Johan och Martin om fängelsetiden

Fotografen Johan Persson och journalisten Martin Schibbye åkte till Ogadenprovinsen i Etiopien för att ta reda på sanningen om de övergrepp som många som flytt därifrån berättat om. De ville ta reda på hur Africa Oil påverkar regionen. Journalister får inte visum till diktaturen i Etiopien, så de fick ta sig in med hjälp av gerillan. Men de blev beskjutna, skadade och hamnade i häkte. Senare dömdes de till 11 års fängelse för terrorism. Efter 14 månader - 438 dagar – blev de dock frigivna. På bokmässan berättade de om sin nya bok - och deras tid i Kalityfängelset.

Det hela började med att Johan och Martin ville ta reda på vad som egentligen hände i Ogadenprovinsen, där oljebolagen har varit sedan 2006. ”Oljan ger framtidshopp” hette det i media. Men människor som flytt därifrån hade med sig fruktansvärda berättelser om tortyr och förtryck.
Johan och Martin kände ett journalistiskt ansvar gå till botten med detta.  Först inledde de arbetet i London med att intervjua flyktingar, sedan var de i det stora flyktinglägret Dadab i östra Kenya, där många etiopiska flyktingar finns. Efter det reste de till Somalia för att ta sig över gränsen. De var inte speciellt oroliga, eftersom journalister som gripits tidigare hade kastas ut efter några veckor - det var deras värsta scenario.

Johan Persson och Martin Schibbye var fångar i Etiopien.

När de blev gripna utsattes de bland annat för en skenavrättning, och regionens vicepresident gjorde en fuskpropagandafilm med dem. Den skulle användas som ett avskräckande exempel gentemot andra journalister.
I häktet i Addis Abeba satt en mängd andra journalister och universitetslärare fångna. Det här var tiden för den arabiska våren 2011, och de styrande i Etiopien var rädda för ännu en arabisk vår. Därför var det fria ordet under extra stort hot.
Efter tiden i häktet hamnade de i Kalityfängelset, där de levde under hemska förhållanden, De jämför fängelset med en svensk jordkällare. Men det värsta var maktlösheten. Att vad som helst kunde hända när som helst, att de inte hade makten över sina liv. Enkla vardagsgöromål blev till stora problem, som att fixa mat eller snus eller tvål. Johan och Martin lärde mycket om människans förmåga att anpassa sig under svåra förhållanden, om den medmänsklighet som fanns i fängelset. Alla möjliga brottslingar - ficktjuvar, knarklangare, mördare, pedofiler, terroristanklagade - delade med sig och visade solidaritet. Alla fick mat. Fängelset försökte ställa olika fångar mot varandra, etiopier mot icke-etiopier, muslimer mot andra och så vidare. Trots detta växte det fram ett samarbete mellan de olika fångarna. Visst fanns det våld och sjukdomar omkring dem, och vissa som inte fick vård dog. Men egentligen finns det inga onda människor, konstaterar Johan och Martin. Det är bara omständigheterna som är bedrövliga. En lärdom de fått av fängelsetiden, är att tillsammans fixar man vad som helst.

När polisen hade gjort sin utredning av deras fall och rättegången närmade sig blev Johan och Martin oroade när de fick se andra journalister komma från rättegångssalen. De hade fått hela sina livsverk, alla sina artiklar, mot sig - som bevis för att de var skyldiga. "Förstår du inte att detta kommer att bli en enda stor mediacirkus?", sade Johan och Martin till domaren. "Låt dem komma", var domarens cyniska svar.

Huvudbeviset mot Johan och Martin för att vara terrorister var att de innan resan till Etiopien hade varit i London och intervjuat personer som sågs som fiender till den rådande regimen. Bara att ha träffat någon som ansågs regeringsfientlig kunde ge tio års fängelse, och när de insåg att de inte skulle släppas blev bokprojektet viktigt.

De såg sitt uppdrag att dokumentera sina upplevelser, som en extrem form av wallraffande, som gav tillvaron en mening. Lidandet hade varit meningslöst utan bokprojektet.”Boken fick oss att gå upp om morgnarna” berättade Johan, som är dyslektiker, men utvecklade sitt skrivande mycket under året med boken. Men samtidigt sörjer han de många fantastiska foton han tagit, och som blev beslagtagna.

Johan och Martin berättar också om de böcker de läste i fängelset, och som fick betydelse för dem.  Den första bok som ambassadören lyckades få fram var ”6 år som fånge hos FARC-gerillan” av Ingrid Betancourt. Ambassadören bad om ursäkt för att detta nog inte var en så upplyftande bok att läsa när man var fängslad, men Johan och Martin lusläste den i jakt på knep för att klara fängelsetiden. Några direkta knep hittade de inte, men de fastnade vid ett stycke i boken där Betancourt beskrev när hon var fastkedjad naken och utan toalett. Då tänkte hon ”Jag kan ändå bestämma vem jag är inom mig”. Det gav Martin tanken att ”jag är journalist”. De fick väldigt skiftande böcker att läsa. Bara politik- och fängelseböcker blev ju lite för tungt så då var det en lättnad att läsa till exempel ”Ego-girl” av Carolina Gynning och drömma sig bort till Stockholms ytliga stadsliv. Men alla böcker skulle gå igenom censuren i fängelset.  När de fick en Lonely Planet reseguide blev de misstänkta för att ha planerat ett attentat tillsammans med några interner – bara för att det i boken fanns en karta över Etiopien och Eritrea.

De gav vidare böcker till sina medfångar från olika länder. Många fick läsa om sitt land för första gången. Det var väldigt betydelsefullt för dem som tidigare inte läst något kritiskt om sitt land.
Naturligtvis kände de en skräck för att bli bortglömda. Men samtidigt samlades det in pengar till deras familjer, så att de slapp sälja hus och hem för att kunna hälsa på Johan och Martin och betala rättegångskostnaderna. Även andra fångar, vilkas anhöriga inte ens visste att de fanns i fängelset, kunde nu skicka hälsningar via Johan och Martins familjer till sina anhöriga.

Boken 438 dagar av Johan och Martin.

Boken 438 dagar av Johan och Martin.

Fängelset var som ett eget litet samhälle. Det var aldrig tyst. Man bombarderades av nya intryck hela tiden. Johan och Martin beskriver fängelsetiden som en fjorton månader lång vandring i en trappa – och man visste aldrig om och när vandringen skulle ta slut. Det fanns inget utrymme för att vara ledsen, för då hade man inte orkat.
Det var den etiopiske premiärministern som låg bakom fängslandena av Johan och Martin. När han blev sjuk och dog stannade tiden i fängelset. Vad skulle nu hända? Teven stod på högsta volym i två veckor och ingen av fångarna vågade dra ned ljudet, för då kunde de bli anklagade för att ha terroristplaner. Det blev som en masspsykos av sorg, berättar Johan och Martin.
Som överlevnadsstrategi utvecklade Johan och Martin olika hobbies i fängelset, som till exempel att sköta en örtagård. De byggde också en miniatyr av Wasaskeppet, en krigsbåt! De funderade på att gömma sina anteckningar i båten för att få med dem ut. När de berättade planen för medfångarna gapflabbade de åt dem. Det var ett alltför uppenbart ställe att gömma saker på och skulle misstänkas i första hand. Istället fick de rådet att sprida ett rykte om att de skulle smuggla ut anteckningar i båten. Det gjorde de, den blev beslagtagen och kvar på fängelset finns fortfarande ett Wasaskepp. Anteckningarna fick de ut på annat sätt. Det blev lite som en omvänd trojansk häst”, förklarar Martin.

De har fått många frågor kring vad de tycker om utrikesminister Carl Bildts agerande i den här historien. Bland annat att det första uttalandet han gjorde om fängslandet gick ut på att Johan och Martin fick skylla sig själva, och att han sitter i styrelsen för Lundin Oil (som äger det företag som är aktivt i Ogadenprovinsen).  Johan och Martin var först inte så pigga på att uttala sig om Carl Bildt men sade till slut att det var ett korkat uttalande. De sade också att de själva inte skulle sätta sig i styrelsen för Lundin Oil. De upplevde ändå ett stort stöd från UD som de träffade 50-60 gånger under fängelsevistelsen. Men om detta händer igen borde utrikesministern ringa direkt och säga att ”det är inte okej att fängsla en svensk journalist”. Dessutom borde journalistkollegor och diplomater agera direkt.

Det politiska läget mellan Sverige och Etiopien har inte direkt förändrats av denna händelse. Johan beskriver det som att det ”varit ett försoningsknull mellan våra länder”. Relationen är alltför viktig eftersom ”Etiopien är en geopolitisk diamant i Afrika”.

Johan och Martin berättar vidare om sina vänner och kollegor som sitter kvar i fängelset. Det skrivs inte längre om dem, vilket gör boken ännu viktigare. De är aktiva i bland annat sociala medier för att hålla uppe uppmärksamheten. De har också startat en fond, Kalityfonden, som ger stöd till fängslade journalister över hela världen med till exempel medicin, mat, pengar och advokathjälp. Tio kronor per bok går till den fonden.
Johan och Martin berättar att det år som gått efter fängelsetiden inte alls varit så fritt som man kan tro. Martin säger till exempel att han inte var en så närvarande make detta år efteråt eftersom han var ”kvar” i fängelset. Att skriva har varit som att gå tillbaka dit. Johan och Martin har tillsammans skrivit boken med hjälp av utsmugglade anteckningar och bearbetat allt som hände. Att skriva var som en terapi, ett sätt att lägga det hela bakom sig. Nu när boken är klar känner de sig mer fria än när de var nyutsläppta från fängelset för ett år sedan. ”Vi har skrivit oss fria” säger de.

Text: Angelica Larsson

Diktaturens fångar - dokumentär på svtplay
Johan och Martin fick aldrig ta reda på sanningen om vad som hände i Ogadenprovinsen. Men i denna dokumentär kan man se presidentens tidigare medarbetare Abdulahi Hussein berätta från sitt perspektiv. Här finns också filmat material från Johan och Martins tid i öknen.

438 dagar
Johan och Martins egen websida med nyheter från dem och länk till den intressanta boken, Kalityfonden, twitter, instagram med mera.

Det här inlägget postades i Artiklar, Samhälle och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera