Thomas Erikson: Omgiven av idioter

Omgiven av idioter är en bok som har fått otroligt stor spridning, blivit översatt till mängder av språk och används på många arbetsplatser. Samtidigt har en klass med psykologstudenter varnat mig för den. För boken ska tydligen vara full av skit, finkänsligt sagt. Men hurdana är egentligen personligheterna röd, gul, blå och grön? Och lär den här boken verkligen ut hur en ska kommunicera med folk, idioter eller inte?

Thomas Erikson föddes i Ångermanland 1965 och är föreläsare och författare. Under de senaste 18 åren har Erikson tränat över fyra tusen chefer till att bli bättre och effektivare ledare. Han har skrivit två populärvetenskapliga böcker om kommunikation och mänskligt beteende. Den första, Omgiven av idioter, är en av Sveriges mest sålda fackböcker 2016-2017, med över 550.000 sålda exemplar endast i Sverige. Boken är översatt till 26 språk. Uppföljaren Omgiven av psykopater handlar om manipulation, och skrevs när Erikson insåg att vissa läsare av första boken valt att missbruka kunskapen han ville förmedla.

Personligheterna

Omgiven av idioter handlar alltså om hur en ska lära sig att förstå och kommunicera med folk av olika personlighetstyper. Erikson har delat upp folk i fyra färger, och anser att varje människa alltid är mestadels en färg. Röda personer är de Dominanta: drivande, självständiga, tävlingslystna, viljestarka och ambitiösa (och arroganta, aggressiva och egoistiska). Gula är de Inspirerande: entusiastiska, charmiga, spontana och kreativa (och själviska, ytliga och dåliga lyssnare). Blåa är de med Analytisk förmåga: korrekta, försiktiga, logiska, metodiska och omsorgsfulla (och konservativa, perfektionistiska och pessimistiska). Gröna personer är resten. Jag menar de Stabila, de vänliga, pålitliga, tålmodiga och omtänksamma lagspelarna (som även är envisa, oengagerade och konflikträdda). Änna riktiga Hufflepuffs med andra ord. Erikson hävdar att majoriteten av världens befolkning är grön, men att de andra personligheterna tar mer plats.

Även om det är en bok som har hjälpt folk känns det som att många är lite väl förtjusta i att sätta varandra och sig själva i fack. Inget fel i det. För det mesta. Det är bara det att enligt den här boken finns det väldigt få fack att välja mellan. Detta känns banalt, även om Erikson faktiskt skriver att folk inte är en färg till hundra procent, utan mer ”mestadels röd”.

”Statistiskt sett har bara cirka fem procent av befolkningen endast en färg. Omkring åttio procent har två och resten har tre. Ingen har fyra, inte i det verktyg jag använder.” /Thomas Erikson

Kommunikationen

Hur du kommunicerar med de olika färgerna skiljer sig väldigt mycket åt, enligt den här boken. De röda vill att du ska prata med dem i rask takt och gå rakt på sak, med så få detaljer som möjligt. De blåa vill ha ALL THE DETAILS. Gärna på papper och i diagram. De gula vill mest skratta och prata om sig själva – varför inte berätta en väldigt underhållande anekdot som de hörde igår? Och de gröna vill inte ta så mycket ansvar eller stå för länge i centrum, utan lyssnar gärna och gör sedan som du säger. I lugn takt.

Sedan vänds allt på ända när det påpekas att de flesta har mer än en färg i sin personlighet och därför har ännu fler sätt att kommunicera på. Tämligen rörigt.

Jag känner mest att det blir väldigt förvirrande när röd vill ha det si och gul så – vad händer om du pratar med en grupp med fyra personer som alla består av varsin färg, minst? Måste du skifta fokus och i ena stunden utelämna alla detaljer bara för att i nästa endast prata om detaljerna? Det framkommer inte i boken.

Begränsningar

Ännu en nackdel med det här färgsystemet är att folk kanske begränsar sig. Om någon verkligen identifierar sig som gul och enbart gul uppmuntrar inte hen sina andra sidor att träda fram. För vem är inte olika personer beroende på situation och personerna de umgås med? Är du samma person med dina föräldrar som du är med chefen eller med dina närmaste vänner? Skulle inte tro det. Du är antagligen många färger beroende på situation och umgänge. För människor är olika. Kanske identifierar du dig med den färg du vill vara, mer än den som kanske din omgivning skulle måla dig med. För är inte gula personer lite mer lättsamma än blå? Men är du inte lite väl noggrann när det gäller bokföringen eller planeringen av veckans matschema? Kanske har du några stänk av blått trots allt.

Dessutom kan det bli en självuppfyllande profetia att kategorisera personer i olika färger så här. Om du ”vet” att blåa personer är konservativa och pessimistiska kanske du bara ser de sidorna hos en person och dömer ut vederbörande på grund av det. Och till slut kanske den blåa personen själv börjar tro att hen är konservativ och en riktig dysterkvist, och börjar bete sig därefter.

Horoskopskänsla

Ofta får jag samma känsla av Omgiven av idioter som jag fick när jag för tio-femton år sedan läste Love Signs (av Linda Goodman), en bok om stjärntecken och vilka som passar med vilka. Båda böckerna är otroligt flummiga, svävande och allmängiltiga. ”Den här kombinationen är dödsdömd – men ibland kan den fungera!” Erikson säger med bestämd stämma att person 1 och person 2 aldrig kan passa ihop, men att de ibland kan göra det – bara för att han ska vara på den säkra sidan. Som för att inte få skäll när någon inte håller med honom. Precis som i astrologin finns det fler undantag än regler, vilket gör det hela tämligen svårt att acceptera.

Och det var det som de här psykologstudenterna blev upprörda av; färgerna är alldeles för allmängiltiga och det finns ingen ordentlig forskning bakom den här metoden. Att läsa sådana här pseudovetenskapliga texter är som att läsa horoskop – du kommer bara ihåg de gånger horoskopet stämmer och börjar därför tro på det. Men, visade det sig, den boken de framtida psykologerna  verkligen hade något emot var uppföljaren: Omgiven av psykopater. Den saknar nämligen ordentligt på fötterna, och även här saknas det som kallas stödjande forskning. Men det får bli en helt annan analys.

Gruppdynamik

En av poängerna som Erikson vill förmedla i Omgiven av idioter är att om ni ska vara en grupp på jobbet eller i skolan som ska fungera så effektivt som möjligt, är det bra om gruppen består av så många färger som det bara går. Detta för bästa möjliga effekt. Vilket jag kan köpa – det behövs olika kvaliteter i en grupp för att den ska bli framgångsrik.

Vad mer den här boken kan vara bra för är att få väldigt färgstarka personer att inse att inte alla är som dem. Att få dem att öppna ögonen och acceptera att inte alla hanterar stress, konflikter, kritik, grupparbeten eller firmafester på samma sätt som de gör. Jag kanske inte håller med om allt Erikson skriver eller är helt med på tåget om färgpersonligheterna, men om den här boken får några ”röda” eller ”gula” personer att bli vänligare och lugnare mot några ”blå” och ”gröna” så är den ändå okej.

Avslutning

Hur ska en då göra för att minska antalet idioterna i sin omgivning eller lära sig att förstå dem bättre? Jag vet inte. Kanske har jag missat poängen, men jag har inte lärt mig något nämnvärt förutom att kategorisera mina vänner i olika färgpersonligheter. Jag har inte lärt mig hur jag ska kommunicera mer korrekt med dem, eftersom jag efter flera års vänskap redan vet hur jag ska prata med dem. Dessutom består nästan hela min arbetsplats av mestadels gröna personer, så den är inte i något skriande behov av förändring eller krishantering. Kanske har jag helt enkelt för få idioter i min omgivning. Kanske är jag för grön för att orka bry mig. Kanske är det jag som är idioten.