När jag gick i nian led jag av svår social ångest och depression. Jag klarade inte av att ha lektioner med min klass, och för att komma tillbaka till skolan fick jag studera enligt en ”individuell läroplan”, i en del av skolan där jag kunde få ett eget rum och tenta av de flesta av ämnena muntligt. I rummet bredvid satt en tjej, Alva, som var i samma situation som mig. Hon hade gått på en skola i en annan stad, men inte heller klarat av att vara med i klassen till slut. Steg för steg försökte våra lärare få oss att närma oss varandra. Lite som när man introducerar två nya katter, lät de först bara dörren stå på glänt så vi fick bekanta oss på avstånd. Jag minns att jag reagerade på att hon hade ett ganska udda, men härligt skratt. Pedagogerna var bra på att locka fram det hos oss båda. Första gången jag såg henne skymtade jag bara hennes ryggtavla när hon var på väg hem. Hennes bruna hår var så långt att det låg som en mantel över ryggen.
En vintrig dag när jag kom dit satt Alva och vår lärare Mårten i mitt rum. Han berättade att vi idag behövde göra en uppgift tillsammans. Jag minns inte vad det var för uppgift men jag minns att Alva aldrig vågade möta min blick eller tala direkt till mig. Vi använde Mårten som en portal för att kommunicera. Efter några lektioner ihop lämnade han oss ensamma i rummet en kort stund samtidigt som han skämtade om något dumt. Då, utan att vi tänkte på att vår säkerhet var borta, kollade vi på varandra och började skratta. Efter det släppte det mer och mer. Till slut var mitt rum vårt rum. När sommaren kom bjöd hon med mig hem till sig. Hon bodde på landet i ett stort rött trähus med en fantastisk trädgård. Jag visste att de hade många katter men jag hade inte förstått att de var ÅTTA stycken, alla med olika personligheter. Hon berättade om vilka relationer katterna hade till varandra samtidigt som hon lyfte upp dem och lät mig hälsa. Vi gick en promenad in till byn, diskuterade hur Pontiak fick sin dialekt och åt pizza från den enda pizzerian inom flera mils radie.
Redan efter några dagar kom Alva och hälsade på hos mig. Jag introducerade mina kaniner och jag har en bild på när hon har satt upp kaninen Lucias päls i en tofs på huvudet. Jag var osäker på om hon skulle våga följa med, men när midsommar kom bjöd jag med henne till några av mina kompisar. Hon vågade! Vi satt uppe och pratade tills klockan var tre på natten. Hon blev direkt en i gänget – gänget som vi senare skulle komma att kalla för Midsommarterapi, eftersom vi så ofta hamnade i ett slags gruppterapiliknande tillstånd.
Under gymnasiet umgicks vi så ofta vi kunde. Både själva och med midsommarterapi-gänget. Vi blev nära och jag såg henne som min bästa vän. Vi hade mycket gemensamt, som vår humor. Oavsett hur dåligt jag mådde kunde hon alltid få mig att skratta. Hon är utan tvekan en av de roligaste människorna jag träffat. När vi behövde flytta från hus till lägenhet adopterade hon våra kaniner. De fick bo i en ombyggd friggebod med en stor hage fylld av sånt som kaniner tycker är kul. Något år senare råkade Lucia bli gravid, vilket uppdagades först när det låg sex råttliknande ungar i halmen.
Vår andra sommar åkte vi till Göteborg. Vi gick på Liseberg och efter att ha åkt en del gick vi in på Lisebergsmagasinet. Hon plockade på sig en hårborste och borstade sitt långa hår i spegeln. Sedan hängde hon tillbaka den på hyllan och vi gick. Jag skrattade och skämdes. Vem gör så? På kvällarna satt vi på balkongen i lägenheten vi lånat, med utsikt mot ett lummigt Johanneberg och pratade. Vi drömde om att plugga i Göteborg när vi blev äldre och bo i en lägenhet precis som den här. Livet skulle vara något annat då – bättre, och enklare att leva. När jag skulle på studentbal la hon flera timmar på att locka mitt hår och sminka mig så att det matchade min lila klänning. Hon var bra på sånt till skillnad från mig, och det var ingen tvekan om att hon ville hjälpa till trots att hon själv inte skulle dit. Jag kände mig så fin den kvällen.
Ett år senare hände det någonting. Alva började må sämre och vi bråkade mycket. Hon tog mer och mer avstånd. Till slut blev hon mest arg när jag försökte nå fram. Och helt plötsligt var vi inte vänner längre. Det blev midsommar men vi firade inte tillsammans. Jag blev sjuk, psykakuten-sjuk, men hon, min bästa vän, visste ingenting. Jag tänkte ofta på henne, och det högg till av saknad varje gång jag insåg att det gått en födelsedag, och en till, och en till – utan att vi grattat varandra. Någon gång slutade vi följa varandra på sociala medier och försvann ur varandras liv. Det var aldrig något viktigt vi bråkade om. Det är sånt man tänker på efteråt, när man hamnat så långt ifrån någon att man kan se hela bilden. Och det gör så ont, när man förstår att det man förlorat är det som faktiskt är viktigt.
Några år senare håller jag och min tjej på att packa ner allt vi äger i kartonger. Vi ska flytta till Göteborg, precis som Alva och jag drömde om. Det gör mig nostalgisk, och jag tänker på alla vi lämnar kvar och alla jag lämnat för länge sedan. Alla vänner som av olika skäl inte är vänner längre. Jag sörjer dem och jämför mig med min tjej, som har ett gäng barndomsvänner som alltid kommer att finnas där. Midsommarterapi är splittrat sedan länge och jag känner som att några av mina djupaste rötter är kapade. Hur växer jag vidare härifrån?
Precis som att algoritmen visste vad jag gick igenom dök Alva upp i flödet på Instagram. Jag tvekade en sekund men skickade en följförfrågan. Ett par dagar senare skickade hon mig ett långt meddelande. Ett sånt meddelande som jag velat skicka många gånger men som jag aldrig vågat formulera. Hon bad om ursäkt och berättade om hur ledsen hon var över allt som hänt. Hon skrev att hon uppskattade vår vänskap och inte förstod hur det kunde bli som det blev, att hon hade varit i en tuff period men mår bättre idag och hoppas att jag också gör det. Jag blev tårögd när jag läste. Jag svarade bara kort att jag blev glad av att hon skrev och att jag skulle svara snart eftersom jag var mitt uppe i något.
Sedan fick jag epistolär tunghäfta. Veckorna gick och jag läste hennes meddelande om och om igen och försökte förstå om det var menat som ett avslut eller en början. Vad ville jag att det skulle vara? Skulle det överhuvudtaget vara möjligt att börja en ny vänskap som personerna vi vuxit upp till? En dag föll orden bara ur mig, och de kändes viktiga, för jag ville se var de kunde ta oss. Jag behövde inte ha några svar på mina frågor just då, trots att saknaden åter blossat upp. Tiden skulle få avgöra var vi hamnade. Jag berättade att det är okej nu, att jag tänker fina saker när jag tänker på henne. Jag vill inte att vi ska vara främlingar om vi springer på varandra på stan, skrev jag.
Mitt svar blev starten på en lång konversation. Vad gör du på dagarna och var bor du och vem är du ihop med och hur mår familjen och katterna och kaninerna och vänta, är det Göteborg ni har flyttat till? ”Jag har sökt plugg där till vårterminen”, skrev hon.
Vi ska ses nästa vecka.
Riktigt vackert, Eli!
Så himla fint!