Den årligt återkommande Dans- och teaterfestivalen i Göteborg, elfte i ordningen, utlovade känslosamma och utmanande ”aha-upplevelser”. Aspekts skribent Maria Ernborg Wendahl valde ut tre av dessa upplevelser. Och tre ”aha” blev det. Tre recensioner, tre möten.
Come Back
På Göteborgs Dans-och teaterfestival visades Doris Uhlichs Come Back. En dansföreställning om fem pensionerade dansare, som här ges möjlighet till en annorlunda comeback. Aspekts Håkan Kristensson och Maria Ernborg Wendahl såg den sena föreställningen torsdagen den sextonde maj.
Titel: Doris Uhlich – Come Back
Koreografi: Doris Uhlich
Plats: Atalante, Övre Husargatan 1, Göteborg
Längd: 60 minuter
Tidpunkt: Onsdag 15/5, Torsdag 16/5, 2013
Ljuset går upp och vi möter fem personer som håller i varsin förstärkare. De är klädda i träningskläder. Först är de helt stilla, och bjuder på det där ögonblicket när publiken väntar på vad som ska komma. De står kvar. Publiken börjar undra. Efter att ha dragit ut på gränsen till hur länge det är möjligt att stå där byter en av dem grepp. En annan ler lite generat. En tredje byter också grepp och knäar lite under tyngden. En efter en ställer de ner sina förstärkare. Förutom kopplingen till tävling om uthållighet (tänk Mästarnas mästare, Robinson etc) anar jag en symbolik för karriär; vem håller längst? I det här fallet var det den ende mannen, något som också talar sitt eget språk.
Föreställningen balanserar skickligt på gränsen, hela tiden på gränsen. Hur länge kan man dra ut på en scen innan det blir tråkigt? Hur spelar man lagom mycket på publikens och dansarnas egna fördomar om vad en pensionerad dansare kan åstadkomma? Hur mycket självförakt kan man visa på scen? Samtidigt, hur mycket stolthet? Dansarna lockar publiken att skratta genom att driva med sig själva, för att sedan helt subtilt visa utvalda delar av vad de kan.
Hela tiden leker de med förväntningar; att bygga upp till något, för att sedan bryta och göra något oväntat. Ett exempel är när mannen, som hela tiden spelat på sin maktposition som man, i en utdragen scen tar på sig en motorcykeldräkt, handskar och skor. Skyddad av sin dräkt är han modig nog att bryta ut i sång, och rösten skalar av hans skyddande attityd in till mänsklighet.
Ett tema är inslag av rocklåtar med dans och sång, någon slags återtagande av den del av ungdomen de missat medan de ägnade all tid åt dansen. Bland annat spelas det ur en förstärkare upp ljud från en inspelning av The Doors ”People are strange”.The Doors spelar en halv takt, bryter, tar om, pratar, bryter, tar om, medan en av dansarna står i en framåtlutad ställning och gör upprepade försök att lyfta ett ben.
En bild som fastnade var en av dansarnas sprattlande som en fisk på land; något som skulle kunna symbolisera svårigheten i en comeback − eller en känsla av utanförskap.
En annan stark scen var när en kvinna gjorde rytmer med utgångspunkt i lårens daskande mot golvet. Hon hade musik i en ipod, och började slå låren mot golvet i någon slags självförakt, för att sedan skapa en rytm som hon byggde ut med fler kroppsdelar. Ett häpnadsväckande rytmiskt mästerverk, helt skapat av kroppens daskande mot golvet.
En annan dansare hänger dubbelvikt över en förstärkare och håller fast sig i den i ångestkramp, allt medan påträngande musik spelas ur förstärkaren. Det skapar en tät stämning där publiken delar dansarens känsla. Återigen drar det ut i tid, och när dansaren helt plötsligt reser sig och rycker sladden ur förstärkaren, suckar hela publiken kollektivt ut sin lättnad.
Bryssel baklänges
I Eric Joris C.A.P.E får tre personer en speciell upplevelse. Med hjälp av videoglasögon, hörlurar och en dator på ryggen kliver du in i en filmad värld, där du kan se dig omkring och gå runt. En guide följer med och förstärker upplevelsen genom taktila inslag.
Titel: CREW_eric joris – C.a.p.e.
Regi och koncept: Eric Joris
Plats: Olof Palmes Plats, Folkteatern, Göteborg
Längd: 20 minuter
När: Onsdag 15/5 – Söndag 19/5
När vi kom till Olof Palmes plats utanför Folkteatern var det redan några personer som gick omkring med ögonmask, hörlurar och datorer på ryggen. Jag försökte att inte titta på dem för mycket, ville låta upplevelsen bli en överraskning. Så var det min tur.
Jag fick på mig ögonmask och en typ av hjälm, hörlurar och en ryggsäck med datorskärm. Genom visiret på hjälmen såg jag personen som skulle guida mig, blev tillsagd att titta ner på mina händer och sedan upp på personen igen. När jag såg upp möttes jag istället av en annan person, en person i filmen som visades. Filmpersonen sa att hon var min guide, och att jag skulle följa efter henne. Hon sa också att tiden skulle gå baklänges; personer gick och pratade baklänges, bilar körde baklänges och ljuden gick baklänges. Det var bara jag som gick framåt.
Personen i filmen/personen i verkligheten tog min hand. Bitvis ledde hon mig, bitvis lät hon mig gå själv. Vandringen utspelade sig i Bryssel, både inomhus och utomhus. Med jämna mellanrum höll guiden för mina ögon, och när hon släppte händerna befann vi oss på en ny plats. Till exempel i en kyrka, att gå över en gata där bilar körde baklänges och att balansera på kanten av ett hustak. Det var en surrealistisk och intressant upplevelse, tycker jag.
De som inte valde Bryssel kunde välja på ett Alice i underlandet-inspirerat äventyr för barn eller ett tsunamidrabbat område i Japan. Eric Joris har under tio år byggt upplevelsesimulatorn.
FEED
Sist ut på Dans och teaterfestivalen var performanceföreställningen FEED av Kurt Hentschläger.
Titel: Kurt Hentschläger – FEED
Koreograf/Koncept: Kurt Hentschläger
Plats: Atalante, Övre Husargatan 1, Göteborg
Längd: 40 min
Tidpunkt: Lördag 18/5, Söndag 19/15, 2013
Vågar du? En sinnesförvridande upplevelse i ett rum fullt av dimma. Så beskrivs föreställningen av arrangörerna. Jag skulle säga en tröttsam upplevelse med andningssvårigheter. Det går lätt att associera till brand, koncentrationsläger eller andra minst sagt otrevliga upplevelser. Om man föredrar den bilden funkar också urspårat åttiotalsdisco. Hur det här överhuvudtaget kan räknas som en upplevelse som människor ska betala för övergår mitt förstånd. När Kurt Hentschläger dessutom räknas som en framstående person, som fått pris för en tidigare performance, känns det befogat att ställa sig frågan vad syftet är.
En annan berättigad fråga är vilken typ av konstnärlig verksamhet som premieras, och på bekostnad av vilken annan?
Det jag kan sätta upp på plussidan är att det triggade mig att komma på egna idéer om hur man bättre kunnat utnyttja dimman. Lite mindre dimma kombinerat med ett par dansare. Om publiken fått röra sig i rummet istället för att sitta parkerade på stolar, hade det gett en helt annan upplevelse. Men det är inte mina egna idéer jag ska recensera.
Upplevelsen bestod av två delar. Första delen var videoprojektioner av fallande, människoliknande kroppar. Det pågick i ungefär tjugo minuter. Variationen var minimal, så gissningsvis var syftet att tråka ut publiken. Andra delen var mellan en halvtimme och fyrtio minuter, och bestod av att lokalen fylldes helt av en tät rök (även kallad dimma). I röken projicerades ljusformationer med stroboskop, samtidigt som dova ljud spelades upp. Det var allt som hände. Upplevelsens största moment av ”spänning” var att det var svårt att andas utan att hosta. Det allra mest spännande var när det tog slut och vi fick hålla i ett rep för att hitta ut från lokalen.
Bra och levande beskrivelser. Med vänlig hälsning P.
Tack! /Maria