Skip to main content
SAMHÄLLEPSYKISK HÄLSANormer & utanförskap

Den påtvingade gemenskapen

By 11 juni 2012juli 13th, 202218 Comments

För de flesta är social gemenskap någonting självklart. Att umgås med andra är något som människor gör utan att de ens reflekterar över det. Men så är det inte för alla. Det finns de som inte vill umgås. De som inte ser den sociala arenan som en självklar plats att befinna sig på, som av olika skäl inte deltar i det sociala livet, eller åtminstone försöker att delta så lite som möjligt. Jag är en av dem.

Människan är en social varelse. Beviset på detta finns runt omkring oss, överallt. Titta bara på sådana företeelser som städer eller familjen. Men så finns det de som inte vill delta i det sociala livet, människor som föredrar att vara för sig själva. Jag är en av dem; en av dem som allra helst vill dra sig undan och inte umgås med andra. Jag vill inte delta i social gemenskap, inte ingå vänskapsband och inte ha någon partner. För mig är det utmattande att umgås med andra, det är som om min energi försvinner på grund av andra människors blotta närvaro. Det har ingenting att göra med att människor är otrevliga; de flesta människor jag träffar är som folk är mest – de allra flesta trevliga, några få mindre så. Det har att göra med att jag saknar social drivkraft; jag saknar den där viljan som andra ser som en naturlig vilja att umgås med andra. För mig finns det ingenting naturligt med den driften.

Det sociala livet
Det påstås ofta att ett rikt liv innebär ett rikt socialt liv. För mig är samvaro något jag måste stå ut med, så jag biter ihop tills jag kan vara själv och slappna av. För tyvärr går det inte att undvika allt socialt umgänge; det är en nödvändighet i dagens samhälle, om man inte vill dra sig undan och lämna staden helt bakom sig. Jag har fått lära mig att göra det bästa av situationen och försöka att genomlida det sociala spelet så väl jag kan. För för mig är det ett spel; ett spel vars regler jag inte förstår och inte heller har någon längtan efter att förstå. För mig är spelet poänglöst och precis som andra inte förstår att jag väljer ensamheten, förstår jag inte de som väljer gemenskapen.

Under lång tid försökte jag passa in i mallen. Jag hade vänner, umgicks regelbundet med dem och träffade nya människor. Jag hade en längtan efter att passa in i normen. Alternativet, att stå utanför, verkade nästan inte vara ett alternativ, för det var så självklart att jag skulle försöka vara som andra. Men jag vantrivdes kraftigt och tillslut blev det för mycket. Sakta, men säkert, började jag dra mig undan. Jag hade inte många vänner till att börja med och de blev allt färre i takt med att jag helt enkelt slutade höra av mig. Min omgivning brydde sig inte till en början, men efter ett tag började människor undra om jag mådde dåligt eftersom vi inte längre träffades. Trots mina förklaringar kunde de inte förstå att jag drog mig undan i ett försök att må bättre.

Asocialitet är inte enkelt
Det är svårt att greppa asocialitet. Det är svårt att förstå hur vissa människor väljer att dra sig undan, inte umgås, inte delta i gemenskapen. Jag är inte helt säker på att jag själv förstår. Är det verkligen ett val för oss som står utanför, eller är driften till asocialitet så stark att jag inte har något val annat än att följa den? För mig är det ett val på det sättet att jag väljer att bejaka det som finns i mig; jag väljer att vara den jag är. Skulle jag fortsätta som tidigare, och ha ett socialt liv, skulle det vara på bekostnad av min mentala hälsa. Resultatet av mitt sociala umgänge har för mig aldrig inneburit något positivt.

Dock är det inte så att min ensamhet är något odelat positivt för mig. Den gör mig inåtvänd och världsfrånvänd och ibland tappar jag bort mig själv. Jag undrar ibland: Om människan per definition är en social varelse, och jag inte är social, är jag då verkligen riktigt mänsklig? Ändå är viljan att vara själv så stark att den tar över de få kvarvarande resterna att vilja ingå i normen, och jag drar mig undan.

Asocialitet är provocerande
Kalla oss ensamvargar, enstöringar, eremiter; oavsett vilket namn som väljs är asocialitet provocerande. Just på grund av att det är så svårt att förstå, tycker människor att de som väljer den ensamma vägen är konstiga. En del tar mitt sätt för högfärdighet, som om jag tror att jag är bättre än andra. Andra tar det för misantropi, som om jag skulle hata mänskligheten som sådan, vilket inte är sant. Andra har svarat på min asocialitet genom att reagera med starkt oförstående. Tanken att jag inte vill fira jul tillsammans med andra eller inte dela min 30-årsdag bemöts med kommentarer om att det är avvikande eller konstigt, även bland människor som känner mig. Att ständigt säga nej till socialt umgänge leder paradoxalt nog till att jag stöts ut. I de sociala sammanhang där jag tvingas ingå ses jag som konstig för att jag inte vill delta i aktiviteter som inte är nödvändiga.

När jag inte vill vara med får jag ofta höra kommentarer där människor ställer sig frågande till varför jag inte vill ha ”roligt” tillsammans med andra, som om roligt är något man inte kan ha ensam. Men vem har rätten att definiera vad som egentligen är roligt? Oftast vågar människor inte säga någonting till mig rakt i ansiktet, istället pratar de bakom ryggen på mig. En sak är i alla fall säker: Jag ses inte som normal i mitt beteende.

Att vara social, att tycka om att umgås med andra människor, är en norm så stark att den som väljer en annan väg ofta sjukdomsförklaras. Så har det varit för mig. Min asocialitet ses som ett problem och den skall brytas – till vilket pris som helst. Psykiatrin har lagt ned mycket möda på att försöka få mig att ändra mig, att försöka få mig att tro att min asocialitet är fel och att jag aldrig kommer att må bra om jag inte bryter isoleringen. Ofta ses min asocialitet som själva anledningen till att jag mår dåligt. De säger att jag mår som jag mår på grund av att jag inte ingår i ett socialt sammanhang, att jag inte har en plats där jag hör till och att det är därför jag är deprimerad eller ångestfylld. Att det skulle kunna vara annorlunda, och att jag faktiskt mår bättre av att vara för mig själv, ses som patologiskt tänkande som skall förändras med psykoterapi eller medicinering.

Det kanske är sant att det är en defekt som har gjort att jag är som jag är. Kanske finns det något grundläggande fel i mig. Men det spelar ingen roll vilken orsaken är; jag är asocial och att försöka passa in i den sociala mallen skulle vara outhärdligt.

18 Comments

  • anna skriver:

    en av de bästa artiklar jag läst på länge! hatar också den påtvingade gemenskapen.

    • Katta skriver:

      Tyckte också att den var mitt i prick. Trodde jag var ensam om detta. Trivs bäst själv och njuter när det är tyst och lugnt.

  • Marie skriver:

    Hej Linda, du har skrivit en mycket bra artikel om ett för i dagens samhälle mycket laddat ord SOCIAL gemenskap.
    Själv har jag nästan hela mitt liv vågat att vara social med andra människor när jag känt ett behov av det, oavsett om jag mått bra eller mått fysiskt eller psykiskt dåligt. Behovet av social gemenskap med andra människor varierar för oss alla ovsett ålder, kön och kultur.
    I dagens samhälle skall man vara social, annars tycker vårt populistiska samhälle att vi är konstiga, det är inne att synas och höras till varje pris. Notan blir inte sällan att vi människor bränner ut oss både till kropp och själ för att passa in i informationssamhället och teknikens och möjligheternas ”underbara” värld.
    Det finns så mycket etiketter idag på människor, speciellt i Sverige och vi vågar inte bara vara som vi är, utan försöker hela tiden passa in i mallar som finns överallt. På arbetsplatsen, sjukvården, föreningen, bekantskapskretsen och våra närmaste.
    Människan är ju en social varelse, som vanligtvis förekommer i flockar. Men det finns inga regler för hur många man skall vara och när man vilar och sover så är man ju ensam…………………..

  • Annica Djurberg skriver:

    Mycket fint skrivet – ett riktigt ”scoop” som borde publiceras i kvällstidningarna eller Facebook !!!
    Du är mycket intelligent helt klart.
    Risken att bli asocial är nog också överhängande då människor blivit katastrofalt eller mkt extremt (perforerande med generationslänkning) traumatiserade & tilliten skadats enormt av de allra närmaste.
    PTSD=fullständigt normala reaktioner på ett extremt trauma som kan självläka & innebär bla känslomässig stumhet, handlingsförlamning, flashbacks, förlamning m smärtor in i skelettet & åsyn vitt sken samt inte kunna gå/stå/dricka, gråtattacker etc.
    När det gäller Psykiatri existerar inga bevis (evidensbaserade bevis=långvarig erfarenhet) – baserat på en tro.
    Läs om unga pojkar som fick kvinnobröst med modersmjölk av psykofarmaka !
    BRAVO – BRA JOBBAT TJEJEN !!

  • Anonym skriver:

    Mkt bra skrivet… Har själv blivit mer ovh mer asocial förutom med familj o närmsta vän. Orkar inte spela spelet och lära känna nån ny även om jag önskar att jag orkade. Man blir så trött av allas populäritetshets…

  • Anonym skriver:

    Väldigt insiktsfullt skrivet.

  • Anna skriver:

    Tack för att någon vågar säga detta!

  • saga skriver:

    Tack tack tack för det du skrev för jag läste om mig själv med dina väl valda ord. Så fantastiskt att få någon annans ord till sin egen beskrivning om sig själv. Det kändes så. Underbart. Vartenda ord.

  • Mildred skriver:

    Aaaah… det är alltid lika skönt och befriande att höra att man inte är ensam om det här!

    Jag har vänner, men vill aldrig träffa dem. Vi sms:ar, och en del ger upp efter ett tag. Jag brukar träffa vänner ca. 2-3 ggr/år. Är i övrigt tvungen att vara social – är ensamstående mamma till tre barn, och jobbar med psykiskt sjuka. Nästan ingen ensamtid alls. Vilket knäcker mig. Jag har ALLTID varit ensamvarg, men liksom spelade ”normal” i viss mån. Träffade någon, för det skulle man ju, fick barn, för det var ju så man gjorde. Älskar mina barn, men ibland vill jag bara rymma.Bara öppna dörren och försvinna.

  • Jonathan skriver:

    Det här är verkligen en välskriven artikel av en tjej med starkt självförtroende, det syns verkligen. Din text fick mig att tänka ”äntligen”, för du är den enda på hela internet och som på svenska har en åsyn som är pricis som mig. Seriöst… jag har aldrig tidigare kännt igen mig i någon annas text tidigare, och jag har läst på Flashback i över 6 år. Jag har i 6 år personligen utrett mig själv och verkligen tagit reda på vem, varför, hur, när etc. jag är slash blev som jag är. Själv har jag en ovilja att sätta mig ner och skriva ner mina tankar och tycken, men här har jag nu en text jag kan relatera mig till.

    Jag kommer läsa din text många gånger till framöver, just för att påminna mig själv om att det finns ett bra svar och att jag inte behöver leta mer.

    Vad roligt =)

    • Gert skriver:

      Som sagt… du är inte ensam, vilket i sig är något av det bästa som finns för oss som uppskattar det….
      Läs om HSP också, högsensitiv personlighet.
      Jag tror många av oss ”ensamvargar” har det personlighetsdraget.

      🙂 G

  • Anonym skriver:

    Varför kan man inte få vara den man är . Det viktiga är väl att man inte är elak emot andra människor. Tänk så många , tyvärr, det finns som mobbar och inte visar acceptans mot sina medmänniskor. Vi lever antagligen bara en gång och låt människan själv få bestämma så gott man kan hur man vill leva sitt liv.

  • Gert skriver:

    Fantastiskt bra, Tack!
    Det var som att läsa min egen historia, så skönt att det finns flera, man måste kanske inte gilla att socialisera …. det är mycket i detta som hör ihop med HSP…
    Sök på nätet ifall ni vill läsa om det. 🙂
    G

  • En till skriver:

    Så bra skrivet och med hög igenkänningsfaktor. Precis som du umgicks jag ofta med vänner förut, det hörde till, men insåg när jag drog mig undan att det var lättare. Jag saknar inte att umgås eftersom det ofta innebär dolda krav, man ska med på så mycket. Orkar inte det. Många psykologer har sagt samma sak till mig, ta kontakt med folk etc, till viss del underlättar det på t ex arbete eller utbildning att slippa äta själv på rasterna, men annars? På fritiden vill jag vara ifred. Hatar att höra att människan är en social varelse, människan kanske var tvungen förut.

  • Nicke skriver:

    Jättebra skrivet, kände igen mig helt.

  • Monica Dahlberg skriver:

    Så bra formulerat,tack !vi är många som känner likadant helt enkelt

  • Mari skriver:

    Tack precis så. Då är jag inte ensam

  • Roja Kirkeby skriver:

    Tack så mycket för din fina text! 100% igenkänning. Att vilja vara ensam och att vara asocial (i ordets negativa bemärkelse) är inte samma sak.

Leave a Reply to Gert Cancel Reply

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.