Silvia Avallone: Stål – ”Tonårstiden är en ålder full av möjligheter”

Jag vet inte mycket om Italien. Jag vet Mussolini och Berlusconi och mat och mode, typ pasta och Pucci och vilken dag är din Dolmio-dag? Kanske fotboll. Och så vet jag de där lättklädda unga kvinnorna som dansar i teve. Så jag har liksom tänkt rätt mycket på den manliga blicken när jag har tänkt på Italien. Det är ingen föreställning som raseras när jag läser Silvia Avallones Stål, romanen inleds, bokstavligen, med en inzoomning. Det är Enrico som tittar på sin dotter Francesca, med kikare från balkongen.

Titel: Stål
Författare: Silvia Avallone
Genre: Prosa
Förlag: Natur & Kultur
Utgivningsår: 2012

Det handlar inte om omsorg. Enrico inspekterar Francescas kropp, hur den har förändrats och Francesca, med Anna, i bikini bland killarna på stranden, hur hon gör sig till, har alldeles för mycket smink till exempel och det gör Enrico rasande, att vem som helst (andra män) kan titta på hans dotter som han själv tittar på henne.

Anna och Francesca är tretton år gamla, snart fjorton. De bor i Piombino, området Via Stalingrado, kvarteret med fyra stora hyreshus där det faller ner bitar av balkonger och asbest, på en gård där barnen leker bredvid ungdomar som säljer knark och tanter som luktar illa. De är bästa vänner, en mörk, en ljus. De är lika och de är olika. Och de är kära i varandra. Francesca vet det, Anna anar det men vågar inte, för det är något helt obegripligt, men någon har sett två tjejer hångla på ett torg i Milano och då finns det kanske hopp, alltså om de skulle bo i Milano, varför bor de inte i Milano?

Hela tiden medvetna om blickarna, männen, killarna, andra flickor, hela tiden detta seende och när de står och dansar och håller om varandra och männen kollar på och de vet det och det är liksom en våldsam uppvisning i jagvetintevad. Strippa kan de inte heller, de är bara tretton men lite har de sett på teve, så det är väl en blandning av musikvideor på MTV och italiensk teves eviga veline-tjejer.

Och så kropp och kött och sex, det är en lek och det är inte en lek; att slutligen kyssa varandra o r d e n t l i g t på deras hemliga strandkant och sen får Anna panik och båda springer och sen låtsas de som inget och sedan blir Anna ihop med Mattia och Francesca vill inte veta av henne, blir kompis med Lisa i stället men Lisa är ju inte Anna.

Hetta från solen, stålverket, man behöver kanske luftkonditionering men det får bli en annan gång, kanske bada i havet, den fulare delen av stranden, där avloppet rinner ut.

De hemlösa katterna, missbildade och hungriga, de som bor på stranden, på gatorna och i stålverket fast hur kan de klara sig där? Eller, det gör de inte alltid, de blir skadade och dödade, trampar fel. Ibland tar någon hem en och har till husdjur.

Stålverket är organiskt, masugnen är en kropp. Den har inälvor och kön och skelett som en katedral och traversen blir ibland en vild tjur, något om att kyssa maskinerna men inte bli mosad, lönen är pissig och arbetsförhållandena urusla, att förolyckas där, är det människa eller katt i en blodig sörja på fabriksgolvet och man måste dra i sig amfetamin eller röka braj, eller båda, för man måste stå ut, men man vill hellre ha en sportbil än social rättvisa.

Och fyra kilometer bort skymtar Elba, paradisön. Men dit åker man inte för Elba tillhör Milanobor och tyska turister. Istället drömmer man om att åka dit, kanske bjuda med sin flickvän och fria till henne sen, färjorna går hela tiden men det blir aldrig av, man stirrar på öns siluett från den fula delen av stranden, man skulle kunna åka när som helst men man gör det ju inte, ska vi åka till Elba?

Ska vi tala intersektionalitet? Om att Stål är en roman med flera historier om omöjlig kärlek. Anna och Francesca kan inte vara ihop för de är två tonårsflickor från ett skabbigt höghusområde i Piombino och det må vara 2001 men att två tjejer skulle vara ihop är något så främmande så det kan man inte ens fantisera om, eller så händer sådant bara i Milano (varför bor de inte i Milano?).

Och Annas bror Alessio som är snyggast i Piombino och kär i Elena men Elena är från finare familj, med utbildning och chefsposition och man kan väl inte bli ihop med sin före detta flickvän när hon plötsligt är personalchef på stålverket där man jobbar varje dag för dålig lön, när det är hon som avgör vem som får sparken när stålverket måste göra besparingar. När Francescas mamma inte kan skilja sig från sin man trots att han misshandlar både henne och Francesca, för att det går illa för ensamma kvinnor där hon kommer från, för att hon är gammal och utsliten vid trettiofyra års ålder.

“Tonårstiden är en ålder full av möjligheter”, vad betyder det i den här kontexten? När de är så begränsade. Kanske att det någonstans, tillslut, finns en slamsa hopp, att våga säga att man inte gillar killar, att förlåta, att Elba inte bara är en avlägsen liten kaka som flyter därute i havet, det går färjor hela tiden, ska vi åka till Elba?