Under oktober månad arrangerade Lärarförbundet Lärarkvällarna på elva orter runt om i Sverige, en satsning på kompetensutveckling för lärare av alla olika kategorier. Då föreläste bland andra författaren och dramatikern Jonas Hassen Khemiri om språk, makt och identitet, och varför det är en rikedom att ha erfarenhet av flera olika kulturer. Andra ämnen som diskuterades under kvällarna var skapandet av goda relationer i klassrummet och sociala mediers betydelse för unga och lärande. I november satsades det på tre extrakvällar om främlingsfientlighet och första kvällen, torsdagen den 18/11, stod Göteborg och Pedagogen som värd.
Eva Holmén, ordförande i lärarförbundets Göteborgsavdelning, och viceordförande Elisabet Mossberg hälsade oss välkomna. Efter en kort introduktion av Eva Holmén tog Elisabet Mossberg över som kvällens konferencier. Två föreläsningar skulle betas av under de dryga tre timmarna. Först ut var reportern och författaren Pontus Mattsson, med sin kartläggning av Sverigedemokraterna (SD) under rubriken ”Sverigedemokraterna – Vilka är de och vad vill de?”. Mattsson jobbar som politisk reporter på Sveriges Radio och hans intresse för SD väcktes vid förra valet då han gjorde ett antal mindre reportage om partiet. Han betonar dock att hans ambition att granska partiet är samma som för alla partier, då han i egenskap av politisk reporter är neutral.
Förutsägbar fakta
Vad hade då Pontus Mattsson för intressant fakta att berätta om Sverigedemokraterna? Till en början inget särskilt som man inte redan visste: SD är ett parti som består av många män, av 20 riksdagsledamöter är endast två kvinnor, och en stor del av partiets väljare är i huvudsak män. 1988 var året då Sverigedemokraterna som parti bildades. Uppkommen ur spillrorna från den uttalat rasistiska organisationen Bevara Sverige Svenskt (BSS) som upplöstes vintern 1986, så var den mer av en intressegrupp än ett parti. Mattsson beskriver den som en ”rörelse för de redan frälsta”, en organisation av ”upplysta” som var mer intresserade av att ha rätt snarare än att få det genom en öppen diskussion. Kort och gott ett parti med måttliga framgångar till en början.
Ganska snart får man känslan av att Mattson inte kommer att bli särskilt djuplodande. Det mesta av faktan skulle man kunna leta upp själv via internet. Han gör en kort presentation av var och en i vad han kallar för ”Skånegänget”, fyra personer vilka idag kan ses som kärnan inom paritet: Jimmy Åkesson, Björn Söder, Richard Jomshof och Matthias Karlsson. Inte helt oväntat blir det fortsättningsvis en hel del siffror, bland annat statistik över SD:s framgångar från 1988 till idag, då de som bekant fick 5,7 procent (340 000) av rösterna i riksdagsvalet.
Foto: Joel Månsson
Men trots sitt intåg i riksdagen har Sverigedemokraterna ett lågt anseende i samhället i stort, folk har enligt Mattsson inte blivit mer främlingsfientliga. Tvärtom, 1993 tyckte 52 procent av befolkningen illa om invandringen, 2009 är siffran endast 36 procent. Detta kan lätt tolkas som en paradox just på grund av de framgångar partiet har fått på senare tid, men enligt Mattsons siffror ska 25-30 procent av SD:s väljare ha lagt sin röst i ren protest. Många av dem ska tidigare ha röstat på Socialdemokraterna. Det är därför ingen tillfällighet att många SD-väljare kallar sig för arbetare; de tycker inte att det finns något annat etablerat parti med den typen av mentalitet. Det är här som det börjar blir intressant, där fakta ger upphov till frågor och inte bara kalla konstateranden. Tyvärr går Pontus Mattsson inte mycket djupare, han stannar ovanför ytan med oss andra.
För mig kändes Pontus Mattssons timma mestadels bestå av upprepanden, och jag kan tänka mig att det hade känts ganska intetsägande om man som lärare kommit dit för att få mer kött på benen när det gäller frågan hur man bemöter främlingsfientlighet. Därför hoppades jag desto mer på nästa föreläsare, Jonathan Leman, vars föredrag hade rubriken ”Strategier och metoder i klassrummet”. Leman, som till vardags är skolsamordnare och medarbetare på den anti-rasistiska tidskriften Expo, hade bjudits in i syfte att ge bättre kunskaper i hur man som lärare ska bemöta främlingsfientlighet i skolmiljö. Expo, som ges ut av stiftelsen med samma namn, grundades 1995 av journalister som ville ha en mer organiserad journalistik om olika antidemokratiska och högerextrema grupper i samhället. Bland grundarna fanns journalisten och författaren Stieg Larsson, som också satt som chefsredaktör för tidningen från 1999 fram till sin död 2004.
Hur formuleras debatten
Jonathan Leman ger ett tryggt intryck som föreläsare, han talar tydligt och är mån om att ta in hela publiken när han berättar. Han förklarar att Expo vill vara som en kunskapsbank, där man lätt ska kunna få information om vilka olika främlingsfientliga grupper som finns, vart de kommer ifrån, hur de framträder etc. Han ger tips om debattböcker som han uppmanar lärarna att läsa för att kunna bottna i ämnet och stärka sina argument. Leman betonar att det är genom samtal med eleverna, och inte genom envägskommunikation, som diskussionen ska föras. Eleverna måste få känna att de befinner sig i en trygg miljö, där de själva får ge exempel och diskutera utan några krav på politisk korrekthet. Även hur man samtalar med eleverna spelar in. För hur pratar vi egentligen om samhället med våra elever idag? Hur ser normen ut, frågar han oss.
En grundproblematik menar Leman, är att vi oftast pratar om svenskar och invandrare som två åtskilda grupper, vilket såklart även gynnar intoleranta grupper. Därför är det viktigt att tänka över hur vi ska formulera debatten. Istället för att fråga eleverna om de har hört att invandrarna är största orsaken till kriminaliteten, ska vi fråga dem vad kriminaliteten beror på. Det första påståendet har de ju redan hört så många gånger. Men vill eleverna prata om främlingsfientlighet, så diskuterar vi först förutfattade meningar. Man kan generalisera det hela ytterligare och säga att det faktiskt är män som begår de flesta brotten, oavsett etnicitet. Ska man då förbjuda alla män också? Eller ska man tillåta bara vissa av dem? Andra frågor som är viktiga att diskutera är vad det egentligen innebär att vara svensk, och varför vissa skulle ha en större rätt än andra att kalla sig svenskar.
Leman refererar till Forum för levande historias attitydundersökning som publicerades tidigare i höstas. Där kunde man se att elever som fått utbildning om Förintelsen, rasism och intolerans uppvisade större tolerans än elever som inte fått det. Utbildning lönar sig säger han, och poängterar att det är viktigt när det gäller exempelvis Sverigedemokraterna att ge dem ett lika stort utrymme i diskussionen som något annat parti. Sverigedemokraterna har sina rötter i övervintrad fascism och nazism och fram till mitten av 90-talet levde de i symbios med vit makt-miljön. Men partiet har också förändrats sedan det bildades och det är viktigt att också det kommer fram. Han berättar att han hört historier om lärare som har gett osanna fakta om SD, bara för att skapa ett större motstånd hos eleverna. Det är inget Jonathan Leman stödjer. Vill man berätta om dem ska man hålla sig till fakta.
Politiken diffus
En infostund följer om de största och mest främlingsfientliga grupperingarna i Sverige. Nordisk ungdom, Nationaldemokraterna och Svenskarnas parti är några av de som nämns, och jämfört med dessa mer renläriga vitmaktsympatisörer, så framstår SD som ett relativt rumsrent parti. SD ses för övrigt som ett ”judeparti” bland de extrema grupperna; ett parti som har övergivit sina forna ideal. Men fanatiska idéer om judar finns inte bara hos nazister. De dyker också upp bland andra extremister. Jonathan visar ett typiskt exempel från en del new age-miljöer. Där påstås judar vara en konspiration som ligger bakom konflikter, kontrollerar all drog- och människohandel och vars syfte är att underminera regeringar och skapa instabilitet. Kent Ekeroth, en av Sverigedemokraternas riksdagsledamöter uttrycker sig om islam i ett tal från 2009: ”Islam är en imperialistisk stat som arbetar för världsherravälde.” Jonathan Leman tänker sig att dessa religioner inte ens existerar som religioner för de extrema grupperna, religionen är bara något de maskerar sina egentliga avsikter med.
Foto: Joel Månsson
En viktig aspekt som skiljer Sverigedemokraterna från de mer hårdföra nazistiska organisationerna, är att de inte lika tydligt uttrycker sin främlingsfientlighet. De har insett att man trots allt inte kan förändra en människas gener. Däremot kan man förändra hennes kultur. Oavsett vilka rötter SD har, och oavsett vad man tycker om dem i allmänhet, så har de i och med detta utvecklat sin framtoning. De har tagit hela det främlingsfientliga synsättet ett steg framåt, samtidigt som man kan säga att de har tagit ett steg tillbaka och gjort det än mer diffust. Genom att byta ut ordet invandrare mot muslimer, gör de problematiken till en kulturfråga istället för en invandrarfråga. Därmed blir det också mer legitimt att tycka illa om invandrare, utan att för den sakens skull behöva bli kallad för rasist. Man kan också prata om assimileringspolitik i en allt större utsträckning.
Jonathan Leman menar att man som motståndare till främlingsfientligheten måste ”komplicera tillbaka” den förenkling av verkligheten som det ändå innebär att göra etnicitet till ett giltigt skäl för segregation. Ett av flera tydliga exempel är konsekvenserna av gruppvåldtäkten i Rissne år 2000, då nio killar med invandrarbakgrund förgrep sig på en 14-årig flicka. Med rubriken ”Inga fler våldtäkter – ingen mångkultur”, spred Sverigedemokraterna flygblad som bland annat innehöll information om gärningsmännens etniska härkomst. Man kan fråga sig varför. Hur ofta behöver en svensk gärningsman stå till svars för sin etnicitet?
Det leder genast till nästa fråga: Hur ser Sverigedemokraternas bild av idealsvensken ut? Leman säger att vi någonstans alla är medvetna om att bara för att man är svensk så är man inte bättre än andra. Men när det gäller andra som ska anpassa sig, så ska det plötsligt ske enligt en idealbild som inte ens svenskarna själva klarar av att leva upp till. Leman berättar om sin ”ursvenske” kompis, som både är född i Sverige och har svenska föräldrar. Kompisen har dock svårt att behålla ett jobb på grund av dålig tidshållning. På frågan hur man är som svensk, ska ledande människor inom SD ha sagt att det syns på kroppsspråket, att man kan stå i kö och att man kan hålla tiden. Utifrån detta frågar man sig: är Jonathan Lemans kompis fortfarande svensk?
Behövs en djupanalys
Sammanfattningsvis var kvällen givande; det som började aningen för sakligt med Pontus Mattsson, slutade tänkvärt med Jonathan Leman. Visst kan man tycka att det i allmänhet tenderar att bli mycket skrapande på ytan i sådana här diskussioner, ingen vågar riktigt dyka ner på djupet i okänt vatten. Det är dock inte särskilt svårt att förstå. Vem ryggar inte tillbaka vid tanken på att plötsligt stå svarslös inför det man först var så säker på att man tyckte? Och de som står för faktan kanske inte vill riskera att uppröra de redan så bekväma åhörarna. Detta är konsekvenserna av ett svart-vitt tänkande som ofta präglar diskussionen; den sida av debatten som anser sig vara mest demokratisk avfärdar med lätthet Sverigedemokraterna som rasister, ofta på ett liknande sätt som SD enligt dom bemöter invandrarna. Man bör även som motpart tänka över hur man formulerar sina åsikter och bäst föregår med gott exempel. Hur som helst är det viktigt med kvällar som dessa, och jag efterlyser i framtiden även en mer öppen och vågad analys av vilka mekanismer som styr ett främlingsfientlig tänkande. Allt för att förr eller senare en gång för alla kunna byta ut vi-och-de mot något mer universellt.
