Gertrud Hellbrands fjärde roman Satyricon är ett mångfacetterat drama med mörka undertoner, en berättelse där teman som makt, sex och underkastelse står i centrum.
Den romerske författaren Petronius skrev redan under det första århundradet e. Kr. en skrift med titeln Satyricon, en satirisk skildring av kärlek mellan män. I Hellbrands roman återkommer namnet Satyricon både som titeln på den idéhistoriska avhandling som författats av en av huvudkaraktärerna, samt som namnet på det sällskap studenter som tillsammans ägnar sig åt utlevnad av sexuella fantasier. Ett sällskap som praktiserar en dekadent och experimentell tillvaro och som i sin gränslösa existens lägger grunden för vad som senare ska resultera i tragedi.
Huvudpersonen Olivia, även kallad O, är en ung och vacker kvinna som dras in i en värld av nyfunna begär när hon träffar det karismatiska syskonparet Renée och Rufus. Dessa två, en elitistisk överklassduo med förkärlek för intellektuell fabulering och dionysiska utsvävningar, bär huvudansvaret för de hänryckningar som sällskapet Satyricon har att erbjuda. Tillsammans med ytterligare ett par män blir samvaron en komplex redogörelse av moraliskt sönderfall, svartsjuka, njutning och begär.
Olivias upplevelser skildras både i nutid och dåtid, och dessa berättelser framträder växelvis i boken. Språket är vackert och inlevelserikt, men av mig som läsare upplevs dock Olivia som en något platt karaktär, eftersom hon inte har mycket till bakgrundshistoria och hennes personporträtt inte är särskilt beskrivande. Hennes älskare Rufus är en svårmodig person med ett sinnelag som bitvis blir beräknande och sadistiskt. Relationen mellan Rufus och Olivia är stundtals provocerande, inte bara för att den inrättar sig efter den konstruerade maktförskjutning som kan ses överallt i samhället mellan kvinnor och män, utan också för att den saknar djup och är förutsägbar. Renée är i sin tur den dramatiska femme fatalen som omger sig av yngre älskare, men också hon blir då och då något av en kliché. Och det är just bristen på djup i personbeskrivningarna som kommer att dra ner betyget för Hellbrands roman.
Dock vill jag avsluta med att rekommendera den här boken till alla som vill läsa litteratur som är erotisk, men för den skull inte kompromissar med den språkliga begåvningen. För Hellbrand kan verkligen skriva och har lyckats med att skildra en berättelse som beskriver vackra miljöer och utmanande livsöden såväl som mindre vackra begär, om än väldigt mänskliga sådana. Därför får Satyricon tre och en halv brännässla.
