Svetlana Aleksijevitj tilldelades Nobelpriset i litteratur 2015 för sina gripande verk om lidande och mod i vår tid. Dramatikern Malin Lindroth har tagit sig an dokumentärromanen Kriget har inget kvinnligt ansikte från 1985, som visas på Göteborgs Dramatiska Teater fram till 9 april.
Kriget har inget kvinnligt ansikte på Göteborgs Dramatiska TeaterText: Svetlana Aleksijevitj
Översättning: Kajsa Öberg Lindsten
Dramatisering: Malin Lindroth
Regi: Erik Åkerlind
På scen: Hanna Ullerstam och Mia Eriksson
Musik: Emma Augustsson
Scenografi och kostym: Fianna Robijn
Ljus/ljud: Nicklas Jörgner
Layout: Hans Fahlberg
Pressbilder: Fianna Robijn
Sufflös: Miia Rasku
Produktionsassistent: Elin Mattsson
Praktikant: Lotta Karlsson
Producent: Robin Pohlstrand Björkman
Bandspelaren går på. Knaster, ljudet av kassetten som snurrar runt. De två kvinnorna på scenen har redan hunnit hälsa på varandra – ett snabbt handslag och ett enkelt hej – och satt sig ner med kropparna vända mot publiken. På scenen finns inte mycket mer än de två, stolarna de sitter på och mellan dem ett svart bord med en glaskaraff vatten. Vad mer behöver människan när hon har sin blick och röst, sina händer och sin historia? I boken Kriget har inget kvinnligt ansikte skriver Svetlana Aleksijevitj att hon hela tiden sörjer att bandspelaren inte kan ”spela in” ögonen eller händerna på dem hon intervjuar. ”Jag förstår att när en människa talar sker något mer än det som blir kvar på papperet”, skriver hon. Här, på Göteborgs Dramatiska Teater, får vi en föraning om vad hon menar.
Hanna Ullerstam och Mia Eriksson spelar några av de en miljon kvinnor som kämpade i den sovjetiska armén under andra världskriget. Under den dryga timmen föreställningen varar ger de liv till en kör av röster; röster som tvingats tiga länge, eftersom deras berättelser inte handlar om heroiskt dödande och seger. Det handlar istället om tröjor fulla med löss. Om herrlångkalsonger, fotlappar som syddes om till behåar, mensfläckar på marken under en 30 kilometers ilmarsch, om hur det faktiskt är möjligt att sova samtidigt som man går.
Kvinnorna som Ullerstam och Eriksson ger röst åt pratar förbi varandra, om varandra, och bildar på det sättet en väv som fångar livet och själen i de mest extrema förhållanden man kan tänka sig. ”Kan någon verkligen förstå det, som inte själv har varit med? Och hur ska man berätta om det? Vad ska man ha för ansiktsuttryck när man minns det här?” frågar de sig. Dessa frågor måste också ha varit några av de största utmaningarna i arbetet med att dramatisera och regissera ”Kriget har inget kvinnligt ansikte”. Det är inte alltid gestaltningen når ända fram på ett övertygande sätt, tårarna är så att säga inte verkliga nog för att beröra. Bäst blir det i stället när skådespelarna lämnar rollen som intervjuperson och går bakåt i tiden, från köksbordet till fältet, in i det upplevda så som det var. Det är då vi i publiken kan fråga oss vilket ansiktsuttryck vi själva ska ha, när vi hör vad de minns.
