Getingar, sprutor, blodprov… Kort sagt har det mesta som sticks ända sedan barndomen inneburit en stor skräck för mig. Och just nu har jag ett litet, litet sår på vänster pekfinger. Men inte från ett blodprov, som väl är. Det är helt enkelt där vi högerhänta oftast sticker oss när vi syr för hand.
Men den här texten ska inte handla om små sår. Och inte särskilt mycket om stickrädsla heller. Den ska handla om att sy, om sömnad, ett av mina största intressen. Det var långtifrån självklart att jag skulle börja sy, och vägen dit var som en del tyger – brokig.
Som barn fick jag ofta höra om äldre släktingar som kunde sy och till och med försörjde sig på det. Jag tyckte att det verkade spännande, särskilt att kunna tillverka egna kläder, och jag gick ibland runt och fantiserade om hur det gick till att ta mått, rita mönster, klippa ut och slutligen sy ihop styckena. Det är väl knappast förvånande att det i verkligheten inte var så enkelt som min barnsliga hjärna hade föreställt sig. Men det som avskräckte mig från att försöka lära mig att sy hade ingenting med tekniskt komplicerad mönsterkonstruktion att göra.
På vårterminen i trean hade vi vår första textilslöjdslektion. Jag hade verkligen sett fram emot den. Nu, trodde jag, skulle jag äntligen få lära mig att sy kläder. Det var därför något av en besvikelse att vi under den första tiden bara fick ägna oss åt olika broderistygn. När det sedan var dags att prova på symaskinerna, upplevde jag det som lite skrämmande. Det fanns fler knappar att inte trycka fel på än jag hade räknat med och jag tyckte att det var en hel vetenskap att trä symaskinen riktigt. Det var mycket att tänka på, som det alltid är när något är nytt och ovant.
Men vi är fortfarande inte framme vid det som fick mig att tro att jag aldrig skulle kunna lära mig att sy. Startskottet kom ett par veckor senare; symaskinen jag skulle använda gick sönder. Det hände inte när jag använde den, men när vi kom till slöjdsalen en dag berättade läraren att den hade gått sönder sedan vår senaste lektion. Vi höll just då på att ta ”symaskinskort”; vi skulle alltså visa upp att vi behärskade de sömmar och tekniker som krävdes för den första riktiga uppgiften. För att bli klar med symaskinskortet var jag tvungen att korta stunder låna mina klasskamraters symaskiner. Och sedan ödmjukt tacka för lånet.
Jag minns att jag upplevde detta som orättvist, som att jag blev straffad för någonting jag inte hade gjort. Samtidigt kunde jag inte önska att någon av klasskamraterna skulle behöva dras med den trasiga maskinen. Det var ju inte heller någon av dem som hade gjort sönder den. Som vuxen kan jag tycka att läraren borde ha infört ett rullande schema, så att varje elev fick vara utan symaskin en lektion istället för att samma elev fick vara utan varje gång. Det hade väl varit en rimlig och rättvis lösning? Men läraren hade en annan.
Efter symaskinskortet var tanken att vi skulle sy något som liknade en råtta. Om det var en grytlapp eller någonting att hänga på väggen, eller om den var tänkt att fylla någon annan funktion, vet jag inte. Hur som helst var det vad mina klasskamrater fick ägna sig åt. Jag, däremot, fick i uppgift att sy ett litet mjukdjur för hand. Egentligen hade jag inte så mycket emot att vara annorlunda. Det kan ju vara någonting positivt och mitt alster blev ju alldeles unikt i jämförelse med alla de där maskinsydda råttorna.
Problemet var att jag ville lära mig att sy kläder och ändå fick jag inte ens prova att sy en råtta på maskin. Mina klasskamrater drog slutsatsen att jag inte kunde hantera en symaskin, en slutsats som jag aldrig fick chansen att motbevisa. Jag fick heller ingen chans att öva upp mina färdigheter, så till slut blev det en sanning. Jag kom fram till att det bästa var att erkänna mig besegrad. Vad spelade det för roll om jag var duktig på att sy eller inte? Jag kunde vara duktig på annat istället. Dessutom var jag ju rädd för i stort sett allt som sticks, så kanske hade det varit onaturligt om jag hade varit bekväm med att hantera knapp- och symaskinsnålar.
Slöjdlektionerna förblev en prövning under större delen av grundskolan. Det som med tiden gjorde dem uthärdliga var att fokus inte alltid låg på sömnad. Stickning, virkning och andra tekniker som inte krävde maskin behärskade jag lika väl som någon annan. Faktum är att stickning blev ett stort intresse och fortsatte att vara det även efter skoltiden. Kanske var det på grund av detta intresse som jag till slut började ifrågasätta om det verkligen var rimligt att anta att jag inte kunde lära mig att sy. Om jag kunde hantera en sorts textilmaterial, borde det väl vara rimligt att tro att jag skulle kunna lära mig att hantera en annat slags textilier? Så vad grundade jag då antagandet på? Vad några skitungar hade sagt över tio år tidigare? Antagandet var inte längre relevant.
Till slut bestämde jag mig för att göra ett försök. Med billiga tyger och en gammal symaskin tog jag mig an utmaningen. Och tänka sig – jag kunde! Visst blev det fel ibland. Sömmar blev sneda, jag sydde ihop stycken fel, valde fel tyger och så vidare. Men hur som helst lärde jag mig att sy. Det första jag sydde var en väska, och sådana har det blivit fler av genom åren. Det har blivit en del kläder också. Just det! Jag började sy kläder. Klänningar, kjolar, byxor; helt enkelt det mesta som går att sy. Bortsett från den där råttan, vill säga. Idag skulle nog inte många av mina dåvarande klasskamrater kunna slå mig på mina stundom nålstuckna fingrar vad gäller sömnad.
