Det är den tionde november, och min vän och jag står huttrande utanför Trädgårn i Göteborg och väntar på att få komma in i värmen. Det är nämligen spelning med Markus Krunegård. Men det är inte första gången jag ser herr Krunegård, utan det skedde en varm sommardag i juli på Göteborgskalaset 2010, då min allra bästa vän fick med mig att se Markus. Jag var lite negativt inställd först, men blev förälskad så fort han kom upp på scenen och den första tonen rann ut. Vi bara satt på den varma asfalten och höll om varandra, min vän och jag. En helt magisk timme. Det var precis som om han sjöng direkt till mig (låter ganska klyschigt, jag vet).
Tillbaka till novemberkylan vid Trädgårn. När vi kliver in i lokalen där själva spelningen ska äga rum, får vi båda två direkta flashbacks till högstadiet och någon slags samling i gympasalen. Det luktar liksom lite gummi och en svag odör av svett svävar i luften. Till det läggs att publiken känns ganska ung. Först hör vi på det norrländska förbandet Magnus Ekelund & Stålet, som har en ungdomlig touch. När de har spelat färdigt så stiger genomsnittsåldern med cirka tio år och pirret i magen ökar när Enyas ”Book of days” börjar ljuda i salongen till mystiska rökridåer. Och det är just detta som sen sätter sin prägel på hela konserten; det där lite magiska. Första låten ut med Markus Krunegård är ”Everybody hurts”, och sen rullar det på. Från den nya skivan var det låtar som ”Sthlm Skyline”, ”Hemma börjar nästa dag”, ”Askan är den bästa jorden”. Men den, enligt mig, bästa låten under kvällen är ”Korallreven & Vintergatan”. Låtar från den aningen äldre repertoaren var till exempel ”Jag är en vampyr” och ”Ibland gör man rätt ibland gör man fel”.
Något jag märker som skiljer hans äldre respektive nya verk från varandra, är att den intima och personliga känslan har tynat lite. Den nya skivan känns mer storslagen och pampig. Detta är nödvändigtvis inte något negativt, utan mer som en slags utveckling. Men jag kan ändå sakna den där känslan av att Markus nästan sitter bredvid mig och berättar små historier bara för mig. Något som jag gillar med soundet på den nya skivan är att det är mer riktat mot framtiden, om man jämför med tidigare alster som mer beskrivit en killes uppväxt i ett litet samhälle som håller på att bryta sig loss och vad som kommer med det.
Om jag då ska knyta ihop säcken så tycker jag att det var en lyckad kväll. Stämningen i publiken var på topp, och det var många kroppar som rytmiskt svängde till musiken. Krunegård gjorde bra ifrån sig, även om det ibland känns som att han stressar sig igenom låtarna. Men jag får absolut mersmak och längtar redan till nästa gång Krunegård kommer till stan!
