecklas tillsammans med filmens huvudrollsinnehavare. Jag gillar filmer som har ambitioner, och för all del, som gör det lätt för sina tittare att hänga med i storyn men Truth about men blir just inte mer än en film att koppla av till på fredagskvällen för min del.
Påföljande film var dansk också den. Apropå det har jag under veckan lärt mig att den allmänna åsikten bland de ”riktiga” filmtyckarna är att Danmark ligger långt före Sverige i producerandet av det som kallas ”bra film” (Norge är fortfarande okej att pika). I Lost in Africa får vi en inblick i Afrikas fattigaste slumområden som känns påtagligt realistisk och går nästan lika djupt in som ett slag i magen på någon från Västvärlden. Det är ett viktigt ämne som tas upp, men när man inte har en starkare motivation att använda filmens möjligheter till att göra något unikare än så här, anser jag att det är något som ligger på medias ”kommersiella” bord- inte filmfestivalens. Med tanke på hur många filmer det finns och hur svårt det är att få produktionsstöd besparar jag mig gärna från den här typen av aktuellt-ämne-som-säljer-film till förmån för någon mer filmiskt bärande produktion.
Tyvärr missade jag startsladden men lyckades se några av de tävlande filmerna i videorummet i form av Svamp, Girl, Utan avslut och Las Palmas, där den sistnämnda tog hem segern på 800 000 kronor. Typiskt. Den filmen som får flest garv vinner alltid och jag håller aldrig med. Nåja, ingen tid att gräva ner sig i såna petitesser. Nu är det bara några dagar kvar på filmfestivalen och jag tänker spendera kvällen hemma (bara för att luften i biosalongerna inte räcker för att hålla mig vaken längre och för att om möjligt vakna tidigt imorgon).
Vi hörs!!
Lisa
Onsdag 2/2 kl. 00.15
Kära bloggläsare! Dags för en uppdatering. Oj, vad man får vara med om saker, vet inte i vilken ände jag ska börja . Rättare sagt så vet jag varken ut eller in just nu. Men jag är i ett lyckorus och då är de känslorna mer än välkomna.
Jag äter frukost i videorummet, middag i biosalongen och glider i bästa fall in på fikabuffén som dukas upp i anslutning till presskonferenserna och trängs med andra prestigelösa journalister.
Jag har precis borstat tänderna och sitter i pyjamas framför laptopen, nyss hemkommen från 20-visningen av Womb. En film som lät riktigt lovande i programbladet och lockade en fullsatt salong. Tyvärr var den inget annat än en flopp, både skådespelarmässigt (Matt Smith) och dramaturgiskt. Det är tråkigt att se en historia med så stor potential byggas upp till någonting så grått och obetydligt. Förmodligen är jag helt fel person att uttala mig om något jag vet så förhållandevis lite om. Mitt självförtroende har dock fått sig en boost av allt räkmacksglidande och alla kändisträffar. I ärlighetens namn var jag fullt beredd på att vi som jobbar inom press skulle behandlas som skit i sådana här sammanhang och mest upplevas som tjatiga och krävande. Istället känner jag mig ofta privilegierad.
Min dag startade alltså i videorummet med tyska Run if you can efter att (som vanligt) ha missat 10-visningen av densamma. (Det är långa dagar och lite sömn så jag klandrar mig inte). Filmen ter sig först som en inbäddad kliché i form av en småsöt historia som kretsar kring ett lite udda triangeldrama. För att kunna ta till sig filmens budskap krävs en förståelse för, eller i alla fall tålamod med den tyska mentaliteten. Det är långa dialoger och rapp humor som till en början får mig (som vägrar att kolla på undertexterna) att rygga tillbaka. Jag bestämmer mig ändå för att ge den en ärlig chans och i det här fallet lönar det sig verkligen. Längre in i filmen blir jag väldigt fäst vid den trio som utgör handlingens centra. Dessutom har tysk film ofta (eller rättare sagt bra tysk film av det här slaget) en poetisk underton av surrealism som liksom omhuldar det till synes pretentiösa och ofta överväldigande dialogscenerna. Det är som att kontrasten till den tillrättalagda strukturen, samma struktur som genomsyrar den tyska mentaliteten, berättigar en slags känslomässig magi, som i Run if you can (framför allt mot slutet) tillåter sig att ta plats.
Soundtracket är fantastiskt (New Toys med The Cooper Temple Clause) och det faktum att det inte används i onödan (som i 7x lika barn, som i stort sett är ett en timma och trettiosju minuter långt musikkoma) blir en välbehövd paus som ger mig ett behagligt tillfälle att uppskatta tystnaden. Run if you can hamnar inte på min topp-10-lista, men fyller mig och den som väljer att vara mottaglig för det, med en påträngande eftertänksamhet.
Det blev ett besök på Studio Draken också som hade celebert besök av folkkäre Ulf Brunnberg. Jag är tidigt ute och får chans att byta några ord med honom före hans intervju med Orvar Säfström. Halvt generad tar jag upp min mobil och ber att få ta ett foto när han håller ett visitkort med aspekt.nu:s logga. Det blir ett par suddiga bilder i dunkelljus och Brunnberg frågar om jag inte har någon blixt på ”den där”. Det har jag inte, men det var trevligt att träffas ändå. Motvilligt tar han emot visitkortet, ”jag är ju stockholmare” säger han när jag berättar att vi är en Göteborgsbaserad webbtidning. Jag köper en cider, pirrig och stolt efter att ha trotsat min prata-med-kändisar-fobi tar jag sen plats på första raden (där det som vanligt finns ströplatser fria, ja ibland är det underbart att bo i Sverige).
Det blir ett samtal mellan Brunnberg och Säfström (som är en otroligt skicklig konferencier också live!) om Jönssonligan, teater och svensk filmindustri. Apropå guldbaggen han belönades med för sin roll i 4 nyanser av brunt säger han smått hånfullt: ”Det var ju roligt att få ett erkännande efter att ha haft alla emot sig i 35 år” (syftande på recensenter och mediaskildrare).
Det är en man av heder som lutar sig tillbaka i fåtöljen och ger oss ett intryck av förnöjsamhet, på ett sätt som bara 60+are kan. Ändå tycker mig kunna ana ett visst mått blygsamhet. Kanske är det bara integritet, men det får mig att tycka om honom. Han avslöjar att den värsta utmaningen han kan tänka sig är att köra på komedi rakt upp och ned. Dock frågar jag mig smått konfunderad om han inte hör hur han gång på gång får publiken att skratta i kör när han berättar små anekdoter från sin 40-åriga karriär som skådespelare.
Nu inser jag att det här inlägget inte följer en kronologisk ordning, men det gör inte mina tankar heller, så ni får ta det som det kommer. Det var nämligen igår kväll som jag slog mig ned framför Tran Anh Hungs Norwegian Wood i tron om att se ännu ett återhållsamt romantiskt japanskt kärleksdrama. Nämnas bör att jag nog är lite skadad av att ha sett otaliga japanska dramaserier. Film är ju delvis något annat. Tran Anh Hung är definitivt något helt annat än en japansk kliché. Jag kan fortfarande inte ta till mig filmen helt. Den liksom ligger och gror i bakhuvudet någonstans. Regissören som stannar för en frågestund väcker så mycket i mig att jag bara inte kan låta honom passera utan att ha pratat med honom personligen. Sagt och gjort. Jag tar reda på när han ska lämna hotellet nästa dag och väntar i receptionen. Tack och lov är jag den enda stalkern på plats och lyckas dessutom med att tygla min nervositet tillräckligt bra för att säga vad jag vill. Han ger mig några visdomsord på vägen och önskar mig lycka till med mitt filmande. Jag älskar japansk film, men den har en frustration som ibland blir oumbärligt smärtsam för den som tittar. En slags återhållsamhet som bygger upp, men också raserar filmen om den aldrig får förlösas. Norwegian wood har en expressivitet och ”en vilja att blomma, precis så som naturen är skapad för att göra”, för att använda regissörens egna ord. Det är den mest levande filmen jag sett hittills under festivalen. För er som inte har möjlighet att se den nu kommer fler chanser senare i år då den går upp på Biografen Roy.
Dagens tyngsta film måste vara danska Hold me tight av Kaspar Munk. Den känns inledningsvis som en dansk, ovadderad version av Teresa Fabiks Hipp hipp hora. Skildrandet av unga, osäkra människors förhållande till grupptryck, sig själva och det faktum att de står inför att ta klivet in i vuxenlivet, är detsamma. Familjens roll låter sig inte bagatelliseras, utan används som ett redskap för att skildra en ytterligare aspekt av ungdomarnas långt ifrån problemfria liv. Filmen kommer att kretsa kring ett övergrepp, dock inte alls på det sättet som jag hade förutspått. Den är tung, men befogat tung. Några riktigt fina filmsekvenser förekommer, även om jag saknar en kameraintimitet. På samma sätt förblir många frågor utan svar. Vi kommer nära men måste stå ut med att inte kunna eller få möjlighet att förstå allt. Jag tror att det är en del av filmens budskap. Det finns såklart en inneboende längtan att veta mer och förstå filmens karaktärer hos oss som publik men tidsformatet är, kanske medvetet, knappt och tvingar oss att i frustration iaktta vissa saker på avstånd. Det är så livet ter sig runt omkring oss och vi kommer inte ifrån det faktum att verkligheten inte alltid är greppbar för oss, i synnerhet i form av andras liv. En påminnelse om detta och en skrämmande aktuell berättelse om det vi kanske inte vet så mycket om men måste förhålla oss till.
På lättsammare humör blir jag när Jan Troell uppenbarar sig. Han ser hälsosam ut!! (Jag som har varit så orolig för hans hälsa sen jag fått reda på att han avbokat alla intervjuer). Inte ser han ut att vara 80 heller. Ingen anledning att oroas. Mer Troell blir det imorgon, då aspekt.nu är inbjudna till presskonferensen (som blir enda möjligheten att ställa enskilda frågor till honom). Nu ska jag sova och smälta så många intryck som det bara är möjligt på 5 timmars sömn.
Vi hörs snart igen!!
Lisa
Måndag 31/1 kl. 16.30
Det blev ett par kortfilmer i lördags som jag måste prata lite gott om. Först kortdokumentären Claes av Martina Carlstedt som till en början gav ett kliniskt intryck. Bara stativbilder på en man som vandrar runt i sin helt vitmålade lägenhet och mumlar för sig själv. När jag tänker efter så fortsätter den sterila känslan att genomsyra hela filmen, men blir till sist ett format jag gillar. Ett format som passar denna egensinniga film om en människas kamp mot ångest och tvångstankar.
Faktum är att den distans kameran skapar genom sin extrema objektivitet blir något som förstärker observationsförmågan hos tittaren. Det är just så jag tänker att man ska betrakta Claes, som en studie i hur ångest som får fäste interagerar med den lilla människan, men den bevisar också flera gånger om hennes komplexitet. Komplexitet som någonting hoppfullt eftersom vi aldrig kommer ifrån våra motpoler och livets grokraft kan ta människan igenom det mesta. En film som väcker så mycket eftertanke, hopplöshet och hoppfullhet på samma gång förtjänar verkligen att ses. Om än inget filmiskt mästerverk så lyckas den med något som få kommersiella storsatsningar gör. Den når fram.
Den andra kortfilmen No sex just understand valdes främst på grund av titeln så det kom som en överraskning när jag läste mig till att det var Mariken Halle som regisserat. Hennes experimentella film Kanske imorgon som lyckas befinna sig mellan dokumentär och spelfilm utan att bekänna sig till något av dem, har nog inte bara förbryllat mig med sin påtagliga ogripbarhet. Den efterföljande kortfilmen snuddar delvis vid samma gränsland. Halle trotsar det konventionella till förmån för ett undersökande som känns både nyskapande och spännande.
Personligen har jag svårt att ta till mig den här typen av film. Bildmässigt älskar jag den och historien i det här fallet är inte på något sätt ointressant. Dock följer en svajighet som ett resultat av den öppning som tillåter experimentalsim. Det torde också vara genom denna öppning som en del av filmens styrka pyser ut. Detta gör mig mer frustrerad än imponerad, tyvärr. Att den dessutom beskrivs som ”… ett härligt myller och roliga samtal i en film lika klockren som en lyckad utekväll på krogen” gör mig bara mer förbryllad.
Jag antar att jag borde nämna något om kvällsvisfilmen, A Summer Family. En svartvit japansk experimentell film. Uppriktigt sagt kan jag inte summera handlingen på något vettigt sätt, men se den för guds skull inte, framförallt inte med någon du inte skulle känna dig bekväm att kolla på porrfilm med. Att det i programkatalogen nämns att A Summer Family i vissa utgivningsländer kommer med en varning om pornografiskt innehåll kunde kanske ha gett mig (och det 10-tal personer som lämnar salongen innan den är slut) en hint, men icke. Svensk som man är la jag ingen större notis vid detta utan tänkte att sex på film är ju inget nytt i frisläppta Sverige. I en nästan fullsatt salong med mestadels äldre par (troligtvis på grund av den fördelaktiga visningstiden 17.30 på en söndag!!) blir det en del vridningar i biofotöljerna när vi tvingas genomlida en fem minuter lång kuk-i-fittan-penetration och då snackar vi extrem närbild. Att skådespelarna har sex på riktigt får mig att rygga tillbaka. Jag tycker inte att det är befogat och tanken slår mig hur fan en sådan film får vara med på Göteborgs internationella filmfestival. Experimentell och udda är den, men jag som älskar film och dessutom lägger väldigt stor betydelse vid regissörens ansvar för interaktionen publik-film, känner mig bara blåst och besviken. En konstinstallation som gärna får förbli en del av regissörens (egentligen danskoreografens) Masaki Iwanas privata videoarkiv (jag kan även tänka mig att den blir mer förstådd i hemlandet Japan), men utomlands kan jag inte se någon grund för ett (publikmässigt) genombrott.
Nästa film blev desto mer lättsam. Monica och David är en livsbejakande dokumentär om ett 30-årigt par med downs syndrom. Vi kommer dem otroligt nära och får en inblick i parets och respektive familjernas liv som är helt anpassat efter deras barns handikapp. Det är en film full av kärlek och värme som bara inte kan lämna någon oberörd. Trots att en del tunga ämnen tas upp skulle jag säga att det framför allt är en feel-good-film, men näsduk rekommenderas. Se den om ni får möjlighet!!
Vi hörs snart igen!!
Lisa
Lördag 29/1 kl. 23.40
TUSEN nya intryck. Först en resumé av gårdagens pressvisning, Kongen av Bastøy. En film full av kärlek, hopp och revolutionsvilja. I förtexterna får vi reda på att Bastøy, en institution för missanpassade pojkspolingar, har funnits på riktigt. Det är ett slags fängelsets förgård, en ”chans” för dem som kommer dit att bli ordentligt uppfostrade och återvända till samhället. Som ordet antyder befinner de sig på en ö, isolerade. Där finns varken celler eller staket men heller ingen väg därifrån. Den rådande hierarkin skyr inga medel i strävan efter att uppfostra pojkarna (eller för den delen i att bli kvitt sina egna aggressioner).
När en ny yngling, Erling, fenomenalt spelad av Benjamin Helstad, anländer till institutionen dröjer det inte länge innan det börjar knaka i fogarna. Hans rättskaffenhet och vägran att finna sig i inhumana straffmetoder blir ett slag i ansiktet på översittarna, men också ett hopp som börjar växa i några av pojkarna. Saker ställs så småningom på sin spets och alla tvingas välja sida.
De som gillade Führerns elit regisserad av Dennis Gansel kommer att älska denna film, som för övrigt har några närmast identiska scener. Men det gör inget, Kongen av Bastøy är och förblir ett historiskt dokument i sin egen klass och en film som påminner oss om människans och kamratskapets styrka. På dagens presskonferens får jag och ett gäng 35-åriga journalister reda på att det inte var någon vanlig casting inför filminspelningen. De flesta pojkarna har trasslig bakgrund och skulle, om de levt under tidigt 1900-tal, vara typiska offer för ett ställe som Bastøy. Regissören Marius Holst delger oss den långa process att finna skådespelare (de flesta amatörer) och statister till filmen. Och han lyckas. Det slår mig tidigt i filmen med vilken precision och omsorg han valt människorna för att synka med filmen.
Stellan Skarsgård, gör även han en fantastisk insats. Även om det är huvudrollsinnehavaren Benjamin Helstad som briljerar. I programkatalogen beskrivs han som en ung Marlon Brando och om sanningen ska fram så har jag inte sett något från Brandos unga skådespelarkarriär men förstår att det inte är en komplimang man slänger sig med hur som helst.
Skarsgård, som också närvarar vid presskonferensen och som jag inte hade några föreställningar om på det privata planet, visar sig vara väldigt jordnära. Han bjuder på sig själv och är rakt på sak, men varm och snäll. Han passar på att klaga på den svenska filmindustrin och när han får frågan om varför vi så sällan ser honom på svensk film nuförtiden (ja till och med oftare på norsk!) svarar han lagom kaxigt: ”Svensk film idag består till stor del av massproducerade polisfilmer, det liknar den industri som bedrivs i Hollywood, där jag jobbar. Varför ska jag resa från Hollywood till Sverige och göra samma sak, när jag dessutom får sämre betalt?” (OBS! Återgivet ur minnet).
Det vimlar emellanåt av kändisar på Hotell Riverton (där presskonferenserna hålls) och jag kan inte motstå att gå med öppen jacka (trots kylan) på stan för att så många som möjligt ska ”råka” se mitt presskort som hänger i den kodaksponsrade nyckelkedjan som alla press-ocg branschfolk får tillsammans med en festivaltygpåse (som såklart är min käraste accessoar just nu).
Förutom pressis besökte jag videorummet, ett ganska litet rum med tio skärmavdelade små hörnor, vardera med ett skrivbord, en tjock-TV, en dvd, hörlurar och en halvbekväm stol. Där kan man kolla på de flesta festivalfilmerna. Praktiskt såklart, men man är knappast speciellt ostörd och kan inte stänga om sig.
Där slog jag mig hur som helst ned framför 7x lika barn och Girl. Den sistnämnda höll måttet trots mina höga förväntningar. Med andra ord, den var helt fucking jäkla otroligt bra!! Se den alla som kan, den visas förutom som förfilm till Odjuret även i kortfilmstävlingen Startsladden som visas vid flera tillfällen under veckan. Sist ut, efter att ha stått i en läskigt lång kö (där färre än hälften blev insläppta) och missat Charlie Kaufmans Master Class, blev det en språngmarch till Bergakungen där Kaufmans film Synecdoche New York visades för en fullsatt salong. Imorgon väntar ett fullspäckat program och jag måste lägga om schemat igen!! Som vanligt kommer det upp nya saker som är intressanta och andra faller bort. Men så är livet i händelsernas centrum.
Vi hörs snart!!
Lisa
Fredag 28/1 kl. 11.41
Ja, det var mycket riktigt en strykning av första programpunkten i förra inlägget. I sista stund bestämmer jag mig för att gå på pressvisningen av danska Kongen av Bastøy, med bland andra Stellan Skarsgård. Därefter blir det en power-walk till Hotell Riverton som är värd för årets tillställning för att hämta ut presskort. Men nu, dags att slänga i sig en bit mat, bättra på läppstiftet och bege sig till hagabion.
Jag önskar er en trevlig helg med många fantastiska filmupplevelser!!
Lisa
Fredag 28/1 kl. 11.30
Efter att ha sträckläst programmet både en och två gånger har jag nu pusslat ihop ett schema.
Mest entusiastisk blev jag över att se namnet Fijona Jonuzi bland de tävlande i Dragon Award Best Nordic Film. Det var innan jag läste de finstilta raderna… Hon är nämligen bara regissör till förfilmen Girl. Sedan jag såg hennes avgångsproduktion från GU’s regilinje, guldbaggenominerade Juni (-07), har jag längtat och hoppats på att få se mer av hennes filmiska egenhet. Jag vill bli känslomässigt hänförd av henne. Icke desto mindre blir det alltså en kortfilm att se fram emot och ett schema som står och faller med att den viktigaste programpunkten just kortats ned till tio minuter (och att jag planerat hela festivalen med denna ovisshet). Bakom den efterföljande långfilmen Odjuret står istället två av regissörerna som gjorde Fjorton suger, Martin Jern och Emil Larsson. Andra favoriter i programmet är allas vår kulturskatt Jan Troell, som kanske är mest känd för sina underbara filmtolkningar av de svenska amerikautvandringarna i Utvandrarna och Nybyggarna. I skrivande stund når mig beskedet att han måste ställa in vår planerade intervju och dessutom inte kommer att hålla i sin efterlängtade Master Class. Suck och stön. Ett urval av kortfilmer kommer hur som helst att visas från hans pågående (!) karriär.
Min filmfestival börjar med ett kortfilmsmarathon. Kortfilm på bio, det gillar jag. Dels för att det inte visas så ofta, dels för att formatet kortfilm har en intensitet och en koncentrerad närvaro som saknar motsvarighet i (kommersiell) långfilm. Dessutom är det utmärkt tillfälle att få upp ögonen för nya filmskapare, en lagom stor smakbit av personen som har gjort filmen och tid att smälta den efteråt. Perfekt när man ser många filmer under en kort tid. Andra favoriter är Principles of life (rumänsk film), Startsladden (kortfilmstävling som brukar hålla väldigt hög klass!), Erotic Man, Dramatiska institutets avgångsfilmer och (halvt motvilligt och mest för att ge en representativ bild av festivalen) någon Gunvor Nelsen-konstfilm.
Kritikernas darling- regissör Johan Klings efterföljare, Puss, har också smugit sig in i programmet vid ett tillfälle. Jag som missade den på bio, men blev mjukt och djupt berörd av föregångaren Darling, är nyfiken på vad Kling har för ess i rockärmen den här gången. En frisk fläkt är han onekligen i den svenska filmbranschen, även om jag i själva verket berördes mer av Michael Segerstedts underbara rolltolkning och karaktär än filmens hjärtliga bittersarkasm.
Förhoppningsvis kommer jag att hinna med Pernilla Augusts regidebut i form av Svinalängorna också, som för övrigt går att se på bio redan nu. Mina förväntningar är stora. Jag tror på August, på hennes erfarenhet och kunskap som något hon kan ta med sig in i regisserandet. Jag gör mitt bästa för att försöka undvika alla typer av trailers och filmsnuttar i förväg inklusive min egen nyfikenhet att fingra på youtube-trailers. Det blir mest spännande så.
Jag ser fram emot en intensiv och spännande vecka!! Vi hörs snart igen!!
Lisa
Text: Lisa Meyer
Foto: Lars Lejring, Joel Månsson
