På Artistens egen lilla teaterscen kan man under maj månad se pjäsen Pornografi, i regi av Moqi Simon Trolin och spelad av Artistens examenselever. Föreställningen är en poetisk, frenetisk och utmanande pjäs som inte lämnar någon oberörd.
En julivecka i London 2005. Live 8-galan pågår för fullt och snart ska det meddelas att staden har utnämnts till OS-arrangör 2012. Drygt ett dygn efter beskedet kommer London att drabbas av fyra terrorbombningar. Detta är fonden för berättelsen. Under två och en halv timma får publiken sedan stifta bekantskap med ett antal olika människoöden, inbakade i fem separata små historier. Den första skildrar en stressad, medelålders kvinna som berättar om sin verklighet samtidigt som den spelas upp för oss. Hon är missnöjd med tillvaron som består av småbarn, en träig man och ett jobb hon vantrivs med. Någonstans har livsgnistan försvunnit. Helena Gezelius behärskar rollen med finess, även om hon blir lite statisk i sitt konstant höga berättartempo. Särskilt denna första historia i pjäsen lider emellanåt av detta tempo. Replikerna smattrar som en kulspruta ur skådespelaren och ibland är det svårt att hänga med i vändningarna. Dock blir pjäsen som helhet bara bättre i och med att de enskilda styckena blir allt mer intressanta och med en varierande intensitet.
Foto: Lars Lejring
Hur ofta får man se en äldre kvinna onanera? Hur ofta vill man ens se en äldre kvinna onanera? Marina Nyströms karaktär tvingar oss likväl att se det, och varför skulle inte äldre ha rätt till sin sexuallitet? I en scen beskriver hon ett pornografiskt videoklipp som hon ser på i sin dator, och visar att hon tänder på förnedringen i det. Förbjudet så det förslår! I en annan scen vandrar hon förvirrad på gatorna och söker efter gemenskap. ”Skratta inte åt mig” bönar hon. Ändå är det den funktionen hon fyller mest: det som skrattobjekt. Åtminstone att döma av merparten av publikens reaktioner. Jag kan inte undgå att tycka att det är tragiskt, och jag får känslan av att folk skrattar mer för att de ska än för att de verkligen vill det. Det är som att karaktären inte har rätt till någon egen historia, huvudsakligen på grund av sina yttre attribut, som tydligen ger oss rätten att förlöjliga henne. Förlöjliga istället för att känna med. Personligen kan jag inte undgå att känna med denna kvinna.
Lite rolig kuriosa är att skådespelaren Marina Nyström, innan hon gjorde sin storslagna entré, knappt hade gjort ett ljud ifrån sig under pjäsen. Nu höjer hon ensam betyget på föreställningen med sin insats. Det ska dock sägas att pjäsen i nuläget är väl lång och hade mått bra av att bantas ner några kilon. Ibland hinner intensiteten försvinna, även om det som nämnts tidigare oftast går undan rent fysiskt. Det känns som att man i ensemblen velat få med precis allt i berättelsen och att tiden inte riktigt räcker till. Helhetsintrycket blir lite splittrat.
Det går undan även i pjäsens andra episod. Vi introduceras för en arg och frustrerad ung kille spelad av Nina Haber. Mobbad och drabbad av diverse besvikelser är självkänslan körd i botten, och i sina rop på hjälp gör han desperata försök till att lappa ihop sin sårade stolthet. Han utvecklar bland annat en osund fixering vid sin lärare. Detta kombinerat med ett stort behov av bekräftelse gör honom maktgalen och oberäknelig. Till slut vill han helst av allt bara spränga skiten i luften. Han stirrar hotfullt på oss samtidigt som han frågar: ”Tror ni inte att jag vågar?”
I nästa stycke får vi ta del av ett så pass tabubelagt ämne som incest. Sebastian Sporsén och Elin Söderquist spelar syskonparet som återförenas efter att ha varit ifrån varandra under en längre tid. De inleder så småningom ett sexuellt förhållande som till slut övergår i besatthet. Olika versioner av Pink Floyds Comfortably Numb sjungs återkommande av den återstående delen av ensemblen. Tillsammans med Tryggve Lunds oljudskomposition visar det på ett kusligt sätt huvudpersonernas undermedvetna stämningslägen. Effektivt förstärks bilden av hur två vilsna människors längtan efter kärlek blir till ett tvångsmässigt frossande i destruktiv njutning och förbjuden lust. Detta stycke, ett av pjäsens bästa, visar knivskarpt hur jakten på tillfredsställelse kan förvandlas till ett missbruk. Det är lika fascinerande som obehagligt att titta på.
Följande berättelse slår an en lite annorlunda ton åt pjäsen. Här är det mer känslorna under en välpolerad yta som får komma fram. Vi får möta en lektor och hans före detta elev som på hennes initiativ har bestämt ett möte. Hon är ung, vacker och rättfram. Han är dubbelt så gammal och har sett livets bästa år. Inledningsvis är kvinnan insmickrande och verkar mån om att få den gamle läraren så bekväm som möjligt i situationen. Man undrar lite över hennes egentliga syfte med mötet. Ju mer berättelsen utvecklas desto mer ombytta blir dock rollerna. Det ska till slut visa sig att de har helt olika avsikter med träffen. Bianca Kronlöf och Sigmund Hovind är båda begåvade skådespelare som bär upp sina roller med bravur. Tillsammans bidrar de till att skapa en komplex och abstrakt stämning, det är som hämtat ur ett verk av Roy Andersson eller Franz Kafka. Dock tycker jag att intensiteten ifrån föregående stycke har mattats av något. Då jag blev så pass engagerad av syskonhistorien, bidrog det till att jag inte fann denna del i pjäsen lika intressant.
I den femte och sista historian kommer så höjdpunkten. Marina Nyström äntrar scenen i skepnad av en äldre dam. I långa monologer får vi lära känna en skröplig, ensam och förvirrad människa. Hemmet är hennes isolerade tillflyktsort, där hon helst går klädd i sin döde mans morgonrock, antagligen som ett minne. Utanför lägenheten vandrar hon mest Londons gator som en främling. Detta är ännu en episod som visar hur ensamhet och längtan efter närhet kan ta sig uttryck, och i likhet med incesthistorian visar den det på ett högst förbjudet sätt. Här är det åldern som är den obekväma faktorn. Att karaktären är kvinna spelar också in, och kanske mest av allt; att hon trots sin ålder bejakar sin sexuallitet. I dagens samhälle finns det betydligt mer attraktiva upplägg för en historia. Nu handlar detta emellertid inte om vad som räknas som attraktivt, utan om vad som är intressant.
Jag läser i en intervju med regissören Moqi Simon Trolin att han med pjäsen vill sätta fokus på vår tids objektifiering, både av oss själva och av varandra. Om man själv känner sig betydelselös är det väldigt lätt att börja se på omgivningen med samma ögon. Denna ensamhet och utanförskap drabbar även flera av karaktärerna i pjäsen. Mot slutet får vi följa sju självmordsbombare tiden innan dådet. För att kunna begå terrordåd och döda ett stort antal människor menar regissören att man måste ha upphört med att se sina offer som just människor. Det sker en avhumanisering, eller objektifiering, och det är här som man kan få in pjäsens namn, Pornografi, i sitt sammanhang. Regissörens ord kompletterar verkligen mina egna funderingar om pjäsen, och det är så befriande skönt med konst som verkligen vågar utmana. Som inte bara pladdrar utan också menar och betyder. På riktigt.
Ordet pornografi, i ordets rätta bemärkelse, kan i det här sammanhanget ses som frosseri som leder till missbruk. Och det är vi som är missbrukarna, av bekvämlighet och en ytlig jakt efter välbehag. ”Skrattar du eller gråter du?” En replik som återkommer i flera av episoderna. Är vi säkra på att vi skrattar, och varför skrattar vi i så fall? Vad är det som säger att vi inte lika gärna gråter? Pjäsen skildrar ett samhälle där man inte ser varandra, där var och en helst borde sköta sitt. Ändå tycks där finnas så många frågor under ytan hos människorna. I nyfikenhet sneglar vi på varandra i smyg men spelar nonchalanta vid en konfrontation. Så många människor, ändå vet vi inte mer om varandra. Världen är som en enda stor tunnelbanevagn i ständig rörelse. Men vi vill ha ett eget säte för oss själva.
Text: Andreas Hallén
– Privat är jag egentligen ganska blyg, men på scen brinner jag, säger Marina Nyström, en av de sju skådespelarna i produktionen Pornografi. Hon växte upp i Södertälje, och mycket tidigt i livet fastnade hon för att uttrycka sig via teaterscenen.
– Jag spelade faktiskt teater redan på dagis. Kommer ihåg att jag fick en Pippi Långstrump-peruk som jag vägrade att ta av mig, jag ville spela rollen som Pippi dygnet runt.
På gymnasiet var det självklart att gå teaterlinjen och sedan vidareutbildade hon sig bland annat på Skara Skolscen. Nu har hon just avslutat sina studieår på Högskolan för scen och musik här i Göteborg. Marina har också ett stort intresse för regi och för något år sedan fick hon ett regipris för en kortfilm av WIFT – Woman in Film & Television. Hon har också under flera år hållit i teaterkollon i sin hemstad och varit lärare i scenisk gestaltning för gymnasieelever.
– Mina föräldrar tyckte väl först att mitt yrkesval kändes lite skört och osäkert. För mitt eget bästa hoppades de att jag skulle utbilda mig inom en mer ”normal” och trygg bransch. Men när jag under en period hade en roll i Strindbergs Inferno på Dramaten i Stockholm tyckte pappa ändå att det var lite märkvärdigt, när han vid ett tillfälle skulle skjutsa mig till teatern.
Marina säger att en viktig drivfjäder i jobbet som skådespelare är en stor nyfikenhet på människor och mänskliga betenden.
– Jag lägger jättemycket tid på att studera människor på stan och studera hur de rör sig, vilka gester och vilken mimik de har i olika situationer.
Text: Lars Lejring
