Glimtar ur psykiatrins skrämmande historia

Walter Freeman var föregångsman inom lobotomin i USA.

Förr i tiden betraktades psykisk sjukdom komma ifrån djävulen. Men för omkring 200 år sedan började en mer vetenskaplig kamp för de lidandes psyken. Frågan är om de blev bättre för de sjuka? Pinorna och förnedringen fortsatte, men med nygjorda modeller.

Behandlingens syfte var helt enkelt att med fysisk smärta eller skräckfyllda upplevelser skrämma den sinnessjuke till sans. Påhittigheten att framställa plågsamma sätt att göra detta på var stor. Personalen kunde placera likdelar som patienten skulle hitta eller klä ut sig i djurpälsar som de gick runt på avdelningarna i mitt i natten för att ytterligare skrämma de intagna. Ett annat exempel var svängmaskinen. En metod importerad från England. I en svängstol snurrade en skötare runt en intagen tills denne svimmade och behandlingen ansågs färdig.

Det förekom ren misshandel, hugg och slag men även andra mer raffinerade varianter – den sjuke kunde piskas på insidan av låren med brännässlor eller brännas över hudytan med frätande medel.

På överbelagda inrättningar kedjades intagna fast med bojor runt halsen, benen eller armarna. De kläddes i tvångströjor, läderhandskar utan fingrar, lades i dårkistor och ”engelska skåpet”, där de kunde få vistas i flera månader. Under åtta till tio timmar dagligen kunde den intagne ”korsfästas” med händer och fötter fängslade vid tak och golv. ”Detta antas dämpa raserianfall, främja utmattning och sömn, göra patienten ofarlig och foglig, samt inge honom en känsla av respekt för läkaren”, sa den tyske läkaren Emil Karpelin 1917.

Det finns en uppsjö av fler exempel av grymma behandlingsformer av psykiskt sjuka genom historien.

En av de mer bestialiska metoderna var lobotomin. Längst fram i hjärnan sitter frontalloberna där bland annat känslorna är placerade. Genom att förstöra hjärnvävnad med ett föremål som stacks in och rördes runt i dessa områden lyckades läkarna förändra patientens beteende.

Lobotomins föregångsman, Walter Freeman, ledde 1936 den första lobotomioperationen. Till sin hjälp hade han en assistent med kirurgisk utbildning eftersom han själv saknade en.  Han skulle dock med tiden utföra många operationer själv, trots faktumet att han själv saknade denna kompetens.

Kapa länken till känslorna

Filosofin bakom ingreppet vilade på att hjärnans frontallober styr en människas beteende, medan känslorna kommer från en del av hjärnan som kallas thalamus. Lyckades man bara kapa kopplingen mellan de två områdena skulle patienterna bli fria från det kaos och den oro som styrde deras liv.

Alice Hammatt, en 63-årig kvinna från Kansas, blev den första att utsättas för lobotomi. Hon led av sömnlöshet, oro och ångest och var på väg att bli inlagd på en psykiatrisk klinik.

Efter att Hammatt sövts ner borrade kirurgen två hål genom hennes skallben vid tinningarna. I hålen förde han sedan in en halv centimeter bred spatel. Allt övervakades och instruerades noggrant av Freeman som satt på en stol bredvid och talade om exakt hur kirurgen skulle föra instrumentet för att skära av de rätta nervbanorna.

Fyra timmar efter operationen vaknade Hammatt med ett rofyllt uttryck, och som till synes utan ångest, enligt Freeman. Han tolkade detta som att ingreppet  lyckats.

Inspirerad av en italiensk läkare bestämde sig Freeman något senare för att ta vägen genom ögonhålan istället för att borra hål vid tinningarna. Detta skulle vara ett både enklare och snabbare behandlingssätt.

Lobotomi och  ishackan

Runt ögat, i den så kallade transorbitala kaviteten, är skallbenet tunnare och ligger närmre hjärnans pannlober. Freeman tog ett långt skarpt föremål som kirurgiskt redskap. Vid det första tillfället en ishacka från det egna köket.

Efter att ha sövts snabbt med en elchock, blev patienten temporärt medvetslös. Det var nu lobotomin kunde starta. Processen började med att Freeman vek upp patientens bägge ögonlock och förde in långa spetsar ovanför ögongloberna mot det sköra ben som delar ögonhålan från hjärnan.

För att tränga in i pannloben slog Freeman med en gummiklubba ett par hårda slag och de vassa nålarna trängde in nästan en decimeter innan han började vicka nålarna fram och tillbaka. Slutligen satte han en kompress mot ögat, drog ut nålarna och torkade av dem.

Hundratals år av mardrömslika behandlingar av psykisk sjuka hade med andra ord fortfarande inslag av skräckfyllda ingredienser. Walter Freeman hann utföra över 2900 lobotomier fram till 1967 innan han gjorde sitt sista ingrepp. Patienten dog och Freeman blev av med sin läkarlicens och han lämnade därmed sin verksamhet.

Trots den grymma behandlingsformen ska man komma ihåg att psykiatrin stod rådlösa inför hur man skulle behandla psykiskt sjuka och Freeman ska därmed inte betraktas som en sadist, vilket hans ingrepp verkligen kan ge sken av.

Biverkningar

I Sverige uträttades lobotomierna på ett mer traditionellt sätt genom att borra två hål i skallbenet. Mellan 1944 ooch 1966 lobotomerades 4050 personer på svenska sjukhus.

Det finns väldigt lite faktasammanställning om biverkningar hos patienterna efter lobotomeringarna, men några av dem ska ha varit fetma, minnesstörningar, lojhet, oförmåga till koncentration, vredesutbrott och en tendens att använda vulgärt språk vid opassande tillfällen.

Biverkningarna ignorerades för det mesta eftersom lobotomierna ofta ledde till att många som tidigare ansågs som kroniskt sjuka kunde lämna de överfulla sjukhusen. Omöjligt att glömma är ändå alla de som fick sina personligheter stympade för alltid och inte minst de som dog av ingreppen.

Lobotomi förekommer inte längre som behandlingsmetod. Vi vet fortfarande för lite hur hjärnan fungerar och riskerna anses allt för stora.

Det var när de första antipsykotiska läkemedlen lanserades i mitten på 1950-talet som behovet av mardrömslika behandlingsmetoder försvann. Läkemedlen botade inte alla psykisk sjuka men medicinvetenskapen hade äntligen fått ett medel som med sin speciella antipsykotiska effekt mildrade eller helt tog bort olika symtom vid olika psykiatriska tillstånd. Patienter skrevs ut från institutionerna, stormavdelningar kunde stängas, isoleringsrum öppnas och tvångströjor hängas på galgen. Än idag är det i första hand psykofarmaka som används för att behandla psykisk sjuka även om ECT (en form av milda elchocker) fortfarande används mot svåra fall av depression. Idag läggs de svåraste fallen som ”en sista utväg” i så kallade bältesängar. Patienten binds fast i armar och ben på en säng och får sedan ligga där tills denne lugnat ner sig. Kanske kommer vi att tycka att denna metod är lika grym som andra förlegade metoder om några år. Om vi inte redan gör det.

Vi vet fortfarande för lite om hur hjärnan fungerar, 90 procent av den är dold i mörker. Om hundra år kommer man förmodligen fasa eller skratta åt de metoder vi använder idag. Men allting utvecklas, även psykiatrin. Förhoppningsvis till det bättre.

Text: Joakim Lindvall

Tvångsmetod som fortfarande används inom psykiatrin.

Tvångsmetod som fortfarande används inom psykiatrin.

Det här inlägget postades i Artiklar, Psykisk hälsa, Tema och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera