Varför skaffar man Försäkringskassans ekonomiska hjälp? Det finns många anledningar och det beror på individen och omständigheterna. Vissa är nog nöjda med sin aktivitetsersättning, men jag är inte det längre. Det beror bland annat på att mina omständigheter är förändrade, från att bo själv till att bo med sambo. Det blir som att ha en inkomst från helvetet.
Jag kan inte njuta av att shoppa eller ens bry mig om mitt utseende. Whats’ the point? Att umgås med sina vänner, vara social, kostar. Det kostar inte att vara bland folkmassorna på torget och vela runt, men frågan är vad man ska hitta på eftersom allt har en prislapp.
Jag har alltid varit ett litet chokladmonster. Vem gillar inte choklad? Man har sina perioder då man hittar något som lägger lock över problemen, som handlar om att ständigt känna att man har bojor runt sina ben och inte kan planera sin framtid. Försäkringskassan känns inte som en riktig inkomst, det är ju alla människor som betalar skatt som försörjer oss som inte kan jobba 100%. Det är pinsamt!
Man hör ständigt från Försäkringskassan eller på sina ”arbetsplatser” att man har sociala problem. Det är klart att man har sociala problem när aktiviteter som man vill göra med sina vänner kostar skjortan. Att ens ”arbetskamrater” nästan uteslutande är gamla människor, gör inte saken bättre. Man ska umgås med människor som är i ens egen ålder och sitter i samma båt. Varför kan man inte få ha ena benet i en hjälpande båt och det andra benet i en mer avancerad. Man vill ju även kunna vara med folk som faktiskt har en riktig inkomst. Men när man umgås med sådana människor, så känner man sig utanför och får ångest över att man inte kan köpa det man vill. Det är verkligen psykiskt påfrestande och man känner sig utanför samhället. Jag känner mig inte som alla andra, trots att jag verkligen vill det på alla plan. Varför ska det vara så svårt för våra myndigheter att förstå detta.
Man skulle till exempel behöva bostadstillägg när man bor i ett samboförhållande. Skulle man inte kunna få ett halvt bostadstillägg i alla fall? När ens sambo har en ”riktig” inkomst, så får man känslan av att vara försörjd av denne. Det är fel att sambon har försörjningsplikt. Är inte tanken att man ska vara självständig och kunna bidra med diverse saker? Som det ser ut idag kan jag inte ens bidra med att köpa mat. Jag tvingas leva på endast en måltid per dag, vilket gör mig energilös. Även om jag inte visar det för omvärlden, så gör det här mig också deprimerad. Man söker ju extra ersättning för till exempel busskort, varför kan det inte finnas extra ersättning för matkontot också, med tanke på de som bor ihop med en partner eller en rumskamrat. Det skulle kännas psykologiskt mycket betydelsefullt att kunna bidra lika mycket till hushållskostnaderna.
Ofta får jag höra att jag inte kan hantera min ekonomi, men det är inte så konstigt när nästan varje steg man tar kostar pengar och man inte har tillräckligt i plånboken.
Man har aktivitetsersättning för att få hjälp att kunna stå på sina egna fötter. Istället hamnar man i en nedåtgående spiral. Man blir kränkt och sitter fast i en livssituation som tycks rulla på i all evighet. Det går inte att komma ur Försäkringskassans stela och fastlåsta system. Detta tillstånd skapar alltför ofta fler problem än man hade från början. Det är som att folket på Försäkringskassan verkligen vill att man ska få mera sjukdomar än man kom med får början, när man bad om ekonomisk stöd. De kan verkligen få en att tro att man inte är värd någonting.
Numera har jag inte längre kraft och psykisk energi för att umgås med mina vänner. Situationen äter upp mig inifrån, samtidigt som det känns som om Försäkringskassan sakta men säkert vill svälta ihjäl mig. Det är så tajt ekonomiskt att jag inte kan andas.
Många gånger känner jag mig helt naken i det här samhället, det är verkligen ingen positiv känsla. Jag vill ha min egen lilla familj, men kan inte skaffa barn under dessa omständigheter. Man vill ju vara en bra förebild för sina barn, men jag kan inte se hur detta kan bli möjligt under dessa omständigheter.
När jag började med aktivitetsersättning hade jag kört in i väggen. Men nu är min situation betydligt stabilare på alla plan, och jag hade inte tänkt mig att detta med aktivitetsersättning skulle rulla på år efter år.
Det är fan sorgligt när man tänker på det.
