Bandet CocoRosie bildades 2003 i Paris av de USA-födda systrarna Sierra och Bianca Casady. Deras musik har beskrivits som freak folk och inkorporerar influenser från bland annat pop, blues, electronica, hiphop och opera. I början av september spelade bandet på Pustervik i Göteborg.
Ljudet av konversationer flyter ihop i lokalen. Ljuset förändras, dämpas, och ridån dras isär. Sorlet från publiken övergår i unisont jubel. En brokig samling klädesplagg i olika färger hänger på en lina tvärs över scenen. En lila, glittrande harpa gnistrar i spotlightens ljus. Ett sminkbord och spegel med utsirad ram står uppställt i mitten, bakom tvättlinan. Bakom två podier som skymtar i bakgrunden blir en stor duk upplyst av en projektor, och bilder börjar spelas upp.
Jublet eskalerar när fyra personer, en efter en, stegar ut på scenen. Tonerna från Child Bride fyller lokalen och Tez, bandets beatboxer och rytmlåda, stämmer in med Gaëls pianoslinga. Sierras operaskolade röst ljuder ur högtalarna. Ultraviolett ljus fyller scenen och skiner över publiken. Och när Biancas säregna och änglalika sång ekar ut över Pustervikteaterns stora sal har resan ner i CocoRosies underland börjat.
”The man with the black hat
Will take me home tonight
I wash my body, five years grown
Promised father, leave me alone”
Låtar från bandets senaste skiva Tales of a GrassWidow avlöser varandra utan att musiken verkar stanna av. Det är näst intill omöjligt att inte ryckas med och försvinna i vågorna av ljud, sång och beats som gruppen väver samman.
”Heart so hollow, I tried to swallow
Pistols, nightshade, ghosts and gallow
All you fellows climbed me like a staircase, wore me down
Smooth from footfall, wore me down
Do you have love for humankind?”
Under första pausen får Tez publiken i extas då han lekande skiftar rytmer, ljud och sång med hjälp av sin mikrofon. Hela publiken leds runt på en resa i CocoRosies medvetande. Toner, sång, beats, piano, harpa, teater, skådespel, udda instrument och stilar lämnar avtryck som är svår att filtrera, allt medan showen fortgår. Utan att förtrollningen bryts byter systrarna under kvällen kläder och sminkar om sig på scenen. Duken som agerar backdrop varvar Biancas videokonst som dubbelexponeras med livebilder på systrarna från kameror på micstativen.
Atmosfären är drömlik; hela rummet svävar bland textrader, harpplockade toner, Tez outtröttliga stämband, Sierras överjordiska röst, Gaëls piano och samplingsackompanjemang och Bianca’s varierande sångstil.
”I’m a shake you off though
Get up on that horse and
ride into the sunset,
look back with no remorse”
Gaël rör sig som en spöklik skepnad på podiet bakom sina keyboards och samplingsmaskiner. Då och då tittar han ner på de andra medlemmarna och ut över publiken, får ögonkontakt och kan inte låta bli att le stort. Sierra svävar runt över scenen, dansande, utbyter ögonkast och gester med både publik och sina vänner på scenen.
När klädstrecket är tomt på kläder och medlemmarna försvunnit från scenen, efter att ha gått av och blivit uppropade två gånger och avslutat med fyra extranummer, blir vi påminda om verkligheten.
”This is the end of time
Lets all hug and say goodbye
This is the end of time
We’re all heavenward and weary”
Ljuset återgår till det normala, discjockeyn börjar spela, publiken splittras upp och rör sig i grupper mot bar, toalett och garderob.
Allt är som det var innan.
Men alla har varit med om och delat en två timmars resa in i CocoRosies udda, surrealistiska och fantastiska värld.
CocoRosie bildades 2003 i Paris av systrarna Sierra och Bianca Casady. Sierra föddes i Iowa och Bianca på Hawaii. De växte upp i USA där de flyttade runt med sin mamma efter att deras föräldrar skiljt sig när de var små. Deras mamma gav dem smeknamnen Coco (Sierra) och Rosie (Bianca), vilket systrarna tagit bandnamnet ifrån.
Ett par år efter att Sierra flyttat till Paris möttes de båda systrarna upp i Sierras lägenhet, där de både bildade bandet och spelade in sin första skiva, i badrummet.
Deras musik har beskrivits som freak folk och inkorporerar influenser från bland annat pop, blues, electronica, hiphop och opera. Sierra, som är en klassiskt skolad operasångerska, ger en väldig kontrast till Bianca’s lågmälda, viskande, ibland rappande, ibland vackert spröda röst, med pålägg av leksaksinstrument, harpor, samplingar, gnisslande musiklådor och andra okonventionella instrument.
Live får de hjälp av beatboxern Tez och multimusikern Gaël Rakotondrabe. Deras femte stuidoalbum Tales of a GrassWidow släpptes i maj i år.
