Det har varit en lång period av oskuldsfulla flirtar och ett naivt trevande efter närkontakt. M83’s frontfigur Anthony Gonzalez har förenats med 80-talet. Det sker kompromisslöst och utan något tecken på ironi. Han menar allvar, han är charmigt kär och är inte rädd att visa det. Nu har de slutligen förenats i en blöt kyss med fyrverkerier och en applåderande publik som kuliss.
Tidigare har M83:s musik oftast bestått av täta ljudmattor med gitarrer och storslagna trummor. Det var först i och med 2007 års alster Saturdays = Youth som lyssnaren fick en föraning om deras förtjusning i 80-talet. Men på Hurry Up, We’re Dreaming sparas det inte på krutet. Vad som tidigare ansetts närmast förbjudet hos den popkulturella eliten lyfts fram i rampljuset. På singeln Midnight City vräker de på med ett saxofonsolo, i Claudia Lewis hörs en slapbas kompa storslagna synthslingor. Man finner på samma låt även ett keytar-solo som får mig att misstänka att Chick Corea hoppat in som gästmusiker. Faktum är att väldigt många av spåren på detta album frammanar en bild av hockeyfrillor, stentvättade jeans och axelvaddar. För bara några år sedan var det nästan otänkbart att liknande associationer skulle figurera i modern musik. Jag får känslan av att skivan bitvis är en ursäkt riktad till det förlegade och hånade, det som många tidigare skrattat ironiskt åt och avfärdat som smaklöst.
Skivan inleds med ett storslaget stycke där den amerikanska sångerskan Zola Jesus bidrar med sin röst. Det är omvälvande, generöst och framförallt ger det lyssnaren en känsla om i vilken riktning detta album är på väg. Man märker snabbt att de helt tagit avstånd från begreppet ”less is more”. Faktum är att större delen av skivan genomsyras av något som nästan kan liknas vid storhetsvansinne. Mycket musik som balanserar på gränsen till det pretentiösa riskerar att falla platt, men M83 lyckas behålla trovärdigheten och passionen genom att aldrig tappa greppet.
Anthony Gonzalez, drar det största lasset när det handlar om komposition, produktion och arrangemang. Och jag kan verkligen identifiera mig med hans ambitioner: att försonas med sin musikaliska uppväxt, försvara det glättiga och tvätta bort den ironiska stämpel som mycket av 80-talets musik har fått. Det fullkomligt lyser tonårsromantik om albumet – lukten av den där speciella parfymen och pirret i magen man fick första gången man dansade tryckare till någon ballad på skoldiscot.
Nackdelen med albumet är dock att det ibland kan te sig aningen spretigt med alla mellanspår. De bör fungera som en brygga till nästa låt, eller som ett kort stycke som med sin enkelhet kittlar till. Jag känner att vissa delar hade kunnat skalas bort, att filtreringsprocessen inte riktigt blev fullständigt genomförd.
Men detta är en småsak i jämförelse med vad denna skiva trots allt står för. Det är kompromisslös kärlek, längtan och ett litet stänk av gnistrande ångest. Musikaliskt är det väldigt enkelt att misslyckas med att förmedla dessa känslor, men det är precis den fällan som Hurry Up, We’re Dreaming undviker. När skivan väl är färdigspelad känner jag spontant att jag vill vara statisten i bakgrunden som börjar klappa händerna i ensamhet, för att senare höra hur hela publiken följer mitt exempel och hyllar det förälskade paret som äntligen fått kyssa varandra i strålkastarskenet. Vissa album får mig att återfå hoppet om kärlek. Detta är sannerligen ett av dessa album och det skall det prisas för.
