Den påtvingade gemenskapen

För de flesta är social gemenskap någonting självklart. Att umgås med andra är något som människor gör utan att de ens reflekterar över det. Men så är det inte för alla. Det finns de som inte vill umgås. De som inte ser den sociala arenan som en självklar plats att befinna sig på, som av olika skäl inte deltar i det sociala livet, eller åtminstone försöker att delta så lite som möjligt. Jag är en av dem.

Människan är en social varelse. Beviset på detta finns runt omkring oss, överallt. Titta bara på sådana företeelser som städer eller familjen. Men så finns det de som inte vill delta i det sociala livet, människor som föredrar att vara för sig själva. Jag är en av dem; en av dem som allra helst vill dra sig undan och inte umgås med andra. Jag vill inte delta i social gemenskap, inte ingå vänskapsband och inte ha någon partner. För mig är det utmattande att umgås med andra, det är som om min energi försvinner på grund av andra människors blotta närvaro. Det har ingenting att göra med att människor är otrevliga; de flesta människor jag träffar är som folk är mest – de allra flesta trevliga, några få mindre så. Det har att göra med att jag saknar social drivkraft; jag saknar den där viljan som andra ser som en naturlig vilja att umgås med andra. För mig finns det ingenting naturligt med den driften.

Det sociala livet
Det påstås ofta att ett rikt liv innebär ett rikt socialt liv. För mig är samvaro något jag måste stå ut med, så jag biter ihop tills jag kan vara själv och slappna av. För tyvärr går det inte att undvika allt socialt umgänge; det är en nödvändighet i dagens samhälle, om man inte vill dra sig undan och lämna staden helt bakom sig. Jag har fått lära mig att göra det bästa av situationen och försöka att genomlida det sociala spelet så väl jag kan. För för mig är det ett spel; ett spel vars regler jag inte förstår och inte heller har någon längtan efter att förstå. För mig är spelet poänglöst och precis som andra inte förstår att jag väljer ensamheten, förstår jag inte de som väljer gemenskapen.

Under lång tid försökte jag passa in i mallen. Jag hade vänner, umgicks regelbundet med dem och träffade nya människor. Jag hade en längtan efter att passa in i normen. Alternativet, att stå utanför, verkade nästan inte vara ett alternativ, för det var så självklart att jag skulle försöka vara som andra. Men jag vantrivdes kraftigt och tillslut blev det för mycket. Sakta, men säkert, började jag dra mig undan. Jag hade inte många vänner till att börja med och de blev allt färre i takt med att jag helt enkelt slutade höra av mig. Min omgivning brydde sig inte till en början, men efter ett tag började människor undra om jag mådde dåligt eftersom vi inte längre träffades. Trots mina förklaringar kunde de inte förstå att jag drog mig undan i ett försök att må bättre.

Asocialitet är inte enkelt
Det är svårt att greppa asocialitet. Det är svårt att förstå hur vissa människor väljer att dra sig undan, inte umgås, inte delta i gemenskapen. Jag är inte helt säker på att jag själv förstår. Är det verkligen ett val för oss som står utanför, eller är driften till asocialitet så stark att jag inte har något val annat än att följa den? För mig är det ett val på det sättet att jag väljer att bejaka det som finns i mig; jag väljer att vara den jag är. Skulle jag fortsätta som tidigare, och ha ett socialt liv, skulle det vara på bekostnad av min mentala hälsa. Resultatet av mitt sociala umgänge har för mig aldrig inneburit något positivt.

Dock är det inte så att min ensamhet är något odelat positivt för mig. Den gör mig inåtvänd och världsfrånvänd och ibland tappar jag bort mig själv. Jag undrar ibland: Om människan per definition är en social varelse, och jag inte är social, är jag då verkligen riktigt mänsklig? Ändå är viljan att vara själv så stark att den tar över de få kvarvarande resterna att vilja ingå i normen, och jag drar mig undan.

Asocialitet är provocerande
Kalla oss ensamvargar, enstöringar, eremiter; oavsett vilket namn som väljs är asocialitet provocerande. Just på grund av att det är så svårt att förstå, tycker människor att de som väljer den ensamma vägen är konstiga. En del tar mitt sätt för högfärdighet, som om jag tror att jag är bättre än andra. Andra tar det för misantropi, som om jag skulle hata mänskligheten som sådan, vilket inte är sant. Andra har svarat på min asocialitet genom att reagera med starkt oförstående. Tanken att jag inte vill fira jul tillsammans med andra eller inte dela min 30-årsdag bemöts med kommentarer om att det är avvikande eller konstigt, även bland människor som känner mig. Att ständigt säga nej till socialt umgänge leder paradoxalt nog till att jag stöts ut. I de sociala sammanhang där jag tvingas ingå ses jag som konstig för att jag inte vill delta i aktiviteter som inte är nödvändiga.

När jag inte vill vara med får jag ofta höra kommentarer där människor ställer sig frågande till varför jag inte vill ha ”roligt” tillsammans med andra, som om roligt är något man inte kan ha ensam. Men vem har rätten att definiera vad som egentligen är roligt? Oftast vågar människor inte säga någonting till mig rakt i ansiktet, istället pratar de bakom ryggen på mig. En sak är i alla fall säker: Jag ses inte som normal i mitt beteende.

Att vara social, att tycka om att umgås med andra människor, är en norm så stark att den som väljer en annan väg ofta sjukdomsförklaras. Så har det varit för mig. Min asocialitet ses som ett problem och den skall brytas – till vilket pris som helst. Psykiatrin har lagt ned mycket möda på att försöka få mig att ändra mig, att försöka få mig att tro att min asocialitet är fel och att jag aldrig kommer att må bra om jag inte bryter isoleringen. Ofta ses min asocialitet som själva anledningen till att jag mår dåligt. De säger att jag mår som jag mår på grund av att jag inte ingår i ett socialt sammanhang, att jag inte har en plats där jag hör till och att det är därför jag är deprimerad eller ångestfylld. Att det skulle kunna vara annorlunda, och att jag faktiskt mår bättre av att vara för mig själv, ses som patologiskt tänkande som skall förändras med psykoterapi eller medicinering.

Det kanske är sant att det är en defekt som har gjort att jag är som jag är. Kanske finns det något grundläggande fel i mig. Men det spelar ingen roll vilken orsaken är; jag är asocial och att försöka passa in i den sociala mallen skulle vara outhärdligt.

Text: Linda Talvend

Det här inlägget postades i Artiklar, Normer & utanförskap, Psykisk hälsa, Samhälle, Tema och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

18 kommentarer till Den påtvingade gemenskapen

Kommentera