Titel: Biutiful
Genre: Drama
Regi: Alejandro González Iñárritu
Medverkande: Javier Bardem, Maricel Álvarez, Hanaa Bouchaib, Guillermo Estrella, Eduard Fernández.
Land: Spanien/Mexiko
År: 2010
Längd: 147 min
Javier Bardem tycker jag hör till de riktigt stora skådespelarna. Med en utsökt precision kan han ge liv åt allt ifrån invalida med dödslängtan till hänsynslösa yrkesmördare. Det senare spelade han i bröderna Cohens No country for old men från 2008 och gjorde därmed ett av de ruggigaste skurkporträtten jag sett på film. I Biutiful spelar han en sorgtyngd man vars liv tar en drastisk vändning när han får beskedet att han har prostatacancer.
Efter en kort och drömlik sekvens i filmens inledning får vi följa med in på en läkarmottagning där småfifflaren Uxbal (Bardem) får beskedet att han har en långt gången prostatacancer och endast ett par månader kvar att leva. Till vardags försörjer han sig som hälare både i handel med svart arbetskraft och med stöldgods, inget som ger honom någon större inkomst. Han bor i Barcelonas fattigare kvarter och lyckas nätt och jämt försörja sig och sina två barn. Trots den ekonomiska bristen är stämningen varm och familjär. Uxbals relation till ex-frun och barnens mamma, den manodepressiva Marambra, är desto mer labil. Marambra försörjer sig som prostituerad och söker sällan upp familjen mer än när hon behöver pengar.
Något som gör Uxbal unik är hans förmåga att kunna kommunicera med nyligen avlidna. Vi får igenom de dödas själsfigurer som ibland visar sig berättat för oss att han faktiskt ser saker som inte andra ser. Han vandrar Barcelonas gator som en slags domedagsprofet försjunken i melankoli och nu även i sjukdomen som hela tiden tilltar. Han framstår, trots sin kriminella verksamhet, ändå som en human människa som kämpar för att människorna runt omkring honom ska få en så dräglig tillvaro som möjligt. Brodern, som är Uxbals raka motsats, hänger ständigt på nya klubbar med nya tjejer. Han har även en sexuell relation med Marambra.
Jag vet att många talar sig varma för den här filmen. Många lovord rör spelet från Javier Bardem och det är just det som är filmens stora behållning. Han är högst närvarande i varje scen och man kan säga att Bardem i den här filmen, lite krasst uttryckt, är rätt man på fel plats. För det är snarare regissörens berättarspråk som förvirrar mig. Alejandro Gonzáles Iñárritu har tidigare regisserat filmerna Babel och 21 gram. Den förstnämnda upplevde jag led av precis samma splittring som jag anser att Biutiful gör. Till exempel är sidohistorien om det homosexuella kinesiska paret ett spår som jag inte tycker har någon som helst betydelse för berättelsen i övrigt. Iñárritu vill berätta mycket med sina filmer, och det är inget som helst fel med sådana ambitioner. Problemet uppstår när man inte låter en historia ta den tid den tar och istället för att specificera sig vill man få med allting. Slutresultatet blir överlastat och på tok för ostrukturerat för min smak. Jag tycker det är synd då jag ändå känner att både regissören och filmen har betydligt mer att ge.
