Trots att jag har trivts bra här på redaktionen är det snart dags för mig att ta nästa steg i livet. Tiden kan inte stå stilla, även om jag ibland skulle önska det. Till exempel när spårvagnen går strax innan jag hinner fram till hållplatsen. För jag tycker inte om att komma försent.
Tolv minuter. Det är tolv minuter kvar tills nästa spårvagn kommer. Resan tar elva minuter och sedan återstår en liten promenad från hållplatsen. Och klockan är redan tjugo i nio. Idag kommer jag obönhörligen försent. Det är lika bra att jag går en hållplats. Då utnyttjar jag åtminstone väntetiden på ett någorlunda vettigt sätt.
Två personer klädda i lycra travar på åt samma håll som jag. Jag skyndar mig att gå förbi dem i ett försök att bevisa för mig själv att jag åtminstone är i lika god form som de. Egentligen kan jag promenera till jobbet om jag bara är ute i god tid, men jag är så morgontrött att jag föredrar att ta spårvagnen. Då är det väl en bra idé att hålla reda på när den går. De bytte ju till sommartidtabellen för flera veckor sedan. Att jag kunde glömma det! Jag brukar vara ute i så pass god tid att jag hinner med vagnen även om den går ett par minuter tidigare nu. Men den här morgonen blev visst marginalerna så snäva att jag inte hann. Dessutom är det längre mellan turerna såhär års. Och nu gick skosnöret upp också. Motionärerna går om mig. Det här blir bara bättre och bättre!
Hur länge ska jag behöva vänta innan det blir grön gubbe? Hade jag bara kunnat ta mig över vägen skulle jag ha kunnat åka med den där åttan en hållplats, men den stänger dörrarna och kör strax innan det slår om till grönt. Skylten visar att det är sju minuter kvar. Ingen idé att stå här och hänga. Jag hinner gå en hållplats till.
Vad varmt det är trots att klockan bara är tio i nio! Det skulle ju inte bli så varmt idag. Synd att klaga. Vi har ju längtat efter värmen hela året. Förra sommaren var så kall att den knappt kunde kallas för sommar. Det här vädret är härligt. Fast jag borde väl tycka att det skulle vara skönt med lite regn nu, för naturens skull. För det är ju förfärligt att skogsbränder blossar upp här och där och att vattnet tryter på sina håll. När jag tänker på det på det viset vill jag också ha ett väderomslag. Men ska jag vara ärlig tycker jag att det är skönt att det inte regnar just den här morgonen. Imorgon får det gärna regna.
Sahlgrenska Huvudentré, den spårvagnshållplats jag tycker sämst om i hela stan. Anledningen till att jag tycker illa om den är inte att den är så skuggig och mörk eller ens att namnet skorrar en aning ogrammatikaliskt, utan att jag alltid blir påmind om livets skörhet när jag åker förbi den. När jag ser människor komma ut från själva sjukhusområdet brukar jag försöka tänka att de nog jobbar där och inte alls är sjuka. Samtidigt inser jag att det inte rimligtvis kan gälla alla. En del som kommer ut från sjukhuset måste ha genomgått undersökningar, ingrepp eller behandlingar. Ibland skymtar ju till och med något plåster eller bandage fram på någon sommarblottad arm eller nacke. Det är illa nog att behöva åka förbi det här stället varje morgon. Att behöva stå här och vänta är värre, även om det bara gäller tre minuter. Fast något bättre blir det när jag ser ett par på andra sidan spåren. Det ser ut som att de ska ha barn vilken dag som helst och de verkar så lyckliga. Ett sjukhus är ju trots allt inte bara ett tillhåll för död och ohälsa. Det är också en plats där livet börjar för många. Faktum är att jag själv är född i någon av de här byggnaderna.
Fyra minuter i nio kommer spårvagnen. Nu är jag äntligen på väg till jobbet. ”Vägen till jobbet”. Det låter väl som någon klämkäck satsning från Arbetsförmedlingens sida, något av deras välmenta försök att få ut långtidsarbetslösa i arbete. De som arbetar där gör säkert ett bra jobb och jag tvivlar inte på deras goda intentioner. Det är nog många som får bra hjälp av dem, men själv har jag fler dåliga än bra erfarenheter av Arbetsförmedlingen. Därför känns det bra att jag antagligen kommer ha en riktig eftergymnasial utbildning nästa gång jag behöver gå dit. Då ska jag väl inte behöva höra någon ifrågasätta mina betyg, min intelligens eller min språkförmåga.
Jag är på väg till jobbet, ett jobb som jag inte har fått med hjälp av Arbetsförmedlingen, ett jobb där jag har trivts, ett jobb som jag snart kommer lämna två månader i förtid för att sätta mig på skolbänken igen. Klockan är redan över nio och det är fortfarande en hållplats kvar. Jag reser mig upp och låter en nypåstigen resenär med en stor väska få min sittplats. Jag är ju ändå snart framme. Och jag har, sånär som på några minuter, tolv arbetsdagar kvar tills det är dags för nästa steg i livet.
