Popkonst möter ung rebell på Arken

Andy Warhol anses vara en av de största inom popkonsten och är bland annat känd för att ha avbildat celebriteter med så kallad silkscreenteknik. Under några år på 80-talet arbetade han tillsammans med den unge konstnären Jean-Michel Basquiat, en av de första afroamerikaner som kom att bli erkänd i det annars vita konstlivet. Just nu visas deras gemensamma verk på konstmuseet Arken utanför Köpenhamn.  

På vägen till utställningen Warhol & Basquiat passerar vi rum och korridorer fyllda av snygg, abstrakt konst. Tyvärr är tiden knapp; vi hinner bara vara på museet i en dryg timme, så det gäller att få ut vad man kan av Andy Warhols och Jean-Michel Basquiats verk. Personligen hade jag kunnat glida omkring i förmaken betydligt längre. Men samtidigt skulle det bli spännande att få ta del av Andy Warhol, vars namn jag mest har hört utan att riktigt vara införstådd med vad han gjorde. Att han fram till sin död 1987 var en flummig och populär konstnärstyp i New York och att han hade sin storhetstid under 60- och 70-talet är i princip det enda jag vet.

Ännu mindre kände jag till om Jean-Michel Basquiat. Det ska visa sig att han är den, i mitt tycke, mest intressante konstnären av de två.
Basquiat kom i kontakt med sin förebild Warhol 1981 och de inledde så småningom ett samarbete. Två år senare fick det hela dock ett abrupt slut. Konstkritiker hävdade att Basquiat främst tjänade som Warhols förkläde och att Basquiat red på uppmärksamheten som duon fick i media. Detta tog knäcken på vänskapen och de båda konstnärerna slutade att tala med varandra. När Warhol några år senare gick bort tog detta hårt på Basquiat. Han avled själv, inte långt därefter, i en överdos.

På en av de första tavlorna vi möter har Basquiat gjort ett färgstarkt porträtt av Andy Warhol. Warhol är porträtterad som en gullysande, halväten banan mitt i allt det grå. Kanske ansågs han, i alla fall av Basquiat, vara väldigt karismatisk. Jag antar att målningen även är en blinkning till ett av Warhols mest kända konstverk, nämligen bananen som fick pryda omslaget till The Velvet Undergrounds första skiva The Velvet Underground and Nico. En skiva som Warhol även var med och producerade.

Något av det mest intressanta var att se hur de båda konstnärerna har porträtterat varandra. Warhols porträtt av Basquiat avbildar en splittrad man, fötterna upp och huvudet ner, bokstavligt talat. Även många av Basquiats egna tavlor uttrycker kluvenhet och ångest. Motiven föreställer ofta vanställda, människoliknande figurer i en kaotisk tillvaro. Plågade, halvt begravda ansikten ger mig bilden av någon som har svårt att få ihop sig själv. Kanske säger det mer om min egen självbild än vad det gör om konstnären. Det är lustigt, det där med subjektiva tolkningar.

Här finns även mer humoristiska skapelser. Mona-Lisa har i Basquiats tolkning fått läppstift och ett svart öga i konstverket Boones. Den innan så värdiga och hemlighetsfulla kvinnan har gjorts vida depraverad. Det är intressant att se hur Basquiats mörkare konstnärskap här har låtit sig influeras av Warhols mer lättsamt poppiga stil. I det här verket vänder sig Basquiats plötsligt ut mot omvärlden och visar en ny dimension, inte minst med politiska förtecken. Samtidigt framstår inte Basquiat i första hand som inbundet melankolisk. Ofta finns där en utåtriktad frustration och ilska närvarande.

Så vad tycker jag då om utställningen som helhet? Jag blev inte särskilt imponerad av konstnärernas gemensamma målningar. Antagligen ville de bli en del av något större i och med samarbetet, men frågan är vad som egentligen blev större. Om helheten fått samma utveckling som för Basquiat i arbetet med Boones, hade jag nog tyckt annorlunda. Nu blev det inte så.
Min relation till Andy Warhol förblev oförändrad. Vad jag tog med mig från Arken var min nya bekantskap med konstnären Jean-Michel Basquiat.

Text: Andreas Hallén

Det här inlägget postades i Konst, Kultur, Recensioner & reflektioner och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera