Tala med mig!

Vart har det filmiska samtalet tagit vägen, där du satt ner och kunde åtnjuta en stund med en främmande människa i ett givande samtal om allt eller inget. Som den gamla scenen på tåget där ett möte kunde leda till delandet av en livshistoria, visdom eller enkla skratt. Har vi tappat förmågan att hålla en enkel och respektfull konversation? Vad är det som hindrar oss?

Under tre decennier har jag kommunicerat mycket, kanske för mycket, men också lärt mig hur viktig kommunikationen är för oss, som människor och som medmänniskor; vi behöver den för att kunna relatera och förstå andra. Hur vi kommunicerar, sättet vi lyssnar och språket vi använder kan ställa till en del besvär, då vår tolkning av språket kan skilja sig åt. Det är en färdighet att verkligen kunna förstå, lyssna och tala utan att vara dömande eller nedlåtande. Så varför verkar det som att vi instinktivt drar oss för att tala med andra? Har det blivit så besvärligt att kommunicera? Att acceptera en annan människas syn och tankesätt?

Personligen är jag en smula sluten gentemot främlingar – för att inte tala om hur obekväm jag känner mig i folkmassan. Delvis på grund av min natur, mitt ursprung och hur jag under min livstid upplevt bemötanden, men i större omfattning handlar det nog om att jag uppfattar mig själv som mer annorlunda än vad jag faktiskt är. Men när man är skeptisk mot samhället, dess människor, och kanske i högre grad sig själv, blir främlingen någon man inte har något gemensamt med, någon som bara skulle ödsla ens tid med ointressant dravel eller rentav ”politisk okorrekthet”.

Det är lätt att trivialisera andra människor. Man glömmer att se främlingen som en individ, och mot bättre vetande dömer man utifrån just utseende, stereotyper eller ett ytterst kort möte. Vi talar ofta utifrån vad vi tror och tar för sanning, och inte bara som något vi personligen känner är troligt; ”min syn är den rätta synen”. Eftersom våra värderingar och ideal är några av de viktigaste aspekterna för oss, kan man därför lätt stagnera. Att utmana sin egen uppfattning av dessa, att få andra perspektiv samt utveckla våra egna, är ett av få sätt vi kan växa på. Att tro på vad du ser, och att tro att det du ser är sant, är ett mänskligt men fundamentalt misstag.

Kulturellt har vi redan från barnsben fått inhamrat att inte tala med främlingar. Kanske inte ett dåligt råd till ett barn, dock är det ett opraktiskt råd till vuxna. En sådan inställning kommer att påverka andra situationer, och vi behöver oförnekligen kunna interagera med andra för att fungera i samhället, i synnerhet när vi inte vet vad andra tycker eller hur de kommer reagera. Detta kan självklart göra oss obekväma, men det tvingar oss också att se på situationer på nya vis, att träda ur vår komfortzon. Kulturellt har vi även en tendens att bli defensiva om vi blir konfronterade, så vi lär oss att lämna människor ifred och att hålla oss borta från det som vi uppfattar som obehagligt.

”The tradition of communities gathering to publicly discuss and debate important issues seems to be giving way to isolated individuals communicating electronically from the privacy of their homes” J. L. Locke

Teknologin har gjort det lättare för oss att alltid vara nära dem vi ”känner”, men kan ha gjort det aningen svårare att kommunicera med personen som sitter några centimeter från oss. Psykologen och sociologen Sherry Turkle har några intressanta idéer som hon delar med sig av i sitt Ted Talk; illusionen av att vi nu alltid kan vara upptagna, alltid bli hörda och aldrig behöver vara ensamma, för när ensamheten gryr, tillsammans med oron och rastlösheten, kan vi räcka oss efter mobilen.

“We’re designing technologies that will give us the illusion of companionship without the demands of friendship. We turn to technology to help us feel connected in ways we can comfortably control. But we’re not so comfortable. We are not so much in control.“ S. Turkle

I studien ”Mistakenly Seeking Solitude” av Epley och Schroder, tas just denna sociala paradox upp; att vi som högst sociala varelser kan gå helt emot vår sociala natur, hur vi underskattar dess betydelse. Vi verkar förvänta oss att avskildhet är att föredra framför att tala med en främmande människa, och medan det kanske inte ger samma långsiktiga fördelar som bandet till dina nära ger, så drar man ändå nytta av den – denna typ av kontakt är, och upplevs, både tillfredsställande och givande.

Så varför talar inte du med främlingen?