Under sensommaren 2018 valde jag att spela igenom The Nathan Drake Collection, plus det fjärde spelet A Theif’s End. Uncharted 1-4 var en spännande tv-spelsupplevelse, med en tydlig utveckling i både dialog och spelmekanik. Varning! Denna spelrecension kan innehålla några mindre spoilers.
Uncharted är en spelserie i actionäventyr- och tredjepersonsskjutargenren. Du får följa Nathan Drake, en skattjägare som tillsammans med olika följeslagare försöker leta upp diverse legendariska platser, som Shambhala och Eldorado. Och de (SPOILER) lyckas. Och även om det inte är deras fel per se, så följer det i deras spår en lång radda förstörda arkeologiska fynd. För det är alltid onda personer som är på jakt efter samma skatt, och dessa verkar ha outtömliga resurser och manfolk till sitt förfogande. Vilket märks när du redan har skjutit ner cirka tvåhundra hantlangare och det dyker upp tvåhundra till.
Uncharted: Drake’s Fortune (2007)
Upptäcktsresande Nathan Drake påstår sig vara ättling till Sir Francis Drake och söker nu den förlorade staden Eldorado i Sydamerika. Detta eftersom Nate tror att Francis Drake hittade den och att ledtrådarna finns i Francis gamla anteckningar. Till sin hjälp har han Victor ”Sully” Sullivan och journalisten Elena Fisher. Spelet öppnar med att Nate och Elena, med hjälp av Nates ”arvegods” – Sir Francis Drakes ring – hittar Francis kista ute till havs. I den finns hans anteckningar och kartan till Eldorado. Snart visar det sig att den där skatten de letar efter är en gigantisk guldstaty, som spanjorerna redan hittat och flyttat på. Men något mycket mörkare än bara dess förflutna (fyllt av spanjorer, erövringar och blod) vilar över statyn. Spänning följer. Och mycket skjutande. Och en del biljakter. Och pussellösande. Och klättrande, klättrande, klättrande.
Det är ett bra första spel, Nate är charmig på sitt ”ruffiga” sätt och birollerna är roliga och känns mycket autentiska. Men mot slutet kommer det en del övernaturliga inslag som känns mest fjantiga, men samtidigt väldigt skrämmande.
Uncharted 2: Among Thieves (2009)
Nathan Drake, hans forne kompanjon Harry Flynn och ”the getaway driver” Cloe Frazer ska hjälpas åt att stjäla en mongolisk oljelampa, som har koppling till Marco Polos ödesdigra resa från Kina (år 1292). Väl på museet hittar de lampan, som innehåller en karta till den mytomspunna staden Shambhala (även kallad Shangri-La, och som ska vara den plats där ungdomens källa ligger). Men efter några vändor av alla-spelar-dubbelspel slutar det med att Nate blir lurad och hamnar i fängelse. Där får han uggla i tre månader innan Sully (från förgående spel) lyckas få ut honom. När han blivit frisläppt tar Nate upp jakten på spelets antagonister, den försvunna staden Shambhala och den massiva safiren (”Cintãmani”-stenen) som sägs finnas där.
Som andraspel funkar det bra. Kontrollerna är lite bättre, Nate mer mänsklig och trevligare. Jag stör mig väldigt mycket på de övernaturliga inslagen i slutet även i detta spel, eftersom spelet fram tills nu har varit så realistiskt. Och jag gillar den nya karaktären Cloe – hon är nyanserad, rolig och väldigt kaxig. Annars är det ganska likt första spelet, med samma moment, bara på nya platser.
Uncharted 3: Drake’s Deception (2011)
Ny plats, ny försvunnen stad att leta upp, ny skatt, samma gamla Nate. Annars är också det tredje Uncharted-spelet ganska likt sina föregångare. Men den här gången utspelar det sig i öknen på den Arabiska halvön och handlar om jakten på den (också) mytomspunna staden Iram/Ubar. Nytt för det här spelet är att Nate har på sig en scarf mot slutet. Vet inte varför detta är av vikt, men många recensenter verkar tycka det. Men jag kan hålla med om att han passar väldigt bra i den.
En annan sak som är ny är att vi får följa med till när Nate var tonåring i Colombia, och hur han fick tag på Sir Francis Drakes ring. Tidigare har berättandet varit linjärt, men nu och framför allt i fjärde spelet blir det mer uppluckrat. Det är ett roligt inslag att få se hur Nate var som ung: lika kaxig, lite (men bara lite) mindre självsäker och lika liten känsla för vad som är mitt och ditt.
Skurkarna Talbot och Katharine Marlowe vill ha Nates/Francis ring, för att kunna lösa ett pussel som ska ta dem till staden Iram och den skatt som sägs finnas där. Frågan är dock varför Sir Francis, som verkade ha hittat skatten, lämnade kvar den och inte tog med den till England och drottning Elisabeth I.
Precis som i de andra spelen åker gänget fram och tillbaka över halva världen, hittar en ledtråd, åker till nästa ställe, löser ett pussel och hela tiden blir de beskjutna, kidnappade, hotade och får ben brutna. Det här är verkligen ett actionspel. Mycket händer och den rappa dialogen bidrar både till spänning och en del garv.
Uncharted 4: A Thief’s End (2016)
Det här spelet tog mycket längre tid att utveckla än de andra och det märks – det är snyggare, längre och innehåller, om möjligt, ännu mer action. Återigen är berättandet uppluckrat och vi hoppar fram och tillbaka mellan tre tidsåldrar i Nathan Drakes liv, för att mot slutet av spelet runda av i framtiden. Vi börjar när Nate och hans äldre bror Sam är tonåringar och Nate fortfarande bor på ett katolskt barnhem. En natt besöker Sam honom och bröderna börjar klättra runt på fasaderna och hoppa alldeles för långt mellan taken för att det ska vara fysiskt möjligt. Hela tiden pratar de om sjörövaren Kapten Averys försvunna skatt, som framförallt Sam bestämt sig för att hitta. Men de blir avbrutna när saker händer och de måste fly.
Sedan hoppar vi fram tio-femton år, till när Nate, Sam och deras kompanjon Rafe har nästlat sig in i ett panamanskt fängelse. Nate hittar en ledtråd i form av en ikon av Sankt Dismas (den botfärdige tjuven som dog på korset bredvid Jesus), och återigen är jakten på Kapten Averys skatt och hans påstådda sjörövarfristad Libertalia igång. Ett tag, innan katastrofen slår till. Igen.
Efter det hoppar vi fram ytterligare femton år till ”nutid” och tre år efter senaste spelet. Nate har lagt äventyrandet på hyllan och bor nu med sin fru Elena (journalist och kompanjon från de tidigare spelen), och har ett vanligt jobb som bärgningsdykare. Men jakten på Averys skatt kommer ifatt honom och snart är Nate på väg över hela jorden igen; från Italien och Skottland till Madagaskar. Det klättras, skjuts och löses pussel som vanligt, men den här gången är det fler och bättre pussel. Och Kapten Avery har verkligen inte sparat på krutet (piratpun intended) när det kommer till att göra sofistikerade fällor och skyddsmekanismer. Hur som haver återser vi alla gamla vänner i det här spelet, förutom Cloe, men antagligen beror det på att hon fick ett helt eget spel 2017 och inte ville vara med i det här. Kontrollerna och Nates intuition när du klättrar är så mycket bättre än tidigare – allt för att ge en mer flytande och verklighetstrogen upplevelse. A Theif’s End är verkligen ett snyggt och underhållande spel, som jag rekommenderar starkt. Men för att få så mycket som möjligt av spelupplevelsen, bör du först spela de tre föregångarna. Så sätt igång med det. Nu.
Övergripande
Uncharted brukar beskrivas som Tomb Raider, fast med en man. I båda spelserierna skjuts det, löses pussel och klättras det en jäkla massa. Det betyder dock inte att Uncharted är en dålig kopia, utan snarare en jämlike. Nästan. Inget går upp emot Lara Croft.
Men Uncharted är ett väldigt bra spel. En del moment gillar jag inte och andra grejer, som brukar störa mig i andra tredjepersonskjutare (som till exempel pussel), tycker jag nu att de är de roligaste momenten. Men det är inga spel för den höjdrädde – det pirrar en hel del i magen och benen av allt klättrande och hoppande från klippkanter och ibland blir jag nästan yr. Sedan är det verkligen 40 miljarder hantlangare att ta ner. Det kanske bara är ett räkneexempel, men antagonisternas ”armé” är verkligen en armé – hur långt bort på jordklotet du än har rest finns det alltid horder av hejdukar där som bara väntar på att få skjuta dig. Ibland hade jag bara velat utforska lite mer ifred, utan att någon kommer med raketgevär och skjuter sönder alla antika byggnader jag befinner mig i. Sedan är jag väldigt dålig på att köra bil/vattenskoter/häst, så de elementen är inte heller särskilt underhållande.
En annan sak som stör mig är att de som gömt skatterna i princip haft oändliga resurser till att bygga fällor och pusselkonstruktioner. Behändigt! Och det stör mig ännu mer i fjärde spelet; hur kan det finnas någon skatt kvar efter att piraterna uppfört alla sina byggnader, statyer och fasadornament? Och allt måste ha byggts samtidigt av en ziljon människor – hur skulle det annars ha kunnat bli färdigt medan Kapten Avery fortfarande levde? Och hur kunde de hålla det hemligt om nu så många människor hjälpte till att bygga det? Ligger det otaliga mängder döda och obetalda byggnadsingenjörer på havsbotten någonstans?
Ytterligare en sak som irriterar mig är att alla uråldriga och mytomspunna städer går sönder efter att Nathan Drake och hans kompisar varit där. I och för sig är det nästan alltid antagonisten och hens underhuggares fel, men hade inte Nate befunnit sig där hade antagligen staden varit hel(are) idag. Förutom Iram, från tredje spelet – det var helt Nathans fel. Även om han antagligen räddade mänskligheten.
Men dialogen! Den är nog en av de bättre jag varit med om i spel. Speciellt i fyran. Det vänskapliga småpratet karaktärerna emellan gjorde att jag kände mig som en del av gänget och de blev otroligt mänskliga. Speciellt syskongnabbet mellan Sam och Nate kändes levande. Och roligt. Manusförfattarna har verkligen gjort ett riktigt bra jobb.
Genom spelen flörtas det en hel del mellan Nate och spelets kvinnliga protagonister. Detta kändes lite halvsunkigt till en början, men efter ett tag är det detta och relationerna vännerna emellan som gör spelen bra – relationerna känns, precis som dialogerna, väldigt äkta. Nate och hans vänner (och fiender) reagerar, för det mesta, rationellt och känns mänskliga. Och jag kommer att sakna dem, nästan allihopa. Så jag antar att jag får ta mig an Cloes spel Uncharted: The Lost Legacy snarast, för att inte känna mig alltför ensam. Håll tummarna för mindre bilkörning! Och mindre svingande utför stup.
