Året är 1996-1997. Jag går i mellanstadiet och min familj har precis fått en CD, som kom med en PC-tidning. CDn är en demoskiva med bland annat datorspelet The Neverhood (också känt som The Neverhood Chronicles). Det är ett leranimerat peka-klicka spel, med ologiska pussel, stor humor och prisbelönt musik. Det skapades av studion The Neverhood, Inc., och gavs ut av DreamWorks Interactive. Och det är fantastiskt.
Demon gjorde sitt jobb: vi spelade, fastnade direkt och fick sedan våra föräldrar att köpa hela spelet åt oss. Det var vårt första egna, fullständiga icke bränt-på-en-CD-spel. Det hade till och med en låda. Wow!
Spelet
I The Neverhood följer vi lergubben Klayman, som upptäcker sitt ursprung och syfte i en värld helt gjord i lera. När spelet släpptes var det unikt i att all animation var leranimerad (som Wallace & Gromit-filmerna), även alla bakgrundsscenerier, istället för 2- eller 3D datoranimationer som många andra spel på den tiden. Upplägget består av att spelaren guidar runt karaktären Klayman och löser pussel för att göra framsteg i spelet. Medan spelaren avancerar är det diverse videosekvenser som hjälper till att föra historien framåt. Förutom att vara unikt siktar The Neverhood på att vara humoristiskt och knasigt – detta genom karaktärerna, musiken och spelets handling.
Just handlingen är egentligen ganska simpel; den onde Klogg har tagit över makten från kungen Hoborg, och det är Klaymans uppgift att lösa situationen. På något sätt.
Kontrollerna är också simpla – du använder bara din datormus. Det är dessutom väldigt få föremål i spelet som du kommer att behöva under resans gång, men dessa är oftast strödda över spelvärlden på ställen som är tydliga för spelaren. Klicka på objektet och Klayman kommer att plocka upp det och förvara det i sitt bröst så länge. När du kommer fram till ett pussel eller ställe där saken behövs kommer Klayman glatt att öppna luckan i bröstet igen och plocka fram föremålet.
Ett av de återkommande pusslen i spelet är att du ska hitta små disketter, strödda lite varstans. Det finns tv-monitorer på diverse platser i spelet som tillåter dig att titta på deras innehåll. Allt eftersom du hittar fler diskar avslöjas historien och handlingen allt mer.
Skapandet
Doug TenNapel kom på idén att skapa en plastellina-värld (ungefär som modellera, fast den torkar inte ut och kan användas många gånger) redan 1988. Sju år senare lämnade han sitt dåvarande företag, Shiny Entertainment, på grund av missnöje med hur det styrdes. Två veckor därefter annonserade TenNapel på E3 (världens största datorspelsmässa) att han startat ett eget företag: The Neverhood, Inc. Bolaget innehöll flertalet medarbetare från till exempel arbetet med Earthworm Jim-spelen. Det nystartade DreamWorks Interactive behövde fräscha och ovanliga projekt och TenNapel tog kontakt med ägaren Steven Spielberg om idén med ett leranimerat spel. Eftersom Spielberg gillade idén gjordes det en deal mellan The Neverhood, Inc., DreamWorks Interactive och Microsoft, och spelet började produceras. Enligt skaparna behövdes det över tre ton lera för att animera karaktärerna och landskapen.
I november 1996, efter ett års arbete, var The Neverhood äntligen klart för försäljning.
Spelandet
Mina tre år äldre systrar var de som spelade The Neverhood först, med oss småsyskon sittande bredvid. För att klara av vissa pussel var de tvungna att fuska genom att söka på internet – vilket inte var lika enkelt på den tiden. Jag har en bekant som sade att hen, som elvaåring, lät spelet ligga i flera månader i taget medan hen klurade på lösningar. Ett sådant tålamod hade varken mina systrar – eller senare jag. Till sin hjälp tog mina systrar istället ett vanligt A4-papper för att anteckna bildsekvenser eller obskyra ledtrådar som en kunde behöva minnas först mot spelets slut.
När det var min tur att spela hade jag redan sett hur de hade kommit fram till alla lösningar, och tur var nog det – jag hade aldrig haft tålamodet att klara av det här spelet på egen hand, speciellt inte som elva-tolvåring. Men trots det är The Neverhood än i dag ett av mina favoritspel och ett av två som förärats att bli tatuerade på min kropp.
Jag kanske har på mig nostalgiglasögonen högt på näsan, men det är ett fantastiskt spel. Och musiken har vunnit GMR Magazines pris för “Årets Bästa Spelmusik”. Vilket inte är konstigt med tanke på hur svängig den är.
Uppföljarna Skullmonkeys och Armikrog blev väl mottagna, men fick inte riktigt samma kultstämpel. Men vad gör det när du kan köpa The Neverhood på Amazon.com eller ladda ner det på Best Old Games? Vilket passar mig perfekt, med tanke på att det nu är min ena systers tur att ha spelet i några år, och jag faktiskt känner för ännu en genomspelning.
