Konvent..?

Jag får ibland frågan ”Vad är egentligen de här konventen du jobbar med för något?”, och jag känner att jag ofta kämpar med att korta ned vad det faktiskt innebär. Det är såpass mycket på en och samma gång, en fråga med flera svar. En fråga som skall omfatta både den östasiatiska populärkulturen och konventsvärlden i ett.

Jag är engagerad till tusen i denna unika subkultur, och under mer än fem års engagemang har jag hunnit arbeta inom flera olika områden, i tre år som arrangör av konvent runt om i Sverige. Jag har gett allt jag kunnat – svett, blod och kärlek – och i retur växt enormt som person. Trots detta finner jag mig ofta kort svara ”Det är ett socialt evenemang, där folk ifrån hela Sverige kommer för att umgås” när någon frågar vad det handlar om. Det är tekniskt sett korrekt, men jag känner aldrig att det räcker till. Det känns som att jag utelämnar så mycket bara för att ge någon form av generellt svar. Jag brukar resonera som så att folk säkert kommer att lista ut att det finns mer till svaret, om de är intresserade nog. Men hur förklarar man något som har varit basen i ens sociala liv, ens karriärval här i livet – till och med grunden för ens livskvalitet – i ett enda kort, definitivt sammandrag? Det känns svårt att komprimera allt detta till en enda kort mening, och på sätt och vis orättvist. Det är en värld som har mycket att ge, bara man ger den chansen. Så många häftiga personer på en och samma plats vid ett och samma tillfälle. Det känns nästan synd att så många går miste om upplevelsen, även om den kanske inte är för alla.

Jag har alltid funderat över varför det inte är socialt accepterat att en vuxen man samlar på figurer. Eller att man tittar på animerade serier, eller att man samlar på serietidningar. Det finns många som gärna skrattar åt allt som går utanför normen, som hävdar att riktiga män och kvinnor inte ska syssla med vad de nu än gör. Att det finns viktigare saker att ägna sig åt. Varför i hela friden ägnar du dig åt något sådant? Ska vi inte ta och dricka en öl istället för att du ägnar dig åt alla dessa barnsligheter? Jaha, tecknade filmer och alla dessa serietidningar… Är det inte dags att du börjar växa upp nu? Som ung vuxen, uppvuxen med saker som i samhället generellt anses tyda på omogenhet, funderar jag på om det bara handlar om en kulturell skillnad. Många växer idag upp med en dator och teknologi nära till hands, teknologi som sammanför människor som annars aldrig hade lärt känna varandra. I kontrast kan man se en äldre generations syn på hårt arbete och strävan efter en stabil ekonomi, något som lagt grunden till den moderna världen efter världskrigen. Att hobby och intressen kommer efter det att man fått grepp om det hårda slit som den ”riktiga” världen kräver. Men varför ska det vara förbjudet att bejaka barnet inom sig, så länge det inte går överstyr? Med detta sagt låter det kanske som att jag drar alla över en kam, ställer en stereotyp mot en annan. Jag tror ändå att vi idag, särskilt i och med normbrytande rörelser som till exempel HBTQ, går mot ett mer accepterande samhälle. Men som med mycket annat så har vi alla en lång väg att gå, om vi någonsin når hela vägen.

Utöver ämnet acceptans kan det vara intressant att titta på andra positiva sidor av konventsvärlden. Så vad har den egentligen att bidra med? Många känner att det ger dem ett syfte att jobba där, att bidra bakom kulisserna. Besökare som har det svårt i det ”normala” livet får möjlighet att umgås med andra i den accepterande miljö som konvent erbjuder. Många är ute efter den unika sammanhållning som uppstår när ett gäng passionerade själar arbetar för ett gemensamt mål och större syfte. Andra är ute efter att knyta nya sociala och professionella kontakter. I en accepterande miljö där människor tar fasta på umgänget som bjuds, florerar öppna åsiktsutbyten och här sprids lärdom om hur olika människor hanterar livet. Det sprids kunskap om färgstarka intressen i en för övrigt smått färglös värld, i vilken det inte är socialt acceptabelt att ha intressen som anses vara omogna när man nått vuxen ålder. Självklart har det blivit bättre med åren, i takt med att vi som vuxit upp med detta ”etableras” i samhället – på arbetsplatser och uteställen. Men vi har ännu inte riktigt nått till nivån då vi öppet kan dela med oss av våra intressen; normen utgörs fortfarande av den senaste semestern, bilar, fester, de senaste uteställena, sport och när det passar sig, sexskämt. Ett väldigt svart och vitt sätt att se det på, men den vuxna världen i ett nötskal.

Det finns ganska mycket att säga om ämnet acceptans. Jag själv är i grunden en väldigt accepterande människa. Jag har alltid varit öppen om mig själv och för min omgivning och kommer nog alltid att vara det. I rätt sammanhang bjuder jag gärna på mig själv för att starta konversationer. Ett öppet sinne, två öppna ögon och öron som lyssnar av omgivningen. Men konvent blev en ny erfarenhet, och öppnade upp en helt ny nivå av acceptans hos mig. Håriga, muskulösa män som klär ut sig till kvinnliga karaktärer i väldigt utmanande kläder. Kvinnor som klär ut sig till manliga karaktärer. Män som går klädda som kvinnor i vardagen. Personer som är under hormonbehandling inför ett könsbyte. Så många otroliga människor som riskerar komplikationer i dagens samhälle om, och när, de väljer att leva så öppet. Nästan samtliga människor jag litar på och kallar vänner har jag stött på under mitt arbete med konvent. Man lär sig väldigt fort att inte döma hunden efter håren.

Allting är naturligtvis inte en bädd av rosor. Vissa använder konventsvärlden som en sorts tillflyktsort. Människor som mår dåligt, som känner en bristande gemenskap med omvärlden. Överentusiastiska personer som vägrar vila och som i värsta fall behövs köras till sjukhus efter för mycket läsk och energidryck eller alldeles för lite vatten. Arbetsnarkomaner som jobbar sig själva halvt till döds. Arrogans och elitism, lite varstans – ibland subtil, ibland kastad rakt i ansiktet på folk. Saker jag personligen ställer mig kritisk till, men som är ett faktum inom alla subkulturer, och omvärlden med för den delen. Men bara för att det är ett faktum innebär det inte att jag själv inte försöker påverka sådant beteende när jag kan. Även om jag känner mig manad att nämna detta, utgör personer med en problematisk inställning en minoritet i förhållande till med mängden briljanta och öppna människor som alltid finns på plats. Alla coola personer som arbetar på att få bort just denna typ av beteende. Hårt arbetande sjukvårdare, arrangörer som ser efter varandra och utövare inom de olika grenarna av konvent, som anstränger sig för att göra allting så sportsligt och trevligt som möjligt.

Jag själv vågar stå för mina intressen. Jag vågar stå för att jag är intresserad av Östasien (som också råkar vara en del av mitt arv). Det handlar inte bara om ett intresse för populära och moderna subkulturer som har sitt ursprung i Japan, som de flesta kanske tänker på i första hand, utan även östasiatiska länders historia. Många saker jag uppskattar kommer därifrån, helt enkelt. Jag vågar stå för att jag är någon som av sin omgivning kan uppfattas som den stereotype nörden, någon som uppskattar både analoga och digitala brädspel, rollspel av typen papper-och-penna, TV-spel, animerade serier, serietidningar, böcker och gud vet vad. Jag är så stolt över det att jag gjort det till ett personligt uppdrag att visa alla som inte har självkänslan bakom sig att det är ok att trots allt vara stolt över sina intressen och fortfarande bli accepterad av samhället. Att kunna vara en del av gemenskapen, hitta en partner som accepterar dig för dina intressen och den du är. Att hitta vänner som uppskattar dig för den du är och ingen du försöker vara. Utan att göra allt för drastiska ändringar. Allt detta för att jag har fått så mycket av människorna omkring mig under tiden jag jobbat med konvent som arrangemang. Lärt mig otroligt mycket av alla folk med så varierande bakgrunder och specialiseringar. Det är dock mer än vad vissa jag stött på vågar göra. Vågar inte ta utrymme för att dem inte känner sig accepterade av samhället eller personerna som är omkring dem. Jag är ingen förkämpe för rättvisa i samhället, men jag tror som många andra starkt på att man kan vara grunden till en positiv ändring i personer och inom grupper genom att föregå med ett gott exempel.

Gandhi sa en gång: ”Var förändringen du vill se hända i världen.”