Vuxenrelation till föräldrar?

Finns det en tydlig övergång till vuxenlivet? Någon tidpunkt då man helt stannar upp, ser på omvärlden med andra ögon, sträcker på sig och andas in luft av självsäkerhet och trygghet. Man klarar allt som man ska klara av, har ett bra jobb, stadig ekonomi, ett fint hem och en massa bra relationer till människorna i sin omgivning.

Kanske har man till och med skapat en egen familj med partner och barn. Och relationen till sina föräldrar, den är mogen och självklar. Man har ju så mycket gemensamt nu när man som sina föräldrar är vuxen, ligger liksom på samma nivå.
Jag har aldrig kommit till den punkten. Inte riktigt än i alla fall.
Varför har jag inte gjort det?
Är det något i mig som inte är riktigt färdigt? Inte helt redo för att leva? Vad är det egentligen som har gått snett?
Jag har absolut haft en bra barndom och uppväxt. Men det stöd jag behövde när jag skulle ta steget in i vuxenvärlden räckte kanske inte till på ett känslomässigt plan.

Hur mycket kan man förlita sig på sin mamma och pappa? Hur mycket hjälp kan man förvänta sig att få under tonåren – och även längre fram i sitt vuxna liv? Eller ska man helt släppa föräldrarna och istället skapa ett tryggt och bra kontaktnät av vänner? För när man når vuxen ålder så är ju ändå tanken att man förväntas ta hand om allt själv; handlingar, tankar och känslor. Samtidigt är det föräldrarna som till stor del har till uppgift att skapa grunden för att det vuxna jaget ska växa. Lite är det väl deras fel om något inte går eller blir som jag vill även i vuxen ålder? Eller? Jag är ju ändå en produkt av dem.

När jag ser tillbaka på mitt liv så var relationen till mina föräldrar till en början självklar, jag skulle inte funnits eller överlevt om det inte vore för dem. Allt kändes självklart även under den senare delen av barndomen. Men det var i tonåren som känslan av att det brustit någonstans i ledet började vakna till liv. Det var också då som klyftan mellan mina föräldrar och mig blev till en avgrund. Jag var alltid väldigt ”mammig” som barn. Men i tonåren uppstod en tystnad i vår kommunikation, inte minst jag blev tyst. Kände så tydligt att barndomen var slut och att jag nu måste jag finna ett nytt språk, ett nytt förhållningssätt till världen. Men det fanns inget sådant i mig att ta till. Jag kunde ju inte prata som ett barn, men var ändå inte tillräckligt mogen och förberedd för att börja agera som en vuxen. Så mitt enda val, eller jag vet inte ens om det var ett val, var att tystna. Jag minns inte riktigt var mamma och pappa befann sig då, i min värld och i mina tankar, men de var ganska långt borta. Tonåren blev mest ett slags vakuum kantat av trauman, trots att man under denna tid egentligen ska hinna så mycket. Man ska mogna både psykiskt och fysiskt och gärna skaffa sig ett brett kontaktnät av vänner, för ensam är absolut inte stark.
Så hur ska man då fixa övergången från barn till vuxen?
Från att vara någons barn som är beroende av föräldern, ska man under tonåren ha en revoltperiod och nästan känna en viss avsky för vuxenvärlden och allt vad den inkluderar. Sedan ska man fortfarande vara någons barn men ändå vuxen och självständig.
Jag kände inte att jag klarade den övergången. Och jag kände att jag inte fick hjälp och stöd från mina föräldrar. Så där satt jag 18 år gammal, vuxen i min omgivnings ögon, och var så fruktansvärt förbannad. Inte minst på mig själv, vilket kanaliserades genom olika självdestruktiva beteenden.

Men också förbannad på mamma och pappa, vilket gjorde att en stor bitterhet och besvikelse växte inom mig gentemot dem. Tänkte att om de hade gjort annorlunda för cirka tio år sedan så hade allt varit mycket bättre. Då hade jag varit mer förberedd för livet. För det är ju faktiskt mina föräldrar som har skapat mig. De har lagt grogrunden där det vuxna jaget ska kunna växa. Varför har de inte ge mig det jag behöver ha för att bli vuxen? Ska de inte kunna sånt? Jag, som deras barn, ska väl ändå inte behöva förklara för dem hur de ska bete sig och agera för att jag ska må bra? Detta var ju första gången jag växte upp, men för dem var ju detta inget nytt, de hade ju själva gått igenom en barndom. De hade också erfarenhet av mina två äldre systrars uppväxt, så de borde väl veta precis hur de skulle göra för att lyckas med mig. Övning ger väl färdighet? Jag tänkte väldigt mycket i dessa banor, men har aldrig riktigt fått något svar på alla mina frågor. Med min mamma var det så att jag alltid var mammas flicka, och är ibland är jag det fortfarande. Att min konflikt med henne blev så stor berodde nog mycket på att jag drabbades av en väldig sorg över att allt blivit som det blivit; att vi gled ifrån varandra. Långt inne i mig gnagde också något som jag inte riktigt ville erkänna. Nämligen att jag inte jobbat tillräckligt mycket för att behålla en bra relation till min mamma. Det fick mig att känna mig väldigt otillräcklig och liten. Stannade nog till lite i min känslomässiga utveckling, till och med kanske backade lite. Det var som att jag ville få tillbaka det trygga med att vara liten och ha en mamma som tar hand om en. I vissa situationer känner jag mig fortfarande som ett litet barn gentemot min mamma. Men det börjar försvinna mer och mer. Med tilltagande mognad har jag börjat se min mamma mer som en person och inte bara ”en mamma”. Mammarollen har hon ju fått fått axla eftersom hon fått barn, det är ju inte vad hon egentligen är som person.

Med pappa har det varit helt annorlunda. Minns inte så mycket av honom från min barndom, eller de tidiga tonåren. Har nästan sett honom lite som en martyr, någon i bakgrunden som slitit i det tysta. Jag har skapat en bild av honom som jag nu har märkt inte riktigt stämmer. Men han är ju såklart mycket mer komplex än den där tysta som bara försörjer sin familj, såklart.

Eftersom jag inte gått igenom så många tunga grejer tillsammans med pappa, vi har levt mer på varsitt håll, har det varit lättare att etablera en vuxenrelation med honom. Det är lite som att vi nu möts när stormen har bedarrat, och vi båda har friska krafter till att lära känna och engagera oss i varandras liv. Jag ser också mer och mer av mig själv i honom, vilket gör att jag kan förstå honom bättre.
Har liksom upptäckt att mamma och pappa faktiskt är som vi vanliga dödliga. Med fel och brister och en massa olika egenskaper. Men det är absolut ingen lätt grej att lära känna sina föräldrar. För ju mer jag lär känna mamma och pappa lär jag också känna mig själv närmare, jag kan spegla mig i dem. Och att möta det egna jaget är inte det lättaste.

Samtidigt tror att inte att man kan komma över barn/förälderrollerna och utvecklas förrän man lärt känna sina föräldrar och kan se dem som egna och fristående individer.

Nu är jag snart 24 år. Jag lever, och mina föräldrar lever. Fastän vi har haft våra strider så har faktiskt ingenting gått sönder som inte går att laga. Det har jag lärt mig efter de senaste tio åren av tårar, skrik, tystnad och ångest. Men det har också funnits en del ljuspunkter, och det allra största som hänt mig är att jag blivit moster.