Författaren Natalie Gerami berättar om sin tid som logistiker i fält för Läkare utan gränser. Berättandet är personligt utifrån hennes upplevelser, och ger en mångfasetterad bild av verkligheten.
Titel: Uppdrag Sudan — Min tid med Läkare utan gränser
Genre: Reportage/skönlitterär
Författare: Natalie Gerami
Förlag: Ordfronts Förlag
Utgivningsår: 2014
Boken är skriven kronologiskt från avresa till hemresa. Natalie blir placerad i byn Juba i Sudan (numera Sydsudan). Det är hennes första uppdrag, och hon reflekterar kring arbetet, kulturkrockar, förhållningssätt, patriarkala strukturer, internationell politik och hur mycket fattigdom och sjukdom det går att ta till sig utan att förlora förståndet. Hon bjuder in läsaren att se med sin, först naiva, blick. Hur hon vid ankomsten till Sudan vill ”rädda världen,” utan att veta särskilt mycket om kulturen och människorna hon hamnat hos.
Efter hand ändras hennes inställning, och hon försöker ivrigt lära sig mer om olika folkgrupper, deras vanor, vilka grupper som är i krig med vilka och så vidare: Samtidigt är Natalie smärtsamt medveten om sin egen privilegierade ställning som västerländsk hjälparbetare: Hon inser att hon aldrig helt och fullt kommer bli en del av detta, ens om hon levde här hela sitt liv. Att hon alltid kommer vara khawaja, vit.
Perspektivet är genomgående sett ur Natalies synvinkel. Hon kan inte skriva sig ur det faktum att hon är vit och skandinav med allt vad det innebär. Läsaren får identifiera sig med henne, och det sätt hon upplever sin omgivning. Det gör att man som läsare egentligen aldrig kommer sudaneserna riktigt nära. De beskrivs utifrån, och i de sammanhang Natalie befinner sig. Hon sitter visserligen med sjuka eller svältande barn i knät, men det är fortfarande ur hennes perspektiv.
Men att hon har det tryggare och bättre än sudaneserna betyder inte att situationen och jobbet är lätt att hantera. Redan från början bemöts hon illa för att hon är kvinna och för att det är hennes första uppdrag. Hon ansvarar för ombyggnad, underhåll och reparationer av tre hus med tillhörande gårdar. Hon ska ta hand om kontoret och lagerlokaler. Dessutom har hon personalansvar för tjugo vakter, tio chaufförer, fyra radiooperatörer och tre städerskor. Hon ska också skriva kontrakt, ordna med anställningar och avskedanden, skriva scheman, ansvara för skötsel av bilar och radioutrustning och sköta säkerhetskopiering av datorer. Det ska dessutom dras in el och ordnas med vatten.
Denna arbetsbeskrivning i kombination med hånfulla chefer som explicit uttalar att de inte vill ha en kvinna där gör det svårt att känna sig välkommen. Hon undrar i vilken ände hon ska börja. Men hon reder sig förhållandevis bra genom sin envishet och uppfinningsrikedom. Ensamheten, och att bli så motarbetad, förstår jag inte hur hon står ut med.
Boken suger tag i läsaren. Känslan är verkligen att vara på plats i Sudan. Jag känner mig törstig under några timmars läsning, innan jag inser att jag är i Göteborg, med den enorma fördelen att kunna hämta vatten i kranen när jag vill.
Foto: Ordfront Förlag
Läkare Utan Gränser har arbetat i Sudan sedan 1979 och har 1 031 internationellt och lokalt anställda. (Källa: Läkare utan gränsers hemsida.)
