Den delvis självbiografiska boken Resan som började med ett slut skrevs för att behandla förutfattade meningar om andra raser och nationaliteter. Den är skriven ur en förstapersons tillbakablick, så det är lätt att hänga med huvudkaraktärens tankar gällande fördomar. Men vad jag kom att fråga mig själv, är författaren medveten om sina egna fördomar?
Titel: Resan som började med ett slut
Författare: Zulmir Bečević
Förlag: Alfabeta Bokförlag
Utgivningsår: 2006
ISBN: 9789150109221
Boken med titeln Resan som började med ett slut av Zulmir Bečević, kritikerrosad för ett språk som antas tilltala ungdomar, blev nominerad till priset Slangbellan för 2006 års bästa skönlitterära ungdomsboksdebut. I bokens inledning befinner vi oss i Bosnien år 1992, där vi träffar den unga pojken Nino. Ganska snart så flyr vi med honom och hans familj undan kriget och hamnar i Sverige. Handlingen kretsar kring Nino, hans familj, hans kompisgäng och deras kamp att finna sin plats i det nya landet. På folkhögskolan där jag studerade bestämdes det att boken var aktuell i och med flyktingvågen till Sverige och vi fick läsa den som en del av våra studier. Jag fann dock det mest skrämmande att en bok som vänder sig till ungdomar och berör fördomar innehåller en så hög grad av illa dold sexism som den här gjorde.
Författaren skriver väldigt ytligt om tjejer. De beskrivs mest efter sitt utseende; hur snygga de är och hur killarna resonerar runt och poängsätter deras utseende. Nino spekulerade och jämförde svenska tjejer med utländska: ”Jag kom fram till att utländska brudar av alla nationaliteter ser i genomsnitt sämre ut än svenskor. Det är nämligen vanligare att man ser en snygg svensk pingla än en utländsk, alltså måste svenskor ha ett högre snygghetssnitt än utländska brudar. Men när man väl ser en snygg utländsk brud är hon oftast jävligt snygg. Man kan nog säga att svenska tjejer har ett generellt bra utseende (högt snygghetssnitt) medan snygga utländska brudar är mer sällsynta (lägre snygghetssnitt)…” Nino är bara 12 år gammal, men när han möter sin lärarinna för första gången är hans tankar: ”Petra hade en smidig, feminin kropp med vackra ben och hyfsat runda bröst.” Något mer sägs inte om hennes person annat än att hon har svårt att uttala bokstaven ”r”. Killarnas utseende beskrivs ibland också, men då bara på ett informativt sätt som aldrig blir värderat, det viktiga är att de ska tycka om sig själva. Ninos mamma förklarar för honom: ”Andra människor uppfattar dig som du uppfattar dig själv. […] Du ska veta att tjejer föredrar killar med vinnande personlighet framför ett bra utseende. Det är sant.”
Alla killar i boken kan imponera på sin omgivning genom glödande talang inom olika områden, i boken ofta fotboll eller musik. Däremot beskrivs ingen tjej som talangfull. De killar som inte är duktiga inom ett område kan imponera lika mycket på sin omgivning genom att ha roligt med det de gör, i annat fall räcker det med att bara synas. Nino berättar om olika möjligheter att attrahera tjejer när man spelar fotboll: ”Vissa som inte var så begåvade med bollen försökte göra sig sedda genom att väsnas så mycket som möjligt, och förvånansvärt nog fungerade detta trick alldeles utmärkt, på pantade tjejer vill säga. […] Mitt sätt att synas på var att ha så mycket boll som möjligt.”
Ingen kvinna i berättelsen har någon egen ambition eller karaktärsutveckling. Ingen tjej i boken har något eget intresse. Tjejerna används oftast som utbytbara statusobjekt som verkar delas ut till de killar som författaren tycker förtjänar det. Ninos äldre vän Adis anser sig ha god hand med damerna: ”Hade jag inte rätt i att brudar tänder på musiker? […] Jag byter brudar nästan varje dag.” Efter en spelning som har gått mycket bra är stämningen glad och trevlig, för killarna i kompisgänget. Följande scen problematiseras inte, eftersom deras tjejer ändå inte förstår vad som sägs om dem: ”Jag såg på Edo där han satt och gjorde samma sak med Linda som jag gjorde med Jessica och vi log mot varandra. Sedan gav han mig en hög-fajv och frågade på bosniska om vi skulle byta brudar för kvällen, han var nämligen lite trött på sin. Vi skrattade högt och jag gav honom en hög-fajv.”. Ibland, men inte särskilt ofta, får tjejerna utföra handlingar som för de manliga karaktärerna framåt i berättelsen.
Det skryts ofta om vilken Casanova vännen Adis är, hur dumma brudar som inte kan få nog av honom och hur han är Ninos stora förebild: ”Adis var en Casanova. I alla fall hos hjärnlösa bimbos som inte fattade att han var en plejjer. Han hade många brudar som han lekte med när han fick lust, men det var den sköna Nadja som hade vunnit hans hjärta.” Adis själv skryter ofta om hur duktigt han lyckas gå sin flickvän Nadja bakom ryggen. Det tas för givet att Nadja aldrig är otrogen, utan det konstateras bara kort: ”Varför skulle hon söka efter diamanter när hon redan hade diamanter i händerna?” Det kommer aldrig fram till Nadja att Adis bedrar henne – när hon till sist gör slut med honom görs hon istället effektivt till skurken. Pojkarna menar att hon helt plötsligt börjat bete sig egendomligt, olikt sig själv och hennes tankar kring uppbrottet antas vara: ”Adis, du är snygg och allt… Jag har helt enkelt min status att tänka på, och folk undrar… vad gör jag som är så rik och från en så fin familj ihop med… dig… Och vad andra tror och tänker är viktigt i min värld. Mycket viktigt… jag måste tänka på mitt goda namn och mitt rykte… så om du är vänlig och reser dig upp och…” Sedan är det tänkt att vi ska känna med Adis då han skriker att hon är en hora, (ett för övrigt flitigt använt begrepp) det morras någonting om ”pappas flicka” och skriks åter att det inte går att älska en enkel hora, ja’svär.
I efterordet får man läsa om vad alla Ninos kompisar har gjort för karriärval och var de befinner sig i arbetslivet, förutom rörande en person. För den enda tjejen som omnämns i efterordet (förutom hans mor) verkar det vara mest intressant hur hon har gjort med sin oskuld och man får läsa ett långt, ointressant och lätt aggressivt stycke om detta. Man får bland annat läsa: ”Ni kanske undrar om jag fick till det med Jessica. Svaret är nej. Jag försökte hela tiden övertala henne med dumma argument. […] Vilken smart tjej säger jag bara. Hon ville inte ge mig sin oskuld, hon gav den förmodligen till snubben som hon är förlovad med nu…” Är det författaren egna tankar att en tjej skall försvara sin oskuld tills hon gifter sig medan det är normalt och självklart för pojkar att tjata till sig sex undrar jag då? Boken lämnar mig också med frågor om vad som hade hänt om en tjej hade tagit plats i killarnas värld och ifrågasatt deras kvinnosyn. Om tjejerna hade förstått vad som sades bakom deras ryggar, hur hade de reagerat? Vad hade hänt sen? Zulmir Bečević, tror du inte att det finns andra sätt att ge en kille status, annat än att belöna honom med brudar? Det tror jag.
