Det är september, och hela min värld har förändrats. Jag är ute och går varje dag, runt runt cirkulerar jag i kvarteret där jag bor. Pokémon har kommit att bli en viktig och nyttig del i mitt liv.
Klockan är två på natten, och han undrar om jag vill spela. Jag skriver: ”Jag går ned till Nyckelpigan nu.” Han hinner till lekplatsen först, där vi brukar ses, trots att jag bor närmare. Jag ser inget i mörkret, men ropar hans namn ut i ingenting. Genom det svarta ser jag en figur springa mot mig. Hans hastighet är intensiv och jag slungas nästan omkull när han omfamnar mig.
Tidigare under sommaren såg jag min vän, som var på visit, planlöst gå runt i dungen nedanför min balkong. Jag kunde inte låta bli att le över hur gulligt det såg ut. När jag ropade och undrade vad han höll på med, svarade han att han spelade Pokémon Go. Då tog jag tag i saken och laddade ned appen även jag.
Jag och min vän skriver med varandra, frågar vilka pokemons vi fångat. Vi lever i symbios; vi går på promenader tillsammans, även om vi är lokaliserade på varsin kust av landet. Min kondition förbättras. Framför allt märker jag en skillnad gällande min mentala ohälsa. Ångesten har avtagit, och hos vården kan jag äntligen glatt kvittra att jag mår bättre.
Man börjar tala med främlingar när man sitter på en bänk, för det är uppenbart vilka som spelar. Ungdomar, medelålders, äldre damer och pappor med barn. Inom Pokémons värld lämnas ingen utanför – även om man tillhör olika lag. När man ser människor vandra fram och tillbaka utan något direkt mål, förstår man att de spelar. I början känner jag mig olustig, betraktad, självmedveten. Med tiden försvinner det – Pokémon har tagit över Sverige, och även kreti pleti har lärt sig hur beteendemönstret ser ut. De vet vilka vi är. Vi är människorna som sluter upp i verkliga livet för att spela tillsammans. Vi är de som planlöst irrar omkring med bestämda steg, de som tjuter till av lycka när vi fångar en sällsynt pokémon. Vi har blivit en vardag, en normalitet där människor med depression lyckas pallra sig ut och med stapplande stämma prata med andra. Jag får vara en del av en gemenskap.
Det är i ett sådant sammanhang som jag träffar honom. Vi kommer direkt bra överens och ses nästan varje kväll. Han direkt kommen från jobbet, jag sittandes vid Nyckelpigan med varmt kaffe i en termos i beredskap. Det är höst och kylan biter i fingrarna. Vintern är i antågande. Ändå sitter vi tappert i två timmar och spelar. Jag är lycklig.
Sommaren har återvänt, och våren har flugit förbi i pokémons virtuella spelvärld. Jag går i Slottsskogen för femtioelfte gången, flåsar efter min väns ryggtavla som leder mig längs vägarna. Det piper till i mobilen. En medalj poppar upp, det står Grattis! Du har nu gått si och så många mil! Sträckan är obscen. Jag vill nästan börja gråta, vill nästan skryta över hur duktig jag varit. Så jag gör båda två.
Såhär ett år senare har fascinationen avtagit. Jag skulle ljuga om jag uttryckt något annat. Min termos-vän har slutat spela, jag går inte längre på ensamma promenader runt kvarteret. Jag slentrianöppnar appen när jag är ute och går – mest av gammal vana. Under släktmiddagar är det dock det enda min systerson vill prata om (”Har du fått några nya pokémons? Har du raidat?”). Hans iver påminner om min egen för ett år sedan. Jag kan knappt spela längre, för mobilens batteri har under året sakta sugits ur. Max en timme, sedan är den död. Men vad som fortfarande är i livet, vad som kvarstår, är lyckan jag fått erfara under det gångna året. Alla nya bekantskaper, all motion, allt fint (och mindre fint) väder jag fått njuta av. Den upplevelsen skulle jag inte byta bort för något i världen. Eller mja, kanske för en ny mobil.