Traces – nycirkusföreställning med bredd


Det kanadensiska nycirkuskompaniet 7 Fingers besökte häromveckan Stora Teatern i Göteborg med föreställningen Traces. Vi upplevde en stund av lycka - och ett stänk av besk eftersmak.

Traces_scenografiEn lyckokänsla infann sig då jag helt oväntat betraktade ett hav av blinkande lampor som ackompanjerades av intressant elektronisk musik. Höga ambitioner gjorde öppningen av föreställningen minnesvärd. Pirret i magen när akrobaterna på ett fartfyllt, våghalsigt och mycket skickligt sätt utförde sina konster var detsamma som uppstår av att åka den största åkattraktionen på ett nöjesfält. Musiken och ljussättningen förstärkte allvaret på scenen, men tyvärr  tog de också fokus från akrobaterna som till viss del hamnade i bakgrunden. En inledning utan dessa komponenter hade satt akrobatiken i centrum utan att för den skull upplevas som lågmäld.

Efter den överväldigande öppningen presenterade de sig på svenska, det framgick att de kom från världens alla olika hörn och hade cirkusen som ett gemensamt språk. Presentationen visade att akrobatik inte var deras enda vapen för att få publikens uppskattning. Med humor och charm fick de oss att applådera entusiastiskt.

I en akt där koreografi, känsla och teknik sammansmälter till en magisk enhet  besvarar de frågan; i hur många olika gymnastiska ställningar  kan någon läsa en bok? Hela akten utspelar sig i en fåtölj och med hjälp av den tar en av akrobaterna sig an frågeställningen på ett nyfiket, utforskande och nytänkande sätt.

Det lyser igenom att dans inte är gruppens huvuddisciplin. Vid upprepade tillfällen är det osynkroniserat  och även om missarna är så gott som omärkbara drar de ner helhetsintrycket. Överlag finns det ingen riktig röd tråd i föreställningen, de koreograferade dansstyckena känns mer som utfyllnad och spex än en del av en story.  Gång på gång lämnas jag som åskådare desorienterad över sammanhangen bland de olika momenten under föreställningens gång.

7 Fingers största tillgång är den stora bredden av discipliner akrobaterna behärskar. De levererar otaliga akter av varierande svårighetsgrad och med hjälp av olika rekvisita visar de prov på en kreativ mångfald.

Min uppfattning är att nycirkus har skapats av människor som brutit sig loss från den traditionella cirkuskulturen. Därför blir jag både förvånad och besviken när jag vid flera tillfällen i föreställningen uppfattar en underton i humorn och berättartekniken som bygger på könsstereotyper. Där ensemblens enda kvinna på ett subtilt sätt förminskas och de starka muskulösa manskropparna mest blir bärare av ett testosteronfyllt mansideal. Jag undrar vad detta har i nycirkus att göra, Men tyvärr förstår jag också att den här typen av normativa återgivningar säkert går hem i vissa kulturer. Och att producenterna förbisett det faktum att det som tas väl emot i en kultur inte alltid uppskattas i en annan. För en nycirkuspublik som är väl medveten om genus och sociala strukturer lämnar de ovan nämnda subtila antydningarna en besk eftersmak.

Text: Embla Källén

Det här inlägget postades i Kultur, Recensioner & reflektioner, Scenkonst och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera