I tonåren gjorde jag ett flertal diagram över Disneyfilmer och deras tropes (trope = an overused plot device/ett överanvänt intrigverktyg). Främst de med döda mödrar, väna prinsessor och kärlek vid första ögonkastet. Dessa dokument är sedan länge borta – därför tänkte jag göra om dem, samt reflektera över och undersöka hur det kommer sig att Disney älskar att använda samma tropes om och om igen.
Det börjar direkt i Disneys första animerade långfilm Snövit och de sju dvärgarna (1937), där Snövits mamma är död och hon får en ond styvmor istället. Det här var också ett av fenomenen jag tittade på: mängden onda kvinnor i Disneyfilmer. Och att när det väl var en kvinnlig huvudroll så var hon fullkomligt omringad av manliga biroller/följeslagare. För enkelhetens skull kommer jag bara ha med de animerade långfilmerna, alltså inte de nio samlingarna av kortfilmer á Fantasia och Tre Caballeros. I brödtexten nämner jag det Disneyägda Pixar, men i diagrammen är det bara Disneyklassiker.
Disney-mammor
Att vara mamma i en Disneyfilm är i princip en dödsdom. Antingen har modern dött redan innan filmen ens börjat, eller så dör hon precis i prologen. Vissa spekulerar i att Walt Disneys mammas död har med saken att göra. Flora Disney dog av kolmonoxidsförgiftning 1938, i huset som hennes söner (Roy och Walt) hade köpt till sina föräldrar för intäkterna av Snövit. Detta sägs ha drabbat Walt så pass hårt att det även har fortsatt att inverka på studions val hädanefter. Det kan också vara tjurbajs; kanske är ”död mamma” bara något som blivit en tacksam trope som företaget fortsätter att använda sig av – ett banalt och klassiskt knep för att skapa konflikt och motivation hos huvudpersonen.
Vissa påstår att det inte är mycket bättre för pappor i Disneyuniversumet, men fäderna är åtminstone tillåtna att påverka berättelsen. I filmer som Janne Långben – The Movie (1995, en Disneytoon-film), Den lilla Sjöjungfrun och Hitta Nemo är papporna drivande krafter i sina egna filmer; även om de lider är de i alla fall tilldelade namn och autonomi. Till och med Mufasa, som dör en fruktansvärd död i Lejonkungen (1994), fortsätter att vara en del av historien i och med att han senare uppenbarar sig som ett spöke och guidar sin son Simba. Nästan exakt samma sak händer i Den gode dinosaurien (2015). De flesta mödrar som dör blir inskrivna i sin död, fixerade och perfekta porträtt av moderligt offrande. Ingen moder i detta universum är mer hel, fullkomlig eller perfekt än en död sådan. Disneys döda mödrar gör inga misstag och de kan aldrig göra dig besviken. Hur påverkar då dessa modersporträtt oss? För unga flickor blir det ett antingen-eller-scenario; du kan antingen vara en prinsessa eller… död. För unga mödrar skapar det en ouppnåelig helgonlik idealbild. Såklart är inte Disney ensamma om att göra barnfilmer, men de är dominerande på marknaden. Disney-Pixar filmen Superhjältarna 2 (2018) bryter mot formulan en aning, där det är mamman/superhjälten Elastaflickan som har mest huvudfokus.
Disneyprinsessor och skurkar
Under de första 22 åren av Disneyfilmer samexisterade det alltid en ond kvinnlig karaktär i opposition till den kvinnliga hjältinnan. Eller prinsessan då. Dessa kvinnliga ondingar blev så populära att det senare dök upp fler, även utan kvinnliga protagonister. Fram till Ursula, från Lilla Sjöjungfrun (1989). Efter det kom det tio Disneyfilmer utan någon kvinnlig skurk – tills Kejsarens nya stil och den diaboliska Yzma gjorde entré. Efter det fick vi vänta ytterligare tio filmer innan nästa kvinnliga skurk infann sig. De var vanligare i början och det är synd – det är ofta de kvinnliga skurkarna som många minns.
Huvudrollerna då? Disney hade inga kvinnliga huvudroller mellan 1959s Törnrosa och 1989s Den lilla sjöjungfrun. Delad huvudroll, ja, i till exempel Lady och Lufsen och Bernard och Bianca, men ingen egen film. Allt som allt finns det bara 15 kvinnliga huvudrollsinnehavare och då delar många rampljuset med en man, till exempel i Skönheten och Odjuret, Lilo och Stitch och Prinsessan och grodan. Ändå gör Disney en stor grej av sina kvinnliga huvudroller, framför allt sina Disney Prinsessor™, trots att de i jämförelse med de manliga huvudrollerna är rätt få. Vi tror att de är många, eftersom de tar så pass stor plats i marknadsföringen och leksaksförsäljningen.
Pixar, som köptes upp av Disney 2006, har nästan uteslutande manliga huvudroller. De är dock bättre på att hålla sina föräldrar vid liv – detta beror kanske främst på att karaktärerna inte har några föräldrar alls, eftersom de är antropomorfiska varelser. Dessutom har Pixar bara en riktig kvinnlig skurk (jag tänker inte berätta vilken, eftersom det är en twist). I Hitta Nemo kan det dock debatteras om det ”onda” barnet Darla är skurken, men egentligen har filmen ingen riktig antagonist. (Utom möjligtvis människan, som stjäl tropiska fiskar och därmed splittrar fiskfamiljer.) Liknande är det med Monsters University, där den hårda dekanus Abigail Hardscrabble kan tolkas som filmens skurk, även om det enda ”ondskefulla” hon gör är att inte tro på eller stötta filmens protagonister. Antagligen på grund av att de är sjukt störiga och inte följer skolans regler, och till och med förstör en av Hardscrabbles käraste ägodelar. I vilket fall verkar inte Pixar särskilt sugna på att följa i Disneys fotspår och skapa storslagna kvinnliga skurkar.
Följeslagare
Det är intressant att vissa anser att äldre Disneyfilmer har starkare kvinnlig närvaro än de som kommer ut idag med en ensam ”stark” och ”självständig” kvinnlig karaktär. Kanske för att det fanns fler kvinnliga karaktärer i filmerna förr, i och med att de fyra första Disneyfilmerna med en kvinnlig huvudroll också hade en kvinnlig skurk. Men då som nu är det så att om du har en kvinnlig huvudroll måste denna omges av manliga följeslagare. Vaiana pratar med sin farmor och mamma i filmens början, men när hon ger sig ut på äventyr är det demiguden Maui och tuppen HeiHei som slår följe med henne. Anna från Frost har mot slutet en nära relation till sin syster Elsa, men när det är äventyrsdags är det Kristoffer, Olof och renen Sven som följer med. Sjöjungfrun Ariel har Blunder, Sebastian och Mozart. Pocahontas har tvättbjörnen Meeko och kolibrin Flit. Och så vidare. Aurora (Törnrosa) är ett av undantagen, med de tre goda feerna som följeslagare, men sedan kommer prinsen, hans häst och alla skogsdjuren och rör till allt.
Kärlek Vid Första Ögonkastet
På tal om prinsen så rör han ofta till det på fler sätt än ett; han är också många gånger objektet för Kärlek Vid Första Ögonkastet. Detta är sannerligen en Disney-trope som heter duga. Den är med i nästan varenda film som innehåller en kärlekshistoria. Kanske för att det är svårt/tidskrävande att visa hur ett amoröst förhållande långsamt byggs upp eller kanske för att det bara är ett väldigt bekvämt stilgrepp. Frost är en film som klarar sig utan det – den till och med gör narr av tropen. Men från 1937 till 2001 hade väldigt många av filmerna med KVFÖ. Efter 2001 hände något; inte en enda Disneyfilm använder sig av greppet. Kanske har de äntligen moderniserat sig?
Vilka klarar Bechdeltestet?
Nästa grej jag vill titta på är Bechdeltestet. Det är ett simpelt test, skapat av Alison Bechdel, för att se hur kvinnor representeras på film. Reglerna är enkla:
1: Finns det mer än en namngiven kvinnlig karaktär?
2: Pratar dessa med varandra?
3: Om något annat än en man?
Bechdeltestet har inget att göra med om filmen är bra eller dålig, vunnit priser eller buats ut, samt huruvida den är feministisk eller inte. Det är ett test för att få belysa hur kvinnor porträtteras. Och till skillnad från många andra genrer och filmer, så klarar Disneyfilmer testet överraskande bra. Oftast är det med mikroskopiskt liten marginal och endast ett enda meningsutbyte i hela filmen, men sådana är reglerna. Till och med sextio år gamla Törnrosa passerar testet, trots att huvudpersonen Aurora inte säger något alls under filmens tredje akt. Okej, sjutton filmer (däribland Aladdin, Lejonkungen och Bernard och Bianca i Australien) klarar inte testet, men det är ändå färre än genomsnittet. Och det är färre än vad jag förväntade mig. Annat är det med Pixar – nästan hälften av deras filmer klarar inte Bechdeltestet (varken Toy Story, WALL-E eller Upp) och bara fyra av dem har en kvinnlig huvudroll. Av 20 filmer. Det är ganska vekt.
Avslutning
Vad har jag då kommit fram till? Bland annat att trots det ringa antalet Disney Prinsessor får inte ens alla vara med i den nu berömda skaran (till exempel Kida, från Atlantis, som är en riktig prinsessa till skillnad från Mulan och Pocahontas). Sedan funderar jag på om dessa tropes är så vanligt förekommande i Disneyfilmer på grund av att ett stort antal av filmerna bygger på gamla sagor, som många gånger följer samma mönster. Även om Disney brukar ta sig rätt många friheter.
Men trots att Disney marknadsför sig som ett företag som är för jämställdhet visar diagrammen på en del uppenbara brister. För att göra en så stor grej av att ha ”starka” kvinnliga karaktärer är det väldigt ojämställda filmer om man ska se det på det sättet – och det väljer jag att göra. För det är inte bara de gamla filmerna som gör sig skyldiga till exempel att mörda mödrar eller inte ha några kvinnliga huvudroller på fem-tio år. Det förekommer lika mycket i de nya filmerna, alltså går det inte att skylla på en förlegad kvinnosyn. Pixar hade till exempel inte en kvinnlig huvudroll förrän 2012, då Modig kom ut. Det är 15 år efter Toy Story, deras första film! Det talar för sig själv. Om inte borde diagrammen säga resten.
Med det sagt har Disney blivit bättre på att porträttera kvinnor och flickor. De är mer självständiga och har egna personligheter, mer än att bara vara vackra – ibland är det till och med prinsessan som räddar prinsen. Och det är ju bra, med tanke på att The Walt Disney Company långsamt håller på att köpa upp hela filmindustrin. Och alla andra industrier. Och resten av världen. Länge Leve Disney!
