Alkoholförbud har införts på strategiska platser i Gamlestaden. Ett populärt beslut, en länge önskad lag. Kommunen vill genom detta markera sitt nyväckta intresse för stadsdelen, beslutat som en liten struntsak i det stora hela. Men ett bland många exempel på Göteborgs gentrifieringsmetodik.
Här ska byggas ett nytt modernt centrum för konsumtion, en plats där vi kan konsumera oss fria. När Gamlestaden var ett fattigt och föga attraktivt område, höll politikerna sig långt därifrån och lät livet där vara som livet där var. Bristen på intresse ovanifrån skapade istället något unikt: en stadsdel formad efter människors behov och förutsättningar. Folk skapade trivsel och folk trivdes förmodligen någorlunda, även där utifrån förutsättningarna.
I planerna för ”nya Gamlestaden” konstateras att det finns problemet missbrukare, i folkmun ”fyllon”, vid hållplatsen SKF, på Gamlestadstorget, längsmed Säveån och kring systembolaget. Vad är då ett fyllo? frågar vi oss; nej ingen frågar – ingen behöver fråga – alla tror sig veta.
Det är så enkelt som de skamligt berusade vi älskar att avsky – som skriker och har sig, stör och kalasar. Dessa vidriga ting, dessa mänskliga avfall vars värde lätt kan mätas i det påtagliga mötet de så envetet kräver.
Bilden av en människa i missbruk har här förenklats till ett ”fyllo”, och med denna förenkling som utgångspunkt konstrueras och förverkligas en politisk och reell problemlösning. Här i Göteborg har man länge gjort praktik av detta. Nu är det områdena runt Gamlestadens tur.
Förenklingarna vävs således in i förändringsarbetet som präglar Gamlestaden. Man säger: Bort, då, med alla fyllon, förbjud, lagstifta och fördriv dem från området (som vi tidigare fördrev dem från Kortedala när systembolaget låg där). Så arbetar Göteborgs kommun. Fördriv de vars symtom fyller denna känsloladdade stereotyp. Så kall syn på människan har vi, när vi låtit fyllo bli ett vedertaget begrepp, att använda som det behövs, när det behövs. Ett fyllo definieras inte djupare än så, inte mer nyanserat än karikatyren ”spillra till människa”. Passar du kriterierna, är du ett fyllo. Vidare tankemöda förträngs av lathet och brist på reflektion – eller fullt medvetet.
Och nu är det alltså dags för förändring. I takt med Göteborgs expansion finner man plötsligt ett stort intresse för stadsdelen Gamlestaden – rusta upp det fula, måla det vitt och integrera medelklass i nybyggda skitfula hus. Allt detta är politiskt styrt, förvanskat av nyliberala stadsarkitekter med depraverad människosyn. Gentrifierringsarbetet fyller ett självklart syfte och ifrågasätts sällan medialt – vilket är politiskt praktiskt.
En ny modern identitet för staden målas upp med moderna penseldrag.
Man kan lätt betrakta vår stads strategier som postkoloniala. Ett återtagande av en tidigare ointressant plats med ett enormt kolonialt självförtroende. De gamla världskolonialisternas gamla trubbiga redskap och strategier återanvänds – man erövrar ovanifrån utan en tanke eller reell kommunikation med människorna som bor i stadsrummet. Givetvis förtäckt av retorisk ”välvilja” – en välvilja som konkretiserat är ett politiskt övergrepp.
I denna ”välvilja” är det viktigt att sortera människor, och i synnerhet att sortera bort. Normerna styrs av en mansdominerad medelklass. Förändringsprocessen tar inget moraliskt ansvar för dig. Nytt ska vara nytt och ”svenska barnfamiljer” (som Gårdstensbostäder uttrycker saken i sin förändringsstrategi) står till mall för formen; återigen en förenklad bild av människan, men fördelaktigt för dem som anses höra dit. Allt medan den ständigt växande underklassen drivs bort med polis eller nya hyrespolicys. En process där rasism och diskriminering är outtalad, men syns väl när staden sätter sina planer i praktik.
Vem är ett fyllo? Vad lägger du själv i det epitetet? Det är ju frågan som alla kan svaret på. Utifrån denna karikatyr av ett människoöde, stärkt av ett moraliskt förfall – tillåts föreställningen, inbillningen, utan problem få finnas till och ge en bild som är grovt felaktig.
Som när Göteborgs Stad på webbsidan ”Bästa platsen” (deras version av demokratiskt inflytande), frågade hur vi vill se vår stadsdel förbättras. 370 förslag samlade man ihop, och tidningen Nordost skrev en artikel om saken. Här valde de att publicera endast ett förslag specifikt rörande Gamlestaden:
”Belysning, bevakningskameror och vakter. Rensa bort fyllosar [sic!] och andra påverkade människor som rör sig (eller sitter) där. Det blir tryggare och trevligare för vanliga människor.”
Läs förslaget, och läs om. Jag valde att kontakta redaktören för publikationen (DirektPress i uppdrag av Göteborgs Stad) och frågade syftet med att publicera ett så bisarrt, cyniskt förslag. Han svarade väldigt kort att han inte upplevde det särskilt cyniskt att publicera citatet, utan försvarade istället förslagsgivarens rättighet att framföra närmast fascistoida åsikter. Journalisten som gjort sammanställningen skrev senare till mig och belyste att ”Nordost” även skrivit en notis om var i Gamlestaden alkoholförbudet inte gäller. Som om det har med saken att göra. Istället ett skapligt exempel på bristande journalistik och bristande pressetik.
Så den allmänna bilden råder – fyllon sitter och skriker vid hållplatsen, festar bort sitt liv. ”Rensa bort!” Vi måste ju få rätt till vårt svenska lugn, vår tystnad – så man kan gå och stå ostört, där man i nuläget går och står stört. Om det ska det målas vitt, måste det målas med flera lager. Här kommer vi med vit färg! avlivar själ, charm och Gamlestadens oplanerade struktur. Forma området attraktivt för de attraktiva. Beslutat och planerat med nya visioner – det vill säga renovera eller riva skiten. Kartan och ritningen följs till punkt och pricka, med barnslig entusiasm. De boende har inte mycket att säga till om. Ovanifrånperspektivet har visat sig funka bra, gentrifieringen av Göteborg utmålas godhjärtad. ”Vi vet hur fint ni vill ha det, vi kan sånt.” Lagstadga bort alkoholförtäringen där den förekommer. Det är bara en liten del av alla ”demokratiska” beslut som tas bakom ryggen på folk. Gräv ned det sjuka, förskjut resterna dit de inte syns.
Människovärdet har erövrats av ekonomer
Människa är människa, fyllo ett fyllo. För det är ju uppenbart att ditt människovärde minskar rejält om du sitter och har kalas vid spårvagnshållplatsen. Men Göteborg ser längre än så – du påverkar framförallt markvärdet. Människovärde = en köpstark person + stabilt köpstark inför en köpstark avslutning – profitabel begravning.
Vem orkar bemöta detta? Jag har svårt att förstå hur man på allvar kan se en människa i nöd, men snabbt skynda förbi för att personen luktar sprit och är full. Dessutom ett aber för stadsdelen. Ett fyllo – så långt hinner man tänka, resten har andra redan tänkt åt dig. Penslat fram en bilderbok för oss att peka i, att vända sida och hitta andra förenklade mänskokarikatyrer, färgglada bilder, sorterade och klara. Så enkla ni är! Se så enkla vi blivit.
Djupare tankar om alkoholismens grund är nedtonade även i organisationer som kämpar för en mer nyanserad syn på psykisk ohälsa (läs (H)ärnkoll, NSPH). Man blundar för missbruk, fast man står och hugger i samma fundament – själslig ohälsa, ångest, depression och den med rötter så djupt förankrade hopplösheten. Skapt och stöpt av drevet mot marginalen: stigmat Svaghet, stigmat Förlorare. Men hur löser du själv att inte stå ut? Strategier finns det gott om här i världen. Alkohol är en strategi bland andra, ganska logisk i sitt sammanhang.
Varför super folk ihjäl sig? Missbruk är en oerhört komplex och dödlig sjukdom. Rotsystemen djupt förankrade i psykisk ohälsa, utanförskap, kris och sorg. Om inte så har sjukdomen alkoholism, beroendet självt, skapat en fysisk och själslig ohälsa där man inte kan rädda sig själv. Här krävs en långsiktig och kvalitativ vård, förtroende nog att överlämna sig själv; att våga söka hjälp. Att då hjärtlöst förskjutas av sina medmänniskor och en förgänglig politisk metodik räddar ingen. För tvärtom. Vem hatar en cancersjuk? Är det skamliga det som styr vårt bemötande av en dödssjuk? Skammen att ge upp? Skammen inte orka verkligheten? Skammen beroende? Skammen svag?
Göteborg kommer att utan vidare protester att göra det de nu gör i Gamlestaden. Kommunen handlar givetvis omoraliskt och människosynen är förgiftad. Men, fullt laglig. Det blir som det blir med det där, låt dem hållas. Vad jag personligen aldrig kommer att acceptera är den koloniala synen på människan som genomsyrar gentrifieringen av Göteborg. Här ska vi låtsas friskt, med lagar och tvång basunera normen! Och med den en kall, psykopatisk syn på människor i nöd. Alkoholism är betraktad som en folksjukdom. En sjukdom som Göteborgs Stad med regelverk sopar ifrån sig. I sin stadsplanerade drömvärld. Och av stor brist på insatser för en kvalitetsinriktad vård. Ett försök att ”rensa” staden från symtomen – så skapar man trivsel.
Låt oss strunta i orsak och fokusera på verkan. Missbruk går inte att ställa upp matematiskt, en ekonom kan inte räkna ut lösningen åt oss. Människan har aldrig någonsin varit så jävla enkel. Den grund gentrifieringen vilar på är omänsklig – en felaktig människosyn. Omoraliska beslut står i relation till en ologisk ekonomi. Politiska övergrepp kan motiveras av ekonomer.
Står Sverige för alla människors lika värde? Givetvis inte, för ekonomer glömmer medvetet en själslig parameter. För någon sådan är inte matematiskt möjlig, ryms inte i kalkylen. Politikernas metodik är förgänglig och media ser förläget bort. Vad det innebär rent konkret: Att sopa problemen under mattan, och låta folk dö utanför den ”nya” vitmålade staden Göteborg, bakom den vita fasaden.
