Dokumentärfilmsduon Aneröd-Harringer är tillbaka med ännu en subkulturskildring. Filmen För alltid patriot, som är den fjärde och sista gemensamma produktionen, avslutar ett samarbete som sträcker sig tio år tillbaka.
Tillsammans med Under en blågul himmel, Islams barn i folkhemmet och Jag vill inte leva detta livet har Renzo Aneröd och Bo Harringer vunnit såväl publikens hjärtan som skapat politisk debatt. Med skarpt individfokus skildrar de grupper av människor som på olika sätt lever i skuggan av samhället. Drivna av en intention att öppna dörrar ger de kontroversiella ämnen en röst genom att låta vanliga människor komma till tals. De är kända namn i Göteborg och Sverige men har även gjort sig bekanta i övriga världen som prisvinnare i internationella filmfestivaler.
”Överklassen är ointressant”
– Överklassen är ointressant, säger Bo Harringer som svar på tal då jag undrar vilka filmteman han berörs av på det privata planet.
För övrigt gillar han att luta sig tillbaka framför en dokumentärfilm. Lägga jobbet åt sidan i den mån det går med ett tjugotal egenproducerade filmer i bakfickan.
– Jag undviker högtravande filmer som vill komplicera, säger kollegan Renzo Aneröd. B-filmer med skådisar som Stallone och Seagal är mer i hans smak.
De till synes olika kulturarbetarna skulle kanske inte få så mycket ut av en gemensam filmkväll. Men så är de också som bäst när de själva kavlar upp ärmarna. Det goda samarbetet grundar sig otvivelaktigt i en kreativ vilja att slå sina kloka huvuden ihop. Och en sak är säker; intentionen delar de, att skildra vanliga människor.
– Vi har en tanke att skildra utan pekpinnar. Hitta likheter och inte bidra till att skapa en splittring mellan människor, förklarar Aneröd.
Andningshål i samhällsdebatten
I För alltid patriot följer vi ungdomsgäng som är stolta över sitt land, Sverige. De kallar sig inte nazister utan patrioter, men är enligt många så nära gränsen som man kan komma. De sjunger låtar om att vara stolta svenskar, har asa-troende ritualer och är skeptiska till invandrare.
– Det finns orsaker till att folk blir rasister. Det kan bero på ett socialt utanförskap till exempel, men det handlar aldrig om ondska, säger Harringer, som vidare menar att det därför är viktigt att visa respekt för människorna bakom åsikterna.
Genom att inte ta ställning mot dessa ungdomar som grupp skapar Aneröd-Harringer ett välbehövligt andningshål i den pågående samhällsdebatten om främlingsfientlighet och extremism. Vi inbjuds att lära känna några av ungdomarna lite närmare. Så blir frågan om nationalism inte bara ett politiskt vapen som det kastas pil med över huvudet på allmänheten, utan någonting som går att relatera till för gemene man.
I samband med filmreleasen har de även varit ute på turné och visat filmen på olika högstadie- och gymnasieskolor.
Foto: Lars Lejring
– Genom en väl förberedd efterföljande diskussion har vi välkomnats även på skolor där lärarna först har varit rädda för att diskussionerna ska spåra ur, säger Bo, som istället ser möjligheterna med en sådan situation. Det är fel att säga åt en kille med Sverigetröja att ta av den i skolan. Låt istället ungdomarna komma med alla sina respektive länders tröjor. Däremot är det ett utmärkt tillfälle att fråga ”Varför är du stolt över ditt land?” Då väcker man snarare en nyfikenhet om hur människor lever i olika delar av världen och undgår chauvinism.
Konstruktiv anda
De flesta göteborgare känner Bo Harringer som den gamle dokumentärfilmsräven. Han har producerat, regisserat och fotat otaliga filmer. Sedan drygt tjugo år tillbaka driver han familjeföretaget Filmateljén. Kollegan Renzo Aneröds resa in i dokumentärfilmsvärlden har gått från punksångare i ett arbetarklassband via arbete som ungdomsledare och sociologistudier vid universitetet. Trots en till synes spretande bakgrund, ser inte Renzo sitt vägval som en omsadling.
– Jag kände att jag hade mycket inom mig som jag inte kunde nå ut med enbart genom musiken. Men jag har alltid sett mig själv som en skildrare, oavsett vilket verktyg jag använder.
Till grund för hans vilja att påverka finns en tidig politisk medvetenhet. Uppfostrad i en trasig men stark arbetarklassanda valde han den vänsterextrema vägen och bildade ett så kallat röd-makt-band, EAK.
– När sedan den nynazistiska vågen skapades under 80- och 90-talet såg jag många klassystrar och bröder som valde den högerextrema vägen som ett resultat av sossarnas misslyckande att hålla sina löften, säger han. Själv vill jag inte bara lappa igen problem som samhället har skapat, utan skildra dem så att fler kan vara med och försöka lösa dem.
Under sin tid som ungdomsledare, då han jobbade med ungdomar som hade högerextrema åsikter insåg han att det första som måste göras för att uppnå en förändring är att ändra människors sociala förutsättningar och ge alternativ till deras nuvarande livsstil. Han sammanförde ”nazze-ungdomarna” med ungdomar från Hammarkullen för att försöka få dem att hitta öppningar till varandra, eftersom han själv hade sett många likheter mellan de båda grupperna. Det är samma konstruktiva anda som fortsätter att förmedlas i dokumentärfilmerna.
Tänkt att bli en film
Bo började filma för det som skulle bli Under en blågul himmel år 2000. Men redan ett par år tidigare hade han tillsammans med filmaren Leif Ryding gjort en dokumentärfilm, 88.soldiers, om Hammer Hill Click (HHC), det första så kallade ”Hammarkullepatriotiska” hip-hop-bandet. Renzo, som då var frontfigur i punkbandet EAK, gav ut en skiva med HHC och uppträdde tillsammans med dem. Det var genom sina kontakter han kom in i projektet.
Foto: Anna Synnerö
– Jag flyttade över min bakgrund och mina gamla kontakter in i dokumentärfilmsskapandet, säger Aneröd.
Under en blågul himmel blev färdigställd 2004. Tanken var först tänkt att bara göra en film, men kontaktnätet växte och dokumentärfilmskaparna lärde bland annat känna muslimer vars hat mot västvärlden stegrades i och med den elfte september. Islams barn i folkhemmet skildrar både människor som tar avstånd från den fientliga hållningen och lever som svenskar och de som är fundamentalister. I Jag vill inte leva detta livet står några GHB-missbrukande ungdomars dagliga kamp i fokus.
– I alla tider har ungdomar som tagit en överdos regelbundet kommit in på akuten, återupplivats och blivit hemskickade. Efter att vi hade visat filmen för Göteborgs inbjudna kommunpolitiker bestämdes det att sjukvården skulle få nya direktiv. Nu får man inte längre lämna dessa människor vind för våg utan måste följa upp dem på något sätt, berättar Harringer.
”Det finns ingen objektivitet…”
Ingen av dem backar med att säga att de tar ställning politiskt.
– Det finns ingen objektivitet i såna här sammanhang. Däremot måste man alltid visa respekt för alla man skildrar i en film, påpekar Bo.
Som tidigare nämnts har de med sina filmer fått uppmärksamhet även utomlands. De har fått pris för bästa dokumentärfilm i Melbourne (Islams barn i Folkhemmet) och blivit nominerade för bästa dokumentärfilm i Miami (Under en blågul himmel). Nu senast, på världens största dokumentärfilmfestival i Amsterdam, nominerade en ungdomsjury Jag vill inte leva detta livet till årets bästa dokumentärfilm.
– Jag är glad över att filmerna har betytt någonting, säger Bo. I Islams barn i folkhemmet får en iransk kvinna veta att hon ska bli utvisad till sitt hemland där hon kommer att fängslas. När filmen visades på SVT och vi tog med den till Migrationsverket ändrade man beslutet och kvinnan fick tillstånd att stanna, berättar han.
Kommande filmer
Filmrullarna fortsätter att gå åt hos de båda herrarna. Nya projekt spelas in och planeras. Renzo, som parallellt med Harringer-produktionerna provat sina vingar som författare, är på gång med ett filmprojekt igen. Han är noga med att hålla det hemligt, men avslöjar för aspekt.nu att det är ett samarbete med hans flickvän, som också är filmare.
– Jag kan väl säga så här, istället för att skildra grupper och sökandet efter gruppgemenskap så inriktar den sig mer på människor som söker individuell lycka. Alltifrån sökandet efter den perfekta kroppen och den andliga världen till kärleken…
Bo var nyligen i Kina och filmade en dans- och musikgrupp från Biskopsgården som uppträdde där.
– Det är ett utbyte mellan högstadieskolor. I grunden handlar projektet om att få eleverna
att bli stolta över sin skola och stadsdel istället för att lockas in i kriminalitet, berättar han.
Ett annat projekt han gärna delger oss handlar om en svensk läkare med judisk bakgrund som var med på Ship to Gaza.
– Det handlar om varför han tar ställning för palestinierna, inte trots sin judiska bakgrund utan på grund av den, förklarar han.
Vi lämnas än en gång i nyfikenhet och vi som redan sett alla filmer i serien får tappert vänta. För er andra vill jag rekommendera de tidigare nämnda filmerna. I synnerhet Jag vill inte leva detta livet som fortfarande känns alldeles för aktuell.
