Ode to Dolores O’Riordan

När kändisar dör kan det skapa turbulens. Landssorg till och med. De senaste åren har dussintals stora namn lämnat oss: David Bowie, Alan Rickman och Carrie Fisher för att bara nämna några. Personligen har jag blivit ledsen, men någon landssorg har jag inte känt behovet av. Förrän den 15 januari när The Cranberries-sångerskan Dolores O’Riordan hastigt gick bort, endast 46 år gammal.

Nyheten om når mig när jag slösurfar i en facebook-grupp. En vän lägger upp en länk i spamtråden om att Cranberries-sångerskan är död. Jag blir helt kall. Nej. Inte än. Det får inte vara sant. Nej! Jag klickar på länken och läser bestört om hur O’Riordan varit i London för att medverka på metalbandet Bad Wolfs version av Zombie. Hon hade varit glad och pepp inför samarbetet. Sedan hittades hon död på sitt hotellrum och än så länge vet ingen vad som har hänt.

Jag slutar läsa och känner efter. Gråter jag? Nej. Jag är bara helt tom. Det här bandet har betytt otroligt mycket för mig de senaste 24 åren och nu känns allt bara tomt. Är detta slutet på en era?

Fan.

The Cranberries

1990 i Limerick, Irland. Det ett år gamla bandet The Cranberry Saw Us söker en ny sångare, eftersom den förra varit för oseriös. Dolores O’Riordan träffar bandet och går sedan hem och skriver texten till Linger över en natt. Dagen efter får resten av bandet höra låten och Dolores speciella sångröst gör att hon antas direkt. De byter namn till The Cranberries och släpper en demokassett som snabbt blir slutsåld. Efter flera byten av manager och skivbolag, slår snart The Cranberries igenom med låtarna Linger, Zombie och Dreams; både hemma på Irland, i England och i USA. De har nu sålt över 40 miljoner plattor och är, efter U2, Irlands mest populära musiker.

Men allt var inte bara platinaplattor och gröna skogar. O’Riordan kämpade även med psykisk ohälsa och blev 2015 diagnostiserad med bipolär sjukdom. I en intervju beskrev hon det så här:

“I have bipolar disorder so I’ve experienced extremes throughout my life. But I was only diagnosed two years ago. There are two ends of the spectrum — you can get extremely depressed and dark and lose interest in the things you love to do, then you can get super manic. I was at the hypomanic side of the spectrum on and off for a long period but generally you can only last at that end for around three months before you hit rock bottom and go down into depression. When you’re manic you don’t sleep and get very paranoid. So I’m dealing with it with medication.”

Deras låtar är ofta politiska, som till exempel Zombie som handlar om IRAs bomning av Warrington (1993) och är till minnet av de två barnen som dog: Johnathan Ball och Tim Parry. Låten skrevs av Dolores och hamnade överst på flertalet länders musiklistor, samt vann ”Best Song” på MTV Europe Music Awards 1995.

Mitt lyssnande

Nu för tiden lyssnar jag mest på The Cranberries när jag lagar mat och vill vara nostalgisk. Min roomie tycker också om dem och det är väldigt roligt att skrålsjunga med till låttexterna medan pastan kokas och löken hackas. Men det fanns en period när CD-spelaren gick varm med deras skivor.

Min pappa älskade irländsk musik, vilket gjorde att det spelades mycket sådan i vårt hem när jag växte upp. Bland annat hade han the Cranberries andra skiva, No Need to Argue, i CD-stället och den lyssnade vi på ibland. Musikvideon till Zombie hade vi på VHS, inspelad från MTV, och den var ju cool. Dessutom hade min bästis det tredje albumet, det gula: To the Faithful Departed. Det var det albumet jag började lyssna mer intensivt på och som jag lånade av bästisen i flera år. Tills en dag hen prompt ville ha tillbaka det och jag var tvungen att köpa en egen CD. Som inte var i ett gult fodral. Det har alltid stört mig.

En gång på datakunskapen i gymnasiet, när skulle vi lära oss hur en gjorde Power Point-presentationer, var det om The Cranberries som jag gjorde min presentation. Och den blev tydligen så bra att jag inte bara fick mitt första MVG någonsin, utan läraren använde även presentationen som ett föredömligt exempel under nästa lektion. Tyvärr var jag inte närvarande på den lektionen, vilket kanske var bra, för jag hade säkert exploderat av storhetsvansinne.

Den missade turnén

När jag var på min peak av fandom följde jag maniskt bandets uppdateringar och läste allt jag kom över. Ändå (!!!) lyckades jag missa att de hade en spelning i Stockholm. Jag fick reda på det först när jag lyssnade på en liveskiva och det stod ”Live in Stockholm” efter låttiteln. Jag höll på att krevera av besvikelse. Jag hade säkerligen inte haft råd med både konsert- och tågbiljett, men det hör inte hit. På deras hemsida stod det ingenting om att de skulle till Stockholm under just den turnén. Men de var där. I Stockholm. 2002. Jävla dem.

När jag kollar på deras turnédatum ser jag att de faktiskt har spelat i flera länder vilka jag lätt kunde ha åkt till, till exempel under 2017. Men det gjorde jag inte. För jag trodde jag hade all tid i världen att se dem. Nu är det för sent. Och det är det som gör mest ont.

I skrivandets läge är det fortfarande oklart vad som har hänt Dolores, men polisen har uteslutit brott. För min del är det oväsentligt vad som har hänt; världen har förlorat en otrolig röst och person, och det är riktigt jäkla tragiskt. Och jag känner mig fortfarande helt tom.