Det kritiska andra steget

När människor frågar mig hur länge jag ”känt” som jag gör så har jag inget svar. För mig finns det inget före eller efter. Fastän feg och nervös, minns jag att jag kunde fungera under min högstadietid. Under gymnasiet eskalerade de klassiska symptomen: darrningar, svettningar och yrsel, för att till slut blomma ut i full panikångest. Jag byggde upp försvarsmekanismer, ibland omedvetna, ibland kontraproduktiva.

Det viktigaste under denna tid var att hela tiden dölja och att förtränga problemet. Varje gång som paniken och ångesten som följde begränsade mig i vad jag ville kunna åstadkomma, till exempel att ta en buss ner på stan, så blev nedstämdheten större. Jag valde oftast att bemöta detta med destruktivitet eller passivitet. Jag jämförde mig själv med ”hjältar” ur gamla 1700-talsromaner. Deras sorgliga öden var något jag strävade efter. Att romantisera deras liv gav mitt begränsade livsutrymme mening. Fast precis som dessa ”hjältar” så är denna livsstil kortsiktig och till slut kommer man till en punkt då man helt enkelt inte orkar längre.

Att be om hjälp har aldrig legat mig för. Jag misstänker att det är en konsekvens av sjukdomen. Det var först efter ett ultimatum från en närstående som jag för första gången sökte hjälp. Första kontakten var en vårdcentral i Falun tidigt 2000-tal. Med flimriga ögon satt jag mittemot en äldre doktor som ställde vad jag tyckte var banala frågor. Ge mig pillret som gör mig frisk, var det enda jag tänkte. I efterhand så förstår jag att ett piller också var det enda han tänkte erbjuda. 20 mg Paroxetin gav mig en ny framtidstro och till viss del ett starkare självförtroende. Jag minns att jag tänkte att nu är det klart. Där och då fanns det inte ens i min världsbild att även söka samtalsterapi, jag ansåg mig inte tillräckligt sjuk, som om jag inte hade rätt till det. För övrigt så hjälpte ju medicinen till viss del. Det skulle ta ungefär nio år innan jag vågade ta det kritiska andra steget.

Under de här åren så gick jag regelbundet till läkare för att få mitt recept förnyat. Falun, Stockholm och Göteborg, alltid samma sak. Jag kan inte minnas att någon läkare egentligen gav mig alternativ till att bara medicinera, jag bad dock inte själv om det. Att be om hjälp har ju som sagt aldrig legat mig för. Alla dessa år av att alltid spänna sig, att alltid tacka nej till saker på grund av rädslan för panikkänslorna, hade nu även skapat vad jag antar att man kan kalla för en depression. När det vissa dagar är jobbigt att ens gå till mataffären så medför det en isolation. Det kunde gå dagar utan att jag pratade med en enda person. Det var inte hållbart längre. Vart skulle man då vända sig? Rädslan att få höra att det inte fanns någon hjälp att få gjorde att det tog ytterligare en tid innan jag kontaktade vårdcentralen. Hjälp fanns faktiskt att få, jag var dock tvungen att vänta fyra veckor innan jag fick en tid hos deras psykolog.

Efter fyra veckor hade jag byggt upp olika scenarion för hur mötet med psykologen skulle gå till, och jag var inställd på det värsta. Att svimma, kräkas eller helt och hållet bryta ihop inne i ett trångt, dunkelt rum var för mig en naturlig följd av detta möte. Väl på vårdcentralen möttes jag av en medelålders kvinna med en intellektuell aura. Hon välkomnade mig in på sitt rum. Ett kontor med foton på vad jag misstänkte var barnbarn på väggarna och hyllor med böcker och olika utredningar. I ena hörnet stod två stolar, och ett bord mellan dem. På bordet en ask med näsdukar och ett par värmeljus. Det var inte så sterilt som jag hade förväntat mig. Medan psykologen presenterade sig och berättade om sin bakgrund satt jag mest och nickade och funderade på vart jag skulle fästa blicken. Jag uppfattade inte så mycket av vad hon egentligen sa, då jag mest funderade på om jag såg konstig ut. Sedan ville hon att jag skulle berätta lite om mig själv. Jag började, men kom på mig själv med att använda i princip samma berättelse som om jag varit på en anställningsintervju. Jag förskönade min tillvaro och förminskade problemen. Men hon såg ganska snabbt igenom mig och med några få motfrågor närmade vi oss problemens kärna. Efter att kortfattat beskrivit mina fysiska problem kom vi ganska snabbt in på min uppväxt. Fokusen på barndomen kändes bara som en stor klyscha och jag ställde mig ganska skeptisk till att det verkligen hade någon betydelse. Men på bara en halvtimme hade jag berättat om minnen som jag aldrig hade pratat om förut. Jag förstod att de problem som jag upplevt i vuxen ålder kunde knytas till upplevelser i min barndom. Hon avslutade mötet med att titta bekymrat på mig och säga ”du måste ha haft det väldigt svårt, Mattias” i en förstående ton. Att få bekräftat att jag var i behov av hjälp gav mig en liknande känsla av tillfredställelse som när jag första gången erbjöds antidepressiv medicin.

Under nästan tio år gick jag i tron att mitt mående var normalt och hanterbart. Att den hjälp jag erbjöds var tillräcklig. Att jag skulle känna mig tacksam. När jag nu fått höra från olika psykologer och psykiatriker att den hjälp jag blivit erbjuden varit minst sagt undermålig, kan jag känna en otrolig bitterhet. Så många år som jag slösat bort på att behandla mig själv på de enda sätt som jag för stunden visste. När man som sjuk känner tacksamhet över en behandling som man egentligen ska ha rätt till, är det något som är väldigt fel. Jag bara önskar att andra vet och orkar kräva sin rätt, och inte behöver förlora flera år innan de tar det svåra andra steget.

Text: Mattias Musikka

Det här inlägget postades i Artiklar, Depression, Psykisk hälsa, Tema och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera