Jag försöker få allt jag säger sagt utan dynamik. För det finns alltid en liten risk att någon hör. Och då finns också en liten risk för att någon faktiskt lyssnar.
Jag gör så för de där vardagsdagarna när livet verkar sakna rouge, och vänner är främlingar i för mycket foundation. Gör så för de där livsomvälvande uttalandena. För jag vet inte bättre än att sminka dem som oviktigheter. Slipper undan med ointresserade blickar eller en artighet som nickar.
Mor sa alltid att den som använder ett nedvärderande språk nedvärderar sig själv.
För ljudet hör egentligen till ett bröllop. Det finns något nytt, något gammalt, något blott i dem. Ett ja. Sådant som sägs istället för att tigga tyst för alltid. Kalla fötter och både uppmaningen som tillståndet att kyssa bruden.
Fröken sa att det finns fula ord. De kostade en krona styck, för dem som hade råd. Till klasskassan. För klassresan.
Jag försöker tämja mina stämband till monoton behärskning, med order att spricka som kamouflage. På det där vardagstråkiga sättet som ingen orkar med en längre stund.
Jag gör så för att beskriva de yttersta känslorna. De som har mognat och regrederat och närts och kväljts och skavt mot varandra i en intensitet som skulle golva en person som faktiskt lyssnar. De som vässats till konturerna av ett knallrött läppstifts första avtryck.
Descartes sa att han tänkte, därför är han. Nu när han inte finns längre är det väl bara tanken som räknas.
Jag pratar aldrig för mig själv. Svordomarna när jag slår i foten i dörrkarmen tecknas bara av min mun. Tonarten är fel, men känslan som hänger kvar är i rätt frekvens och en sann darrning i rött, för att bevisa att något i mig har expanderat.
Far sa alltid att det dummaste man kan göra är att ta lån. Och att stå i skuld till någon.
Syster svor. Men jag sparade mina enkronor. De hamnade hos en stackars tjuv, som bugade och tackade och helst ville lämna tillbaka. Han ångrade vad han stal, hur skulle han ha kunnat veta vad det var? Nu räknas tanken. Och det var verkligen inte meningen.
Försöker få mina själaringningar att låta som pladder. Gäspar och mumlar fram kärlekspoem. Artikulerar nyanseringen i min osäkerhet. För det finns alltid en liten risk för att någon hör. Då är det noga med att se till att de inte lyssnar.
Jag lyssnar noga på allt som sägs till mig. Sväljer och sparar och minns som man minns saker från en begravning.
Morbror sa aldrig något. Men alla är överens om att han alltid höll sitt ord och aldrig bröt det.
Det sägs att tala är silver. Men också mycket om takt, ton, punschlines och raka rör.
Det sas så mycket om det som sägs -osagt och fult. Det borde ha blivit osagt och skriket fullt ut, smakfullt med några få välvalda ord, eller smaklöst.
Men inget nämns om hur sanningen om en själv ska kläs inför världen. Hur någon hemsnickrad ska presenteras och ges ut. Eller hur.
Fermats skrev i ett brev att han hade en helt fantastisk lösning på ett matematiskt problem. Men den fick tyvärr inte plats i marginalen.
Framtiden löste det på några hundra år. Men det krävdes nya språk, med sina lexikon och uppslagsverk och en symbolik av perfektion med axiom som enda kryphål.
Bror, han bara log.
Jag försöker få min röst att vara utan dynamik. Det som sägs är ändå bara anteckningar i marginalen.
Vet inte vad han hörde och förstod.
Men jag älskar att bror log.
Text: Lea
(Till min mor Marja-Leena som dog nyligen.)
