Just nu pågår en mäktig musikfest i det göteborgska höstrusket. Storslaget och berörande. Det är nyckelorden för GöteborgsOperans uppsättning av musikalen Kristina från Duvemåla.
GöteborgsOperans aktuella uppsättning av Kristina från Duvemåla är ur flera perspektiv en överväldigande upplevelse. Jag slår mig ner i salongen klockan sju, för att följa ett musikaliskt äventyr som inte är över förrän runt elva. Med endast en paus. Som att beta av två långfilmer på raken. Men publiken låter sig uppenbarligen inte avskräckas; denna vardagskväll är det smockfullt i salongen. Och i regnet ute på gatan står turistbussarna från Finspång, Älmhult och Gävle på rad, i väntan på långväga operaentusiasters sena hemfärd i höstnatten. Fyra timmar kan i teater- och operasammanhang upplevas som en smärre evighet. Men efter denna magiska afton på GöteborgsOperan funderar nog fler besökare än jag över vad tiden tog vägen. Storslaget och berörande. Det får bli mina två nyckelord.
På Broadway i New York har jag suttit som en vilsen kusin från landet och bländats av tekniskt och konstnärligt mästerliga scenlösningar. Men ikväll får jag definitivt klart för mig att det är dags för Göteborg i det lilla, lilla landet Sverige att skaka av sig eventuella komplex gentemot musikalvärldens Mecka. GöteborgsOperan kan! Så, nu fick även jag slå på stora trumman för ett faktum som väl egentligen redan är etablerat i en internationell musikvärld.
Stundtals är de sceniska lösningarna bedövande vackra. Vid en scenskiftning ser jag hur stenbumlingar lyfter från marken som lätta moln mot en koboltblå himmel. Och visst påminns jag om mästermålaren Rembrandts subtila skiktmåleri, när jag genom ett varmt guldbestänkt skimmer upplever hur scenytan förvandlas till ett moget åkerfält. På näthinnan bevarar jag också upplevelsen av hur de luggslitna och vilsna nybyggarna med tåg färdas västerut över den amerikanska kontinenten. Här tycker jag att den omtumlande sceniska lösningen är ett rent genidrag.
Vi bjuds på en hel svit av underfundiga scenmålningar. Som via smidiga och rappa övergångar följsamt lotsar de utarmade svenskarna vidare i deras vanskliga färd över hav och land – mot en ny och okänd verklighet.
Oj, sitter här i efterhand och bläddrar i programmet för att få lite kött på benen om Robin Wagner, som står för den spännande scenografin. Jag, som just gjorde en koppling till vad jag tidigare upplevt på Broadway, läser nu att denne Wagner har stått för scenografin till massor av legendariska uppsättningar på New Yorks paradstråk när det gäller musikaler. Jesus Christ Superstar, Chess, A Chorus Line…i närmare femtio shower på Broadway har han haft ett finger med i spelet. Och Broadway är uppenbarligen bara en i raden av hans arbetsplatser genom åren. Hans namn figurerar också i samband med föreställningar på bland annat Metropolitan Opera, Wiener Staatsoper och Kungliga Operan i Stockholm.
Den röda tråden i Kristina från Duvemåla griper faktiskt tag i mig betydligt djupare än jag var beredd på. De flesta av oss är bekanta med Vilhelm Mobergs ursprungliga skildring av en grupp människor som i princip inte har något att förlora. Vi förväntar oss med andra ord inga omstörtande överraskningar när det gäller ramberättelsen eller manuset. Men när jag sitter här och följer dessa svenskar som lämnar bakom sig ursprungsortens få spillror av trygghet, kommer jag ändå på mig själv med att bli påtagligt berörd. För Kristina från Duvemåla är ju inte på något sätt bara en fiktiv musikalsaga att myssnyfta lite över.
Karg social verklighet
Visst är Vilhelm Mobergs ursprungsberättelse till sin form en romansvit. Men samtidigt skildras under den fiktiva berättelsens yta en karg social verklighet. Ett faktum som påpassligt nog lyfts fram i föreställningens välmatade program. Här blir vi påminda om Vilhelm Mobergs socialt fokuserande journalistik, en verksamhet som han ständigt bedrev som ett parallellt spår tätt intill sitt litterärt inriktade skrivande.
Det som berör mig i det som spelas upp på scengolvet är den nära kopplingen till en genom seklerna ständigt närvarande brutal verklighet; människor som hamnar under armodets slagskugga tvingas riva upp sina rötter i desperat hopp om en värdig tillvaro i en ny och främmande miljö. Under någon tidsperiod definieras de som svenskar. Något annat år, decennium eller sekel benämner vi dem som iranier, kroatier, haitier, somalier, finnar, turkar eller italienare.
Här på GöteborgsOperan blir vi indirekt påminda om att det alltid är någon grupp människor som tvingas på flykt i hopp om att lösa en ohållbar livssituation – och med en önskan om ett värdigt och anständigt bemötande hos de folkgrupper som för tillfället har sitt på det torra.
I Kristina från Duvemåla heter några av dem som bryter upp från armodet Kristina och Karl Oskar. Ett ungt par, som med sina små barn färdas mot en för dem i stort sett okänd kontinent. Med på resan är också Karl Oskars bror Robert och en nära kamrat till honom. De förlitar sig till ryktet om bördiga markområden, där det finns plats för alla som är beredda att jobba hårt och bygga upp något nytt. Men under ytan gnager den existentiella osäkerheten, och också sorgen över att för alltid behöva lämna den gamla hembygden och kvarvarande släktingar.
Nya ansikten
Vad har jag då för tankar om aktörerna? Helen Sjöholm… är inte hon Kristina från Duvemåla? Jag är ju sedan många år programmerad för att uppskatta hennes tolkning av Kristina och rollfigurens känsligt laddade solostycken. Och vem kan konkurrera med Anders Ekborgs Karl Oskar? För att inte tala om Peter Jöbacks Robert…
De artister som nu axlar radarparet Sjöholm/Ekborgs mantlar på GöteborgsOperan är Maria Ylipää och Robert Noack. Finska Maria Ylipää har en lång meritlista både som sångare och skådespelare. Trots sin relativa ungdom, hon är 33 år, har hon hunnit medverka i en stort antal filmer, tv-serier och musikaliska produktioner. Utbildningsmässigt har hon Teaterhögskolan i Helsingfors i ryggen. Där tog hon en magisterexamen med inriktning på musikteater.
Robert Noack gick ut Teaterhögskolan i Malmö 2011. Rollen som Karl Oskar är hans första rejält krävande uppgift. Men den värsta rampfebern lär ha runnit av honom. Både han och Maria Ylipää har redan hunnit med att spela huvudroller i Kristina från Duvemåla på Svenska Teatern i Helsingfors.
Jag måste erkänna att jag inledningsvis saknade Helen Sjöholms i mina öron unika stämma i Kristina-rollen. Tyvärr hade jag också lite problem med att uppfatta alla ord i Ylipääs sång. Men ju mer jag lyckades hantera min lätt själviska och konservativa hållning, så lärde jag mig att avnjuta en ny sorts kvalitet hos Kristina-gestalten.
Om Sjöholms röstkvaliteter får mig att associera till vattenpärlor i silvrigt motljus, så förknippar jag Ylipääs stämma med mer jordbundna bilder. Dov, fuktig mylla, ett annat slags vemod. Via Ylipääs mjukt avrundade finlandsvenska ordklanger sjunker rollfiguren Kristina in i berättelsen och integreras med helheten. Samma sak upplever jag inför Robert Noacks Karl Oskar. Huvudrollsparet sticker inte ut på samma sätt som jag tidigare upplevt i Kristina från Duvemåla. Och jag är inte övertygad om att mina nya intryck ska ses som något negativt. Efter några timmar på GöteborgsOperan är tillvänjningen inför det nya fullbordad.
Även Birthe Wingren bidrar högst påtagligt till det positiva helhetsintrycket av ”nya” Kristina från Duvemåla. Hon är född i Basel i Schweiz, men växte upp i Finland, där hon debuterade inom filmvärlden 1991. Hennes solonummer i rollen som Ulrika ger i alla fall mig ståpäls.
För övrigt är aftonens riktigt stora överraskning för mig Oskar Nilsson i rollen som Robert. Vilken hudlös expressivitet! Till hans begåvningsresurs hör också en i mina öron ovanligt personlig röstresurs. Jag föll platt för denna unga talang, som utexaminerades från Kungliga Musikhögskolan i Stockholm så sent som 2011.
När jag efter fyra timmar på GöteborgsOperan vandrar ut i det göteborgska höstrusket känner jag mig verkligen omtumlad av det musikaliska konstverk jag just upplevt. En halvtimme senare sätter jag nyckeln i låset till min lägenhet, samtidigt som jag skänker en liten tanke till gänget där ute i natten, som kurar i bussarna mot Älmhult, Finspång och Gävle. Men en afton som denna tänker de nog att umbärandet är mödan värt.
Foto: Mats Bäcker (scenbilder) Lars Lejring (porträtt Ulvaeus)
Föreställning: Kristina från Duvemåla.
Urpremiären ägde rum 1996 på Malmö Opera. Musik av Benny Andersson. Libretto av Björn Ulvaeus (baserat på Vilhelm Mobergs utvandrarsvit).
Genre: Musikal
Plats: GöteborgsOperan (premiär 25 oktober 2014). Spelas t o m 16 maj 2015.
Scenografi: Robin Wagner
Kostym-, mask- och perukdesign: Kersti Vitali Rudolfsson
Ljusdesign: Linus Fellbom
Ljuddesign: Andreas Lönnquist och Andreas Renhorn
Koreografi: Lena Josefsson
Biträdande regissör: Maria Sid
Biträdande scenograf: David Peterson
Orkestrering: Anders Eljas
Musikalisk ledare: Hans Ek
Dirigenter: Hans Ek, Anders Eljas, Alexander Hanson och Finn Rosengren
Kreativ samverkan: Benny Andersson, Björn Ulvaeus och Carl Johan Seth
Manus: Lars Rudolfsson och Jan Mark
Text: Björn Ulvaeus
Musik: Benny Andersson
Regi: Lars Rudolfsson
Solister: Maria Ylipää, Robert Noack, Oskar Nilsson, Birthe Wingren, Tobias Ahlsell, Ingalill Wagelin, Ole Forsberg, Kristin Lidström, Sven Törnell, Glenn Edell, Timo Nieminen, Marcus Liljedahl, Andreas Konricka, Gunvor Nilsson, Lars Hjertner, Ingemar Andersson, Kaj Hagstrand, Anders Wängdahl.
