Titel: Kvinnor ritar bara serier om mens
Genre: Serieantologi
Författare: Anneli Furmark, Bitte Andersson, Elin Lucassi, Emelie Östergren, Emma Rendel, Fanny Lindgren Agazzi, Frida Ulvegren, Hanna Gustavsson, Joanna Hellgren, Joanna Johnson, Jojo Falk, Julia Hansen, Julia Thorell, Karolina Bång, Klara Wiksten, Lena Ackebo, Li Österberg, Lina Neidestam, Linda Spåman, Lisa Medin, Lisa Rydberg, Lotta Sjöberg, Malin Biller, Matilda Ruta, Monica Hellström, Sara Olausson, Siri Ahmed Backström, Stina Hjelm, Suzanne Fredelius, Tyra Blomster och Wendel Strömbeck.
Utgiven: 2014
ISBN: 9789175150512
Förlag: Kartago Förlag
I augusti gav förlaget Kartago ut boken de beskriver som: ”En antologi med tecknade serier av kvinnor, som handlar om mens”. På årets Bok- och Biblioteksmässa hölls seminariet Kvinnor ritar bara serier om mens inför en stor och entusiastisk publik. Antologins redaktör Sara Olausson och serietecknaren Liv Strömquist fick berätta om sina nya böcker (Strömquist gav precis ut sin sjätte bok; seriealbumet Kunskapens frukt) och att de med dessa vill dela upplevelser och öka kunskapen om till exempel sjukdomar som pmds och endometrios – kort sagt ”sprida mensen”. Mens är trots allt ett lågstatusämne och inget det talas öppet om. Karin Adelsköld, som höll i seminariet, frågade publiken om det var några som hade mens just då. En del räckte upp handen och det blev väldigt fnissig stämning – av samma anledning som jag själv har rodnat så fort jag nämnt bokens titeln för mina kollegor; mens är fortfarande något genant, även bland vuxna. Det har till och med hänt mig på krogen att folk har bytt bord när jag och mina vänner har pratat öppet om till exempel mens eller andra så kallade ”kvinnoproblem”. De vill inte sitta i närheten av oss; you do not talk about mens! Det är äckligt, pinsamt och ska stanna i tjejernas omklädningsrum. Och så gås det och trycks en hel bok om ämnet?!
Men är då Kvinnor ritar bara serier om mens ett tramsigt och smaklöst seriealbum i sann kiss&bajs-anda som bara vill uppröra med sitt mensäcklande – eller är den en genial kunskapskälla i blodvarma färger, som jag önskar att jag hade fått läsa mycket tidigare i livet? Bra fråga, men för att kunna recensera den här antologin, måste jag först klargöra min livslånga relation till serier. Jag kallar den:
Sidetracked i serieträsket
Eftersom undertecknad är en heterosexuell ciskvinna är det inte min sak att ha tolkningsföreträde gentemot QTBH-personer. Funkisar däremot – jag har ADHD och detta verkar 75 % av alla seriefigurer också ha, även om det inte är uttalat. Fysiska funktionsvariationer är det däremot väldigt sparsmakat med; ett gäng har glasögon, några har käpp, någon är blind och en hel del har nedsatt hörsel. Inga rullstolar eller permobiler, ledsagare eller proteser. På det stora hela är det ljushyat, heteronormativt och nåde dig om du som seriefigur väger mer än normen anser vara acceptabelt. Vad finns det kvar? Män såklart! Män män män. Vita och smala heterosexuella cismän med manliga kompisar som gör manliga saker som att lösa brott, slåss mot monster, exotifiera alla som inte ser exakt ut som dem och, så klart, att rädda ciskvinnor – vilket gör att männen förväntar sig sexuella tjänster som belöning. Vad finns det inte att älska och identifiera sig med som sjuåring?
Det här är alltså en personlig reflektion och jag utgår från mina egna erfarenheter, minnen och känslor och har inga avhandlingar som grund. Det finns kanske tusentals (?) serier där ute av och med kvinnor som jag har missat, men dessa lyste med sin frånvaro i min uppväxts misogyna bokhyllor.
Transperson är ett paraplybegrepp som syftar till att rymma hela den mångfald av identiteter, grupper och personer som på olika sätt identifierar sig som trans. Transperson kan alltså den person kalla sig som bryter mot samhällets normer kring kön och könsidentitet. Gemensamt för transpersoner är att ens könsidentitet eller könsuttryck inte stämmer överens med det juridiska kön en fick när en föddes och som bestämdes av hur ens kropp såg ut och tolkades då. Trans har ingenting med ens sexualitet att göra, utan det handlar om könsidentitet. Som transperson kan en vara homosexuell, heterosexuell, bisexuell, asexuell eller något annat.
Cispersoner är, väldigt förenklat, den som inte är transperson. Helt enkelt en person vars biologiska kön, juridiska kön, könsidentitet och könsuttryck hänger ihop enligt normen. En person som föddes med snippa och fick ”kvinna” registrerat i folkbokföringen, som ser och alltid har sett sig själv som tjej/kvinna och som väljer att klä sig på ett sätt så att andra personer också uppfattar den som en tjej/kvinna är till exempel en cistjej/ciskvinna.
QTBH är en förkortning som ofta används när en talar om trans- och queerpersoner, bisexuella och homosexuella. QTBH är HBTQ fast omkastat för att synliggöra Q och T.
Funkis är en person med psykisk eller fysisk funktionsnedsättning.
* * *
Jag kommer från en läsande familj, inga konstigheter där. Men det som är lite ovanligare är att på båda sidor av släkten finns det ett stort intresse för serieböcker. Dessa har alltid haft en central del i mitt liv och introducerades långt innan jag kunde förstå vad de små krumelurerna i pratbubblorna betydde. Än i dag finns det fortfarande många serier (till exempel Asterix, Tintin och Spirou) där jag inte läser texten, eftersom det antingen känns som om något viktigt har försvunnit i översättningen eller att de faktiskt är ganska tråkiga. Eller inte har åldrats med värdighet.
Hos varje släkting fanns en annorlunda uppsättning serieböcker och det var alltid en skön omväxling att få läsa något annat än samma gamla Lucky Luke som jag hade hemma.
När jag genom årens lopp hade plöjt mig igenom alla släktingars hyllor, serieavdelning på fem kommuners stadsbibliotek och traven med pappas serier från 70-talet (som jag ”råkade” få med mig när jag flyttade hemifrån) var det en detalj som slog mig, något som alla dessa hundratals olika serier har gemensamt; de är nästan uteslutande ritade av och om män. När kvinnor gestaltas är de degraderade till bakgrundsfigurer i form av flickvänner, mödrar, hyresvärdinnor eller sekreterare.
När jag blev äldre och mer medveten började jag efterfråga fler karaktärer som jag kunde identifiera mig med. Om jag ville ha kvinnliga seriefigurer fick jag dock enstaka kvinnliga serietecknare på köpet: Ensamma mamman (skapad av Cecilia Torudd), Yoko Tsuno (Roger Leloup), Modesty Blaise (Peter O’Donnell och Jim Holdaway), Elfquest (Wendy och Richard Pini) samt Eva och Adam (Måns Gahrton och Johan Unenge) var alla serier som uppfyllde vissa, men långt ifrån alla, aspekter av mitt nyfunna genustänk.
Under de perioder i mitt liv som jag har haft råd har jag prenumererat på serietidningen Nemi (Lise Myhre) och genom den har jag hittat flera fantastiska serier; vissa normbrytande, en del bara konstiga, men framförallt många om och till och med ritade av kvinnor. Genom Nemi hittade jag bland annat Zelda (Lina Neidenstam); gapiga, motsägelsefulla, färgstarka feminist-Zelda med sina fel och brister som bara gjorde att jag älskade henne ännu mer. Sedan kom Em av Maria Smedstad, Ellen Ekmans Lilla Berlin (vars übervassa och dagsaktuella samhällssatir vinner över Martin Kellermans Rocky – vilken dag i veckan som helst) och Hondjuret av Inger Edelfeldt.
Pandoras ask var öppnad och jag insåg att kvinnor kanske inte alls är obefintliga bland serietecknarna, utan att de aldrig har ansetts vara värda att lägga publicitet eller energi på.
Kvinnor ritar ju bara serier om mens
Ur asken kliver flera självsäkra serietecknare. 29 stycken för att vara exakt. Som har skapar en serieantologi. Om mens. För det är vad kvinnor ritar serier om. Tydligen. I Liv Strömquists (som inte själv medverkar i antologin) sommarprat från 2013 berättar hon om den manlige serietecknaren som säger just ”kvinnor ritar bara serier om mens”, och använde detta som förklaring till varför han starkt ogillar serier ritade av kvinnor. Sara Olausson har fått höra en snarlik misogyn kommentar, från någon helt annan karl. Problemet är att jag, som har läst serier i hela mitt liv, inte förstår vad de här snubbarna yrar om. Folk går ju knappt på toaletten i serieböcker, men ändå ritas det tydligen bara om mens? Really? Tror det nämns någon gång, men då i form av pms eller som i Anna-Karin Eldes Om ingen nyper mig i rumpan snart så går jag hem där symptomen beskrivs, som till exempel svullnad och uppblåsthet.
Varför är det ens ett problem om kvinnor ritar serier om mens? Borde det inte, i dagens upplysta samhälle, vara allmän kunskap att personer som får mens (alla kvinnor få inte mens och alla som får mens är inte kvinnor) har mens som en ganska stor del av sin vardag och då inte enbart de 3-9 dagarna i månaden som det råkar blöda ur den nedre regionen? Det ska lossas ägg, göras ont, fås pms, köpas tamponger eller rengöras menskoppar, skämmas, döljas, smusslas, glädjas, stoltseras, skammas och det ska visas reklam med blå vätska, där ”ren” och ”fräsch” är de mest förekommande orden. För enligt de rådande normerna är mens något motbjudande som måste fräschas upp, inte läcka och absolut inte synas eller märkas av. Din mens skall smyga sig obemärkt och doftfritt förbi, som en bomullsklädd ninja med vingar. Sidetracked!
Mens kan vara en stress, en lättnad över att saker äntligen fungerar, en bekräftelse, en sorg eller vilken annan känsla som helst. För mens är a thing. A thing i väldigt många människors liv och varför skall det inte få ritas serier om detta ämne, om nu snubbar får rita om vad deras könsorgan släpper ifrån sig för kroppsvätskor (som i till exempel Rocky, Kollektivet, Wumo och Elvis)? Men just det – det ritas ju inte serier om mens, det är där kruxet ligger.
Tills denna bok, där kvinnliga och transidentifierade serietecknare har samlat sina minnen, upplevelser, tips och råd om just denna hatälskade månadsblödning. Under genomläsningen fylldes mina anteckningar snabbt av utropstecken, hjärtan och versaler. I en bok med nästan 30 olika författare finns det något för alla och andra saker som inte är för mig. Ibland var igenkänningen så påtaglig att jag grabbade tag i närmsta person, tryckte upp boken i hens ansiktet och sa: ”Så! Så här är det!”, medan antologins inslag av mensbroderier gjorde min inre hantverksnörd alldeles gosig i magen.
Det som jag anser vara det största problemet är att antologin främst är skriven ur cis-perspektiv och att detta inte adresseras förrän efter två tredjedelar av boken, då transperspektivet, och det faktum att inte alla som får mens är kvinnor sent omsider tas upp. Detta är ritat av Wendel Strömbeck och i mina anteckningar hittas glädjeyttringar, samt en hoptryckt kommentar om att denna skulle kommit tidigare. För det borde det ha gjort, typ efter bara ett par sidor. Förordet kunde även ha innehållit en varningsruta om cis-perspektiv och om redaktionen hade valt att flytta upp Wendels serier cirka 86 sidor hade kanske många sluppit stigmatisering eller förminskade. Såvida detta inte var ett medvetet drag; att först vänja den generella läsaren vid serier om mensblod och sedan smyga in transperspektivet när garden är nere. Eller drog de bara ordningen ur en hatt.
Över huvud taget känner jag att valet av ordning är lite off. Antologin kunde ha börjat med Elin Lucassis enruta och kanske avslutats med någon mer ”slutgiltig” serie, till exempel Lotta Sjöbergs Sagan om det lilla mensägget. Speciellt eftersom Stina Hjelms avslutande serie Gallan Nilsson gjorde mig så besviken att mina noteringar i marginalen bara består av: ”That’s it? Disappointed”, och när jag sedan läst om boken inser jag att det har ingenting med Hjelms serie i sig att göra – den är snygg och kaxig – men den hade gjort sig så mycket bättre om den och Sjöbergs godnattsaga hade bytt plats med varandra. Det skulle kännas bättre komponerat då.
Så vad tyckte jag då mer om denna mensantologi, läst med mina rutinerade serieögon? Först kan jag avslöja att jag fick vänta väldigt länge på den och detta berodde på att efter bara fyra veckor hade boken sålt 6000 exemplar, var slut hos flera återförsäljare och blev helt slutsåld under bokmässans tredje dag. Denna efterfråga ger en tydlig fingervisning om vilket behov folk känner för sådana här berättelser.
Ingen behöver menstruera ensam
Bara det faktumet att jag personligen har menstruerat ca 180 gånger och att jag ändå lärde mig väldigt mycket av att läsa Kvinnor ritar bara serier om mens talar nästan för sig själv. Dels historisk fakta, dels medicinska beskrivningar om exakt vafan kroppen har för sig; men framförallt den varma känslan i magtrakten som jublar: Jag är inte ensam. Ingen är. I alla fall inte om en bär runt på 29 stycken med-mensare i väskan, som jag har gjort under de här fyra veckorna det har tagit mig att färdigställa denna text.
Jag vill ge den här boken till mina framtida barn, oavsett könstillhörighet, eftersom jag önskar att den hade varit ett självklart studiematerial i grundskolan. Då det finns vissa barn som får sin första mens när de är nio år och andra när de är sexton år borde antologin införas strax efter att kidsen har lärt sig att läsa. Allt för att underminera eventuell skam och för att göra det till vilken normal kroppsfunktion som helst. Men ännu hellre hoppas jag att när/om jag väl ynglar av mig så kommer samhället att ha utvecklats till en utopisk tillvaro där alla är lika mycket värda och ingen gör skillnad på klass, hudfärg, funktion eller hur ditt könsorgan ser ut. Och huruvida det kommer blod därifrån eller inte. Men eftersom även en obotligt blåögd optimist kan ha sina cyniska stunder så tycker jag att den här antologin i alla fall är ett litet steg i rätt riktining, tills vi har fått bättre ordning på den här planeten. Och blivit lika bra på att källsortera som Gotland. Samt vågar visa tampongreklamer med röd vätska. Och inte fnissar eller rodnar när vi säger mens, eller känner oss töntigt barnsliga. Mens mens mens.
Ny och förbättrad dassbok
Nu ska jag hem och virka ett snöre till mitt exemplar av boken (som jag givit smeknamnet Mens Stora Röda) och hänga den på toa, där den ska fungera som en mer intellektuell dassbok. Då följer jag också Sara Olaussons råd om hur vi ska få män att läsa denna fantastiska antologi; ”ha den på toa, så får killarna smygläsa där”. Och om alla som nu äger denna knalligt röda bok placerar den som latrinlektyr kan chanserna öka markant att någon högt uppsatt forskare, budgetansvarig eller minister kommer att plocka upp den, inse hur jävligt ställt det är med bristen av anslag till forskning i ämnet ”kvinnoproblem” – och göra något åt saken. För även om det faktiskt finns tunga avhandlingar i ämnet, så har kanske spretiga tuschfigurer som viftar med blodiga sanitetsprodukter eller svimmar av smärta på jobbtoaletten mer genomslagskraft och fastnar lättare i minnet än 230 sidor faktatext. I vilket fall som helst tänker jag hänga den övertydligt i ögonhöjd och dra ett rött strå till stacken för det pågående mensmyteriet. Och sluta rodna när jag säger mens. Mens! Mens mens mens.
Källor:
www.transformering.se
www.wikipedia.se
http://www.tempermag.se
