Vad är det som gör en bok värdefull? Och vad är det som avgör vilka böcker som ska sorteras bort? Skicket? Eller finns det en kanon som bestämmer vilken typ av litteratur som är önskvärd? Det här är en betraktelse över vad det är som får oss att uppskatta en bok, alltifrån färgen på pärmarna till innehållet.
”Med snörabatt blir det tjugo kronor”, sade mannen bakom disken. Han hade blivit tvungen att avbryta sitt arbete med att packa upp nyinkomna böcker ur en banankartong för att ta betalt för den gamla luggslitna pocketbok, som jag hade hittat i hyllan utanför antikvariatet. Först kopplade inte hjärnan. Borde jag veta vad snörabatt är? Utanför fönstret föll snön i små fina flingor. Boken jag hade hittat var en aning fuktig. Jag förstod att pärmarna antagligen skulle bli lite vågiga när de torkade. När jag tänkte på det gick det upp för mig vad han hade menat. Och då tyckte jag att min vokabulär hade blivit berikad.
Vågiga pärmar eller inte – jag ville ha boken. Jag var till och med villig att betala de trettio kronor den var värderad till. Den saknades i min samling och jag var barnsligt glad över att ha hittat den. Nu väntar den på att bli inklämd i en bokhylla som redan är överfull av brokiga böcker, den ena slitnare än den andra. I radioprogrammet Spanarna tog Jessika Gedin för ett par veckor sedan (26/1) upp ämnet bokhyllor och talade bland annat om olika trender gällande hur sådana ska inredas. Den senaste är visst att uppnå ett neutralt intryck genom att vända ryggarna inåt. Frågan är hur neutralt intrycket skulle bli om jag gjorde så med mina böcker. Många av dem har flera årtionden på nacken medan andra är alldeles nya, så graden av gulnad varierar nästan lika kraftigt som färgerna på pärmarna. Dessutom är det nog det sista jag skulle vilja göra med dem. Hur andra inreder sina bokhyllor rör mig inte i ryggen, men charmen med min är att den ska vara så brokig, överfull och operfekt som möjligt. Det enda krav en bok måste uppfylla för att platsa där är att den är utvald av mig.
Ett engelskt talesätt lyder: Don´t judge a book by its cover. Oftast handlar det inte om böcker utan om människor; att inte döma sina medmänniskor baserat på första intrycket. Jämförelsen mellan en boks innehåll och en människas inre är så sliten att den gränsar till det klichéartade. Därför ska jag inte dröja någon längre stund vid den. Vad jag vill ha sagt är att det i det här fallet även gäller faktiska böcker, att en bok vars pärmar har blivit fuktiga fortfarande har samma innehåll. Jag hörde en gång talas om någon som hade köpt en uppsättning skinninbundna böcker bara för att de skulle stå i bokhyllan och se fina ut. Innehållet var tydligen helt ointressant. Vilken glädje har någon av böcker som bara står och samlar damm och aldrig blir lästa? Personen ifråga måste ha varit helt ointresserad av litteratur.
Men personalen på ett antikvariat borde ju ha ett genuint litteraturintresse. Ändå hamnar böcker med slitna pärmar ute i snövädret. Jag antar att det måste vara så. I ett antikvariat där det finns så många böcker att en del av dem inte får plats i hyllorna, utan ligger i travar på disken, måste vissa rensas ut. Att de hamnar i ett slags reahylla utanför ingången är ju bättre än att de slängs. I det här fallet skulle det till och med kunna kallas serendipitet, en slumpartad händelse som leder till en positiv förändring. När jag fick syn på boken var jag ute och gick utan en tanke på att gå på antikvariat. Hade den inte stått där hade jag aldrig hittat den och då kanske den hade hamnat i soporna. Nu har den fått ett hem hos någon som uppskattar dess verkliga värde. Och på det värdet blir det ingen snörabatt.
Bild: Frida Andersson
