Under hösten har pjäsen Att begära tre systrar spelats på Göteborgs Stadsteaters stora scen. Uppsättningen utgår från Anton Tjechovs klassiska manus Tre Systrar. För regin står Mellika Melouani Melani. Enligt Stadsteaterns hemsida ger hon ”nytt liv åt Tjechovs klassiker tillsammans med 19 medverkande och medskapande göteborgare, belgiska danskompaniet SOIT och teaterns egna skådespelare.”
Det här låter ju spännande, tänker jag, och beger mig till Stadsteatern vid Götaplatsen med en viss pirrande förväntan. För vad detta än är, så är det uppenbarligen inte en försoffad och dammig dussinföreställning av en gammal och nött klassiker. Föreställningen inleds med en statisk scenbild och en lång tystnad. Tre kvinnor i en soffa, en man i rullstol, tjänstefolk – en rysk överklassinteriör från förra sekelskiftet – små rörelseförskjutningar och fortsatt lååång tystnad … Hm!
Okej, då…men …hm! Undrar om det bara är jag som börjar bli betänksam över hur fortsättningen ska gestalta sig? Man vill trots allt hoppas på att denna tystnad ska utmynna i någon form av konstnärlig förtätning. Men tyvärr konstaterar jag under föreställningens gång att denna uppsättning inte förmår fånga mitt engagemang. Trots att jag vill uppskatta detta. Man låter ju både invandrare, långtidsarbetslösa och mentalt söndertrasade kvinnor och fysiskt handikappade agera på scenen. Att lovorda detta kan knappast bli mer politiskt korrekt. Men när det hela är över och jag lämnar teatern är det tyvärr med tre helt ”felaktiga” känslor inombords: likgiltighet, skuld, genans. Hur har det kunnat bli så här? Under min vandring nedför Avenyn famlar jag i mitt inre för att få bukt med känslorna och sortera i mina upplevelser. Och de är många och extremt splittrade denna afton, det ska gudarna veta.
Foto: Ola Kjelbye
Förutom den faktiskt rejält ointressanta statiska inledningen har det hänt allt möjligt på scengolvet. Det har gallskrikits, folk har fallit huller om buller som käglor, det har skämtats i slapstik-maner, professionella skådespelare och amatörer har huller om buller levererat ibland hörbara och ibland inte hörbara ordharanger, det har festats, onanerats, knullats, onanerats igen och igen, en man har sugit av en annan man, en kvinna har haft en lesbisk kärleksaktakt med en annan kvinna. En spritt språngande naken ung man har exponerat sin kropp i ljuset av en spotlight, Barbie-dockor har bränts sönder till skärande ljudmattor, ett gäng långtidsarbetslösa kvinnor, några med invandrarbakgrund, har i omgångar vandrat ut och in på scenen, en grupp unga dansare har flanerat förbi, kraftiga strålkastare har riktats ut i ansiktet på oss i salongen, några av de långtidsarbetslösa kvinnorna har fått sammanfatta sina olyckliga livserfarenheter – en av dem har spelat en spanskklingande låt på gitarr. En videokamera har periodvis exponerat närbilder av aktörerna på en filmduk… Slutligen har vi fått uppleva ett långt utdraget crescendo, då samtliga inblandade aktörer och statister drabbas av våldsamma spasmer och kryper omkring på scengolvet, samtidigt som en skärande, gnisslande och dånande ljudmatta väller ut i salongen och dekorväggarna rämnar samman.
En konstnärlig jättesatsning, med andra ord. På papperet hur häftigt som helst, en teatercocktail som har allt för alla; lite klassiskt, lite erotisk kittling, lite folklustspel a´la Cederhök/Eva Rydberg, lite dogmatisk pekpinneteater i gammal god 70-talsanda, lite ABF-teater där ”alla kan”, lite ”filmiskt” sammanbrott a´la Skyskapan brinner. Men problemet är att gapar man efter mycket är risken som bekant överhängande att man mister hela stycket. Det är fallet med denna föreställning.
Jag inser naturligtvis att regissören har haft ambitionen att spränga gränser, få oss i publiken att ompröva våra eventuellt fastlåsta föreställningar om vad teater borde vara – och också föra in aktuell samhällsproblematik i teaterns värld. Samtidigt upplever jag att Mellika Melouani Melani någonstans under resans gång tappar tråden. De olika sceniska fragmenten bildar inte en gemensam helhet utan spretar vilt i alla möjliga riktningar. Det är som att stå inför en stor målning, där konstnären inte förmått knyta samman de olika färg- och formelementen till en enhetlig formulering, inte tagit ett steg tillbaka och gett sig tillräcklig tid att betrakta det samlade intrycket, utan fastnat i ett detaljpetande med separata bildelement. Inför ett sådant alster kan man som betraktare fängslas av enstaka delar; vilken fin blå skiftning, se där på den distinkt utskurna negativa formen… Men energin och den dynamiska kraften – som för ett ögonblick kan få en konstnärlig gestaltning att lyfta och väcka en djupare emotion i någon riktning hos mottagaren – uteblir.
Samma upplevelse har jag inför händelseförloppet på Stadsteaterns scen. Jag kommer på mig själv med att förstrött betrakta enskilda fragment. Som i sig kan vara spektakulära, komiska, småmysigt erotiska eller tekniskt finurliga. De magiska ögonblicken, betecknande för all konst som växer fram som en intuitiv inre nödvändighet, lyser dock med sin frånvaro.
Att begära Tre systrar är uppbyggd som ett collage, vi beskådar en rad kontrasterande partier. Till exempel ställs statiska sekvenser av tystnad mot extremt kaotiska ljudmattor, olika mänskliga känslotillstånd vävs ständigt ut och in i varandra. Det är en spännande men svår konstnärlig uttrycksform, som kan skapa hisnande emotionella upplevelser. Jag skulle förslagsvis vilja exemplifiera med den sanslöst utdragna – och i sammanhanget direkt kontrasterande – inzoomningen på Monica Nielsens ansikte i Ingmar Bergmans film Sommaren med Monika. Och varför inte nämna de många bild-, form- och tempoväxlingarna i flera av Andrej Tarkovskijs filmer.
Jag känner uppriktig respekt för det mod och den kaxiga attityd som Melani visar när hon kastar upp mängder av bollar i luften inför projektet Att begära tre systrar. Men ju mer föreställningen rullar på, desto mer desperata förefaller de olika stilbrotten.
Är det möjligen så att vissa sceniska utspel och kullerbyttor tillkommit i stunden under repetitionerna, med en kanske undermedveten impuls att skapa ett slags teatraliskt buller för att dölja bristen på en enhetlig konstnärlig vision? Inför detta har jag svårt att känna annat än förströdd likgiltighet. Men också, som sagt, skuld. För i mina ögon vilar ett socialpornografiskt skimmer över de arbetslösa kvinnornas framträdanden, jag får en obehaglig känsla av att de tvingas schavottera där ute på scengolvet. Det är något som inte känns rätt här, något som gnisslar betänkligt. Jag skulle hellre se en vettig dokumentär om deras situation. Där dessa utsatta kvinnor kommer till tals på djupet, och där deras livsläge sätts in i ett större och förklarande sammanhang. Hur ser egentligen deras villkor ut inför den här föreställningen?
Detsamma gäller den annars helt suveräne ståuppkomikern och föredragshållaren Jesper Odelberg. I sitt rätta element är han outstanding i sitt precisa blottläggande av samhällets brister, men här på Göteborgs stadsteaters stora scen går hans verbala insatser helt enkelt inte fram på ett tillräckligt tillfredsställande sätt. I detta sammanhang är han rätt man på fel plats. Med andra ord; att se Odelberg, de arbetslösa kvinnorna och Göteborgs stadsteaters skickliga skådespelare i detta betänksamma sammanhang gör mig generad å samtliga inblandades vägnar. Samtidigt har jag svårt att tänka mig att denna teateruppsättning är alltigenom representativ för Mellika Melouani Melanis repertoar som regissör. Jag har inte sett något annat arbete av henne, men kontakter jag har förtroende för har i olika sammanhang imponerats av hennes förmåga att pumpa in kreativt nytänkande i teatervärlden.
När Melani inte gästjobbar i Göteborg är hon konstnärlig chef för Folkoperan i Stockholm. Bland annat har hon där stått bakom en nydanande konceptidé till körverket Carmina Burana av Carl Orff, som sägs vara en mycket uppskattad och konstnärligt förtätad uppsättning. Därför frågar jag mig naturligtvis vad det är som, enligt min mening, gått så snett i Att begära tre systrar. Jag har aldrig besökt Folkoperan i Stockholm, men en tanke som slår mig är att denna scen rimligen borde vara betydligt mindre och intimare än Stadsteaterns stora paradscen. Kan det vara så enkelt att ett tajtare format – och ett sedan länge sammansvetsat arbetsteam på hemmaplan – passar Mellika Melouani Melanis dokumenterat lovordade konstnärliga metodik och kynne bättre?
