Att äta eller inte äta

Jag hade aldrig brytt mig om hur mycket jag vägde. Jag visste inte ens vad kalorier var. Jag till och med såg ner på människor som nojade över sin vikt och som rabblade på om olika dieter. Tills det hände mig.

Jag har varit både stor och liten, glad och olycklig. När jag flyttade hemifrån för att studera på högskola började jag gå ner i vikt. Det var inget jag direkt reflekterade över – jag var ganska kraftig. När sedan kraven i skolan blev för höga hittade jag något att fokusera på. Kalorier.

Det var inga skönhetsideal eller Barbiekomplex som drev mig. Det var känslan av kontroll, av disciplinen som krävdes och att jag var duktig på något. Jag satt ofta uppe hela nätter och kollade efter recept på mat jag skulle tillåta mig när jag nått min idealvikt. Idealvikten som blev lägre för varje kilo jag gick ner. Jag listade veckans vikt, BMI, mått och kaloriintag.

Jag undvek gemensamma måltider med ett ”Tack, men jag har redan ätit”. Ångesten inför att äta med andra blev för stor. De skulle bara tvinga i mig massa kalorier eller påpeka hur lite jag åt. Notera att jag inte tänkte att de skulle tvinga i mig mat, utan just kalorier. För det var vad det hela handlade om. Det enda som fanns i min värld var kalorier. Och jag åt ju i alla fall vissa dagar. Till största delen levde jag dock på cigaretter och kaffe.

Sedan kom hetsen in i bilden. Jag kunde äta en hel ost bara för att spy upp den. Jag fick ångest av att jag åt, kände mig äcklad. Men när hetsen slog till var det helt maniskt. Allt ätbart jag hade hemma skulle ta slut, kunde inte lämna något kvar. Hade jag inget sprang jag iväg till den nattöppna macken och köpte mig en påse ostbågar, godis och/eller ost. Hem och hetsade i mig rubbet för att sedan spy. Först då släppte ångesten. Efter ett tag blev kräkandet en daglig rutin. Det spelade ingen roll vad jag ätit, det skulle upp och först då var jag ren. Det blev ett beroende som var svårt att bli av med.

Ju mer jag gick ner, desto tjockare kände jag mig. Jag hittade alltid en bit fläsk att klämma på och kunde stå länge framför spegeln och bara stirra på mig själv. Ibland grät jag över hur fet och misslyckad jag var, andra stunder stod jag bara och grubblade. Vem var den där personen, det var inte jag. Jag visste någonstans att detta inte var sunt, att jag borde ändra mig. Jag brydde mig inte om vänners oroliga kommentarer, utan drog mig undan mer och mer för att slippa deras synande blickar. Från att ha varit en social människa blev jag inåtvänd och isolerad.

Jag hittade istället internetsidor där ätstörningar glorifierades – anorexia var inte ens en sjukdom, utan en livsstil. Där pushade man på varandra i jakten efter den perfekta kroppen. En kropp där benighet var något vackert och fett något fult. Vi gratulerade varandra när någon lyckats gå ner i vikt och skrev tröstande ord om man haft en dålig vecka. En dålig vecka handlade inte bara om viktökning utan även om någon hade haft jobbiga samtal, tvingats att äta eller bara rent allmänt mådde dåligt. Vi anordnade även tävlingar om vem som kunde gå ner snabbast i vikt, delade med oss av olika dieter och tipsade om nätsidor där man kunde köpa preparat som fick en att gå ner i vikt. Jag var nyfiken och beställde hem några av dessa dopingklassade tabletter. Förutom att jag tappade aptiten gjorde de mig piggare. Jag kunde gå dagar utan vare sig mat eller sömn. Ibland sov jag inte mer än två timmar och under lektioner kunde jag sitta och nästan somna. Sömn- och matbristen gjorde mig förvirrad och jag tyckte mig se skepnader flyga emot mig i mörkret och jag kunde helt plötsligt kläcka ur mig något helt ur kontext.

Jag har länge varit deprimerad, i perioder, och ÄS var bara en av många olika uttrycksformer. Ibland kan jag fundera på hur mitt liv hade sett ut om jag fått hjälp tidigare i mitt liv. Vad för val skulle jag ha gjort, hur skulle min vänskapskrets se ut? Var skulle jag vara i livet?

Å ena sidan ångrar jag så mycket, å andra sidan är min bakgrund den som har gjort mig till vem jag är idag.

Och jag är rätt så nöjd med mig själv. Egentligen.

Text och foto: Saga Högfeldt

Vad är ÄS?
ÄS (ätstörning) är ett samlat begrepp som innefattar flera former av ätstörningar: anorexia nervosa, bulimia nervosa, atypisk ätstörning och BED (binge eating disorder). Vad dessa har gemensamt är ett osunt förhållande till mat samt maniskt beteende.

Anledningarna till varför ÄS utlöses är flera. Det kan vara bantning som går över styr, fysiska eller psykiska övergrepp, stress, skönhetsideal eller en beroendepersonlighet.

En person med anorexi svälter sig själv och går snabbt ner i vikt. Trots att mat ger en ångest är det i tankarna hela tiden. Livet kretsar helt enkelt kring mat och rädslan av att gå upp i vikt. Det minsta lilla man får i sig ska tränas bort. Följderna blir att mensen uteblir och man kan få livshotande problem med diverse organ, t.ex. hjärta, njurar och tarmarna.

Bulimi kan vara svårare för omgivningen att upptäcka då bulimiska personer ofta är normalviktiga. En bulimiker vräker okontrollerat i sig stora mängder mat för att antingen spy upp den eller använda sig av laxerande medel. Likt en anorektiker får även bulimikern problem med tarmarna och utebliven eller oregelbunden mens. De kan även få problem med hjärtat av att missbruka laxermedel, då detta stör saltbalansen i kroppen, samt förstöra tandemaljen vid kräkning på grund av den frätande magsyran.

Atypisk ätstörning, eller ätstörning utan närmare specifikation (UNS), är en lindrigare variant av anorexi och bulimi. Man använder samma metoder som ovan nämnda, men utvecklar inte riktig anorexi eller drabbas av okontrollerad hetsätning. I medier kallas detta ibland för anorexi light, och kan vara början eller slutet på en allvarligare ätstörning.

En person med BED är oftast överviktig då denna, precis som en bulimiker, okontrollerat hetsäter stora mängder mat, men utan att spy, använda laxermedel eller träna.

Det här inlägget postades i Artiklar, Depression, Psykisk hälsa, Tema och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera