När Amy Winehouse första skiva, Frank, nyligen firade 30-årsjubileum fick det mig att tänka på vad hon har betytt för mig under mina formativa tonår. Det var inte bara musiken som satte sina spår, utan också mystiken och den smått mystiska bilden av England som hon och många samtida musiker skildrade. denna bild av England har fått mig att flera gånger besöka London, resor som ofta gick i jazzdrottningens fotspår; sena kvällar i Camden Town, fyllda av dramatik, mystik och värme.
The Good Mixer, helig om än klibbig mark
Det hade gått nästan exakt två år sedan Amys bortgång när jag gjorde min pilgrimsfärd medelst Ryanair till drottningdömet i väst. Blott sjutton år gammal, iförd kanske för tighta jeans och skinnjacka. Beväpnad med trådade hörlurar, sprängda av repeatlyssning på Oasis-opuset Definitely Maybe, och en besatthet av att absorbera mer depraverad brittisk popkultur än någon priviligierad svensk pojkspoling någonsin tidigare mäktat med. Tillsammans med min andliga Sancho Panza och tillika vän, som jag väljer att låta vara anonym, styrde jag skutan mot hotellrummet vid Temple underground. Innan det hann vi dock stanna vid en off-licence i jakt på förnödenheter i form av billig gin och öl för att guida oss in i den snabbt annalkande nattens. Väl på hotellet snurrade den noggrant utvalda spotifylistan i närmare två timmar innan det var dags att ge sig ut på det verkliga äventyret: Northern line till Camden Town och vidare till The Good Mixer på Inverness Street. Resan dit blev snårig, inte minst för att Boris Johnson bara några år tidigare förbjudit alkoholkonsumtion på tunnelbanan. Kom ihåg att detta var en tid då Johnson ännu inte blivit en global säkerhetsrisk utan verkade på en mer lokal scen, som borgmästare i London. Våra Diet Coke-flaskor var spritgirigt fyllda med den klassiskt genomskinliga groggen gin & tonic, något vi behövt smussla med mer än vi var redo för; en vakt vid Tottenham Court Road bad oss nämligen vänligt men bestämt att räcka över våra lättantändliga vätskor i utbyte mot fortsatt passage till Camden och den ”billiga” pinten.
Väl på plats vid det ökända vattenhålet, som innan vårt besök stått värd för Storbritanniens kulturdigniteter under snart femtio år, såg vi på varandra och med en lättnadens suck inträdde vi i det förlovade landet. The Good Mixer är en förhållandevis liten och spartansk äteria – med detta sagt är maten inte någon huvudattraktion på detta etablissemang. Klientelet är snarare intresserade av att fukta strupen vid baren och pudra näsväggen vid den knappt fungerande pissoaren. The Good Mixer har alltid haft en stadig skara festande celebriteter att räkna till sina mest hängivna stammisar, däribland artister och grupper som Oasis, Morrissey, Pulp och självklart Amy Winehouse. Klockan var närmare tio när det extremt populära biljardbordet, som tar upp åtminstone en fjärdedel av pubens golvyta, blev ledigt. Både jag och min vapendragare närmade oss köstället där halvbrutna biljardköer stod uppradade. Vi ryckte åt oss varsin kö som såg ut att vara i hjälpligt skick och skulle precis spränga den rullande pyramiden när en man satte sig ned på bordets kant och gestikulerar ivrigt för att få vår uppmärksamhet. Det räcker med att ha sett en fotbollsturnering som involverar England i slutspel för att förstå att en överförfriskad britt inte är något man skojar bort, och vi frågade honom vad det var han ville ha sagt. Det visade sig att han noterat hur vi nyfiket navigerat genom rummet tidigare under kvällen, hur vi hade pekat på alla bilder av gamla gäster som prydde de tobaksgulnade väggarna. Han utbrast att han minsann hade saker att berätta – saker som väggarna inte förtäljde.
Det visade sig att skicket på biljardutrustningen hade en historia bakom sig. Mannen, som fortfarande satt kvar på det tygbeklädda bordet guppandes med sin pint, förklarade att köerna, bordet och ofta motspelarna brukat agera utlopp för när Amy Winehouse kvällsnota nått sin maxgräns. Golvet vi nu stod klibbade vid hade i det förflutna varit en arena för de kanske mest sunkiga florett-matcherna staden någonsin skådat. Amy hade enligt mannen för vana att ”utmana” barpersonal och vakter till vingliga dueller, särskilt våta kvällar. Efter omkring fyrtio sekunder av febrilt viftande ska hon däremot alltid ha gett vika, kommit att acceptera sitt nederlag och kastat ifrån sig sin impromptu-värja. Amy var trots detta väldigt omtyckt bland personalen och var precis lika välkommen att fäktas en annan dag på den rökfyllda pub-arenan. Mannen, vars öl nu var slut, även om merdelen av den försakats på den gröna biljardduk på vilket han nu nästan låg, blev plötsligt lite sentimental. Han påpekade att hur mycket kvällarna än urartade, lyckades Amy alltid rädda stämningen och beskriver hennes charm som närmast gudomlig. Även om hon nyss försökt ge någon en hjärnskakning så avslutades kvällen alltid med kindpussar. Och konsensus rådde om att Amy var en genuint fin människa, om än lite lättirriterad när ölen slutat flöda.
Kanyler och bombhot på The Hawley Arms
2016 var jag välbevandrad i Londons slummigare skikt. Jag hade hunnit med sex resor till den engelska huvudstaden sedan jag debuterat på The Good Mixer tre år tidigare, och kunde gatorna kring Camden Lock som min egen bakficka. Repertoaren av barer hade utökats och jag hade börjat ta med vänner på varje resa, vilka genast blev lika begeistrade som jag en gång blivit. Min hemmasnickrade sightseeing-tour bestod uteslutande av pubar och barer; inget Millenium Wheel, Madame Tussauds eller Houses of Parliament så långt ögat kunde nå, sådant var för noviser som inte tänkte lika högt om sig själva som jag gjorde vid denna tidpunkt. Höjdpunkterna på den glorifierade barrundan inkluderade, utöver tidigare nämnda Mixer, landmärken som The Dublin Castle, The Elephants Head och sist men inte minst The Hawley Arms, som råkar vara platsen där följande anekdot utspelar sig.
The Hawley Arms är precis som The Good Mixer en klassisk musikerbar. Här erbjuds all livemusik och tilltagna sambucashots du kan önska dig. Hawleys har tre eller kanske fyra våningar, beroende på vem du frågar, men det återkommer jag till senare. Källarvåningen hyser rum för etablissemangets enda toaletter. Korridoren fram till dessa är täckta av bilder på välkända band som spelat på stället genom åren, och dofterna påminner om avskilda grönområden på Hultsfredsfestivalen. Det doftar alltså urin. Väl inne vid klosetten vet man aldrig vad som väntar en. Vid mitt första besök möttes jag av ett skärp och en kanyl som låg och skräpade på golvet. En ytterligare kuriositet är de små ”avställningsytor” i spegelblankt stål som sticker ut från de graffitiprydda väggarna; självklart används dessa enbart för att ställa ifrån sig ölen som man egentligen inte får ta med sig in. Stämningen förhöjs ytterligare av att i båset intill låter det som att en sommelier med covidrelaterade doftdefekter försöker suga upp en flaska cabernet genom snoken. Stället fullkomligt osar kemisk obalans, men du är på närmast helig mark och då hör detta till. De tre våningarna ovan ser, låter och doftar som pubar gör mest, öldränkta mattor, och flera veckor gammal frityrolja sätter pricken över i:et. Denna pubars Sodom och Gomorra toppas av ännu en våning, eller så går åtminstone snacket i toalettkön; bakom en tjock ståldörr på våning fyra huserar enligt herrarna med tefatspupiller en spelhåla med tillhörande knarklangare. Detta kanske låter otroligt och jag kan varken bekräfta eller dementera ryktets validitet, men tanken på ryska korthajar och gangsters en trappa upp, imaginära eller inte, tillför onekligen något till Hawleys mystik.
Ett av mina många besök på The Hawley Arms skedde kvällen den trettioförsta juli. Under dagen hade luften varit kvalmig, bakfyllan gjorde sig ständigt påmind, och trots otaliga alka-seltzers och det hjärndöda tv-programmet Jeremy Kyle rullande i bakgrunden blev det ingen märkbar förbättring av måendet. Men med endast en kväll kvar i London tvingade vi oss än en gång till tunnelbanan med en återställare i högsta hugg. Jag och min vän hade kvällen innan gått på en charmoffensiv som hade gjort självaste Roger Moore stolt; det kändes i alla fall så efter tre Vesper Martinis i the West End. Hur det än förhöll sig hade vi lyckats snärja två infödda Londonbor att möta oss följande kväll. Platsen för detta förhoppningsvis romantiska rendezvous blev som ni nog kan gissa The Hawley Arms.
Denna kväll satte jag och min vän oss i en soffgrupp på Hawleys beer garden och tände upp var sin Benson & Hedges Gold-cigarett som införskats för hutlösa zone one-priset 140 riksdaler. Vi lutade oss tillbaka och tog en klunk av våra ipor i väntan på vårt sällskap. Klunken var dock bara halvvägs ner i strupen när en uniformerad polis närmade sig bordet. Tusen tankar flög genom huvudet medan han klev fram, till exempel ”Har jag något olagligt på mig?” och ” Har Boris Johnson gjort staden ytterligare en otjänst och infört rökförbud även på uteserveringar?” Svaret på mina farhågor var lyckligtvis nej, men det är svårt att tänka rationellt när du stirrar en bobby i vitögat. Polisens närvaro förklarades av något långt mer surrealistiskt och kanske skrämmande. Camden Town var under bombhot och samtliga pubar och barer skulle utrymmas med omedelbar verkan. Detta kanske låter smått sensationalistiskt. men tillåt mig att tillföra lite kontext. I november 2015, alltså cirka åtta månader tidigare, skedde den förfärliga massakern på Le Bataclan i Paris, under en spelning med The Eagles of Death Metal, vars låt I Love You All The Time ironiskt nog hade spelats på baren några minuter tidigare. Efter denna attack var terrorberedskapen i Europa otroligt hög, inte minst för att gruppen som tagit på sig ansvar för attacken i Frankrike hade hotat med ytterligare terrordåd i bland annat London. Med detta i bakhuvudet följde vi polisen ut från den tomt ekande puben, och blev hänvisade att fortsätta längre upp på Camden High Street tills vi nått slutet av avspärrningarna. Det kändes som att hela stadsdelen höll andan, men vad som verkligen fick luften att gå ur oss var det faktum att vi bara hade en kväll kvar i stan – och bara hade en grogg och en klunk IPA innanför västen. Det var inte så här resan skulle sluta. Vi lämnade blåljusen i backspegeln och fortsatte vandra i föreslagen riktning.
En bortglömd pärla
Det är en stor sorg för mig att jag inte minns exakt hur vi gick den där julikvällen för sju år sedan. Jag minns att vi sneddade igenom några trädgårdar och smala gränder för att till slut hamna utanför vad vi trodde var en liten kvarterspub, och att vi tänkte att detta var ett lika bra ställe som något att avsluta vår Londonsejour på. Och vi hade rätt. Det var emellertid ingen pub vi snubblat över, utan en liten karibisk bar med dunkelt ljus, en bar fylld till brädden med all rom du kan önska dig och ett litet loft på vilket denna kväll en liten musikkvartett huserade. Vi beställde varsin rom med lemonad och satte oss vid ett trångt litet bord med tre andra sällskap, hälsade, skålade och vände sedan ögon och öron mot bandet. Jag har konsumerat mycket livemusik i mina dagar men detta var något i hästväg. Bandets repertoar bestod av jazz, ska, calypso och självklart några snyggt arrangerade covers på Camdens egna Amy Winehouse. Kanske bidrog det att vi just ställts öga mot öga med vår egen mortalitet, kanske var det den magiska karibiska romen, men jag har aldrig haft en så bra kväll som jag hade på … Ja just det, jag nämnde tidigare att det var en stor sorg att jag inte minns vilken väg vi tog efter vi avvek från Camden High Street, och därför inte heller vet var vi spenderade denna magiska afton. Jag har sedan 2016 företagit otaliga expeditioner för att hitta dit igen, googlat mig till lovande kandidater men alltid mötts av besvikelse. Men detta är en del av Camdens onekliga charm, att man aldrig vet vart kvällen kommer att föra en. Och av denna enkla anledning är London min favoritstad, och Camden min favoritstadsdel – i hela världen.
Jag ber om ursäkt för utebliven klimax. Detta var kanske till och med så antiklimaktiskt det kan bli. Lyckligtvis detonerade inga bomber i Camden den kvällen, men olyckligtvis blev det inte heller något återbesök på den charmanta lilla calypsopärlan. Avslutningsvis vill jag ändå tacka personen som parkerade fel med en suspekt ryggsäck i baksätet på Chalk Farm Road, och självklart Amy själv, för en kväll jag aldrig kommer att glömma. Ps. Kvinnorna vi stämt träff med på Hawley Arms hörde vi aldrig av, men tur var kanske det; ännu ett mysterium i norra London.
