Alla har vi nog varit där. Att folk kommenterar ens vikt. Vad är det som gör det acceptabelt att kommentera någon annans kropp? I denna text ger jag några exempel på hur folk kommenterat min vikt, och hur jag reagerat på dem. Hur de på olika sätt påpekat att jag är tjock.
Vi står utanför Sejdeln på Andra Långgatan och röker. Plötsligt sträcker han fram handen och för fingret mot min mage. Ur mitt perspektiv känns den simpla rörelsen milslång. Kommer han verkligen peta på min mage? Får man göra det? Kommer han säga att jag är tjock? Snälla, snälla, säg inte att jag är tjock. Men han säger ingenting. Hans tystnad och äckliga finger som nått sin slutdestination konstaterar bara det simpla faktumet att, ja. Du är tjock.
Jag har ramlat, slagit mig sönder och samman och sportar en stor mängd omplåstring på mitt ansikte. I tobaksbutiken räcker han över det jag betalat för och säger att jag borde vara mer försiktig, eftersom jag är med barn. Jag känner hur jag vitnar och försöker förstå vad som precis har hänt. Jag går därifrån och skäms.
Jag är smalare, men tydligen inte tillräckligt smal. Vi sitter vid en gatukant och dricker vodka. Classy. Han sneglar på mig, säger: “Är du med barn?” Det enda jag tänker är: Varför säger han inte “ursäkta” innan han frågar? Istället skrattar jag bort det. Jag ger hans kommentar, som är långt ifrån okej, en gratis utväg. Jag blir arg på mig själv och bestämmer mig för att aldrig använda den tighta klänningen igen.
Han ska komma och hälsa på. Jag har varit tjock ett tag nu, men känner ändå behovet av att berätta att, förresten – jag är tjock nuförtiden. Bara så du vet. För det känns som något man måste berätta. Som att det är ens skyldighet. Att man impulsivt vill be om ursäkt.
“Han sa att min sjukdom skulle kunna lindras om jag gick ned i vikt”, säger jag när vi sitter vid köksbordet. Tystnaden tjocknar, och jag vill till hälften be honom att säga något, bara någonting. Den andra delen vill att han bara ska nonchalera bort det, så jag slipper svara.
“… Det blir svårt i sådana fall. Du är ju inte tjock,” säger han fåraktigt med osäker röst. Jag vill titta på honom och höja ögonbrynen i en “really?”-min, men avviker med blicken istället. Svarar med ett lika osäkert “Jaja. Så är det.” För båda vi två vet om att jag är det.
Jag jobbar i London och har oändlig tillgång till mat som är flottig, engelsk frukost. Successivt lägger jag på mig några kilon. En kollega går förbi, tittar ned och kommenterar hur stor min rumpa är. Jag skrattar, detta evinnerliga jävla skratt – precis som jag skrattade när en annan kollega påpekat att jag gått upp i vikt. Jag kanske inte borde äta så mycket bacon. Men just honom – honom ville jag slita i stycken. Låt mig få äta mitt jävla bacon ifred.
Jag har precis börjat jobba som modell. Jag är det smalaste jag någonsin varit, men generna har valt att lägga mina resterande kilo på nederdelen. Jag tvingas i en jumpsuit och de fotograferar mig bara från midjan och uppåt. Fotografen tittar smått bekymrat på mina ben. Är hon äcklad? är det enda jag hinner tänka innan hon säger att jag måste gå ned i vikt. Jag är inte förvånad –det är trots allt modeindustrin. Mitt 18-åriga jag blir ledsen ändå, för det stärker det jag skämts över sedan jag kom in i puberteten.
Min bästa vän snäser åt mig. Jag har råkat nämna något gällande vikt, och det är tabu. Jag hade ingenting att säga till om, eftersom jag var “smal”. I efterhand har hon sagt att hon hatade mig för det. Jag förstår inte vad jag skulle kunna ha gjort annorlunda, förutom att gräva ned min ångest. Jag ville också prata om det. Men det fick jag inte på den tiden då jag hade ett privilegium inom frågan.
Jag berättar för en vän om några av de otaliga tillfällen som någon påpekat att jag är tjock. Han är tyst, och när jag slutat prata säger han helt sonika: “Jag tycker om din mage.”
Den lilla kommentaren botgör nästan all skam jag känt när människor insinuerat det motsatta. Jag önskar att alla människor i världen var som honom. Att helt enkelt ta en tjockis för en tjockis, att låta oss få vara tjocka och det är okej. Inte ta sig friheten att kommentera andras kroppar, vare sig det är med ett motbjudande finger eller med klumpigt uttalade ord utan ett “ursäkta”. Att inte ha en pinsam tystnad, inte trycka undan samtalsämnen som det egentligen bör talas mer om. Eller åtminstone behandlas på ett annat sätt. Bara säga ett enkelt “Ja, såhär är det”. Och du får vara det. En tjockis, alltså.
